The Restaurant at the End of the Universe (original 1980; edition 2005)

READ IN ENGLISH

Grab your towel and DON'T PANIC is my advice reading this book!
It's so absurd and at some points just hilarious. It had been a while since I read The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, so I had forgotten a bit just how absurd it was. The Restaurant at the End of the Universe was more of the same, and in my humble opinion a good follow-up to The Hitchhiker's Guide to the Galaxy.
But I couldn't help but notice that I found myself not exactly wishing to continue reading the series right now.

So long and thanks for all the fish! ( )

Prostetnic Vogon Jeltz är fortfarande efter det stulna skeppet Hjärtat av Guld och dess brottslingar till passagerare och det dröjer inte länge förrän han är ikapp dem. Han har tur – lagom till att han anländer lyckas Arthur Dent äntligen få dryckesautomaten att tillsammans med skeppets dator koka en äkta kopp te till honom. Tyvärr krävs det så mycket tanke och ansträngning för detta att resten av skeppets funktioner stängs ner. Det är lagom lämpligt när en hel vogonflotta är på väg att anfalla.

I ett panikslaget sista försök lyckas Zaphod Beeblebrox kalla fram sin förfader och ber honom att hjälpa dem. Zaphod Beeblebrox den Fjärde skickar genast iväg dem. Problemet är dock att de hamnar på helt felt ställe. Eller så kanske är det helt rätt ställe...

Det känns som jag knapp behöver säga att Douglas Adams är ett geni, men jag gör det i alla fall. Douglas Adams är ett geni. Han är en mästare på att använda ord på helt nya sätt; han vrider och vänder på dem och visar hur ord är så mycket mer än bara ord. Han är otroligt på att använda ord för att beskriva och skapa. Jag hoppas att jag kan kan bli åtminstone hälften så skicklig som honom när det gäller att verkligen använda ord när jag skriver.

Men det jag beundrar mest med Adams är hur underhållande han är. Det är en annan sorts humor – till stor del satir – än, till exempel, Vonneguts men på samma sätt är den lika utmanande utan att någonsin vara på någons bekostnad. Jag är så otroligt trött på människor vars humor endast verkar bestå av att tracka ner på andra personer (till exempel rasistiska skämt, transfobiska skämt...) men här visar Adams, än en gång, att det är mycket möjligt att vara rolig på ingens bekostnad... och det är mycket roligare dessutom.

Det är dessutom en spännande historia vars vändningar man definitivt inte anar förrän de redan har hänt. Karaktärerna är alla märkliga och helt underbara. Det är svårt att inte vara på bra humör när man läser Douglas Adams. ( )

Not quite as good as the first book but perhaps that is partly due to expectations. By that I mean that when I read the first book, even though I had heard that it was hilarious, its humor was unexpected, but in this sequel, it was expected. I read this years ago but had forgotten many of the details (though surprisingly I remembered the B ship immediately).

Martin Freeman did a good narration, though his voice for Zaphod Beeblebrox didn't fit my imagined one. ( )

Fun and humorous, but I love the first one more. ( )

I thoroughly enjoyed this book, but it didn't quite measure up to the first book. There were many parts that I thought were wonderful and had that quirky, often dry humor I loved from the first book, but it seemed to veer off course every once in awhile for me and lose that "spark". ( )