AMORES, EL ARTE DE AMAR ;SOBRE LA COSMÉTICA DEL ROSTRO FEMENINO;REMEDIOS CONTRA EL AMOR

Nacido en el seno de una familia acomodada, Publio Ovidio Nasón (Sulmona, 43 a.C.-Tomos, 17 d.C.) disfrutó siempre de una situación desahogada que le permitió cultivar su temprana vocación por la poesía. El presente volumen recoge dos cimas del género elegíaco, que Ovidio cultivó en la estela de autores como Catulo, Tibulo y Propercio, pero dotándolo de una personalidad y un estilo propios. Amores, que inauguró la trayectoria poética del autor, plasma sus vivencias amorosas, librescas o reales en torno a la figura de la amada ideal, de nombre Corina. Las vicisitudes a que se ve expuesto el poeta alternan con ejemplos y narraciones mitológicas, conformando un abigarrado mosaico colmado de gracia y encanto. Arte de amar fue la causa de sus desavenencias con Augusto y de su destierro a orillas del Mar Negro, pero a él debe Ovidio buena parte de su pervivencia y de su fortuna posterior. Los dos libros que componen este manual para uso y disfrute del amor aleccionan a hombres y mujeres en el arte de la seducción.

Ovidius har ett rykte som snuskig: inte konstigt när han förvisats av Augustus samt givit ut diktsamlingar med namn som Amores och Kärlekskonsten (Ars amatoria), men ändå en smula orättvist; Augustus förvisade honom snarare på grund av en hovskandal och för omoral, Amores skulle knappast få någon att rodna idag, och Kärlekskonsten handlar mer om uppvaktning än vad man skall ha för sig i sängkammaren, vilket man skulle kunna tro av beskrivningarna (det finns en del sådant också: kvinnor bör älskas så att man ser så mycket av deras vackraste delar som möjligt): inte så mycket snusk som allmän omoral. Ovidius är medveten om att detta är hans problem, och påpekar vid några tillfällen högljutt att dessa råd minsann inte får användas för att förföra gifta kvinnor, eller av gifta kvinnor för att förföra andra män,vilket naturligtvis inte hjälper: ingen har så svårt att bli trodd som den som högljutt proklamerar sin oskuld.

Som antyds ovan riktar sig råden till både kvinnor och män: männen får reda på att de bör ställa frikostiga löften, att bra ställen att få tag på kvinnor är på allmänna platser som teatern eller arenan, att inte tro på kvinnor som säger nej, att de när de väl har fångat henne alltid skall göra henne till lags och att bli upprörda. Kvinnorna får istället reda på hur de skall göra sig så tilldragande som möjligt och hur de skall kunna skicka hemliga meddelanden under en väktares ögon. Båda får dessutom rådet att spela svartsjukekortet och göra sig otillgängliga.

Förutom Kärlekskonsten innehåller min volym även de kortare verken Botemedel mot kärlek (Remedia amoris) och Ansiktsvård (Medicamina faciei); den senare av dessa är ett fragment med ett par kosmetiska recept, intressant för den som intresserar sig för sådant men annars bara läsbar för dess korthet. Det förra verket är dock en slags invertering av Kärlekskonsten: vad skall man göra för att döda sin egen kärlek? Ovidius har igen många uppslag: Res bort! Begrav dig i arbete! Låt kärleken rasa ut! Inbilla dig att din älskade är ful!

Sammantaget är det möjligen inte speciellt intressant som verskonst (John W Köhlers översättning är lättflytande men ger ofta ett något prosaiskt intryck; hans märkliga stavning av egennamn irriterar ibland, liksom hans bruk av ordet »amour«, vilket inte tycks motsvaras av något till latinet inlånat begrepp och därför verkar störande utan poäng), men däremot går det dock troligen fortfarande utmärkt att tillämpa en hel del av Ovidius erfarenheter vid kontakterna med det motsatta könet. ( )