What a chap he is, that Henry! And what a sloppy man he is, that Leo!
That’s about how it feels.
Östergren has a fantastic ability to give his characters life. And not only the main characters, but all of them. All supporting characters feels alive, too. Everything seemingly comes easy from this author’s hand. Apparently without effort he describes two brothers’ (very different?) faiths of life, and are able to squeeze himself in – realistically –too.
---
Vilken typ han är, Henry! Och vad han slarvar, den där Leo!
Ungefär så känns det.
Östergren har en fantastisk förmåga att ge sina karaktärer liv. Inte bara huvudkaraktärerna heller, utan alla. Alla bifigurer känns levande de också.
Allt verkar komma så lätt ur denne författares hand. Till synes helt utan ansträngning beskriver han två bröders (mycket skilda ?) levnadsöden, och lyckas klämma in sig själv - trovärdigt - på ett hörn också. ( )

http://www.dagensbok.com/index.asp?id... ( )