Jag är inte säker på att Om fulhet är en riktigt rättvisande titel på Umberto Ecos senaste bok. Förvisso är det fula i centrum, men många kapitel handlar om saker som bara förväxlas med det – sjukdom, olycka, kusligheter – vilket gör texten spretig. Annars består tekniken främst i att citera och kommentera olika författare genom tiderna, vilket har sina för– och nackdelar.

Fördelarna är främst att det blir en väldig genomgång av olika personers syn på fulhet, ofiltrerad. Nackdelen är väl dels att urvalet kan kritiseras (det hade varit kul att se något av Stagnelius, som kunde fått ersätta något av alla citat från Baudelaire), dels att några av de citerade styckena är rena sömnpillren. Om jag någon gång får för mig att skriva ett konstteoretiskt manifest, slå mig med något hårt i skallen – jag kommer uppenbart ändå att vara sinnesrubbad, så det kommer knappast göra någon större skada. Ecos egen text är för det mesta lättflytande och ett nöje att följa genom en konsthistoria där det fula har blivit allt mer accepterat.

För det mesta är förvisso inte de citerade texterna heller så tokiga, även om de ibland hamnar i konstiga kapitel. Det är egentligen först någon gång i mitten av det nittonde seklet som folk börjar bli oförmögna till att uttrycka sina tankar på ett sätt som inte får läsaren att bli vindögd, och det blev värre med tiden; kapitlet om futurism och surrealism och allt vad det nu är kan liknas vid en ökenvandring. På andra sidan väntar dock om icke ett land av mjölk och honung så i alla fall ett där man kan svalka sig med klart vatten, i form av kapitel om nutidens fulheter, eller snarare osmakligheter: kitschen. I avslutningskapitlet visas hur sånt som under renässansen brukades som tecken på degenererade varelser nu har b ( )