Ett annat liv (2008)

Se bokanmeldelse:

http://www.librarything.com/work/5607779/details/71830731 ( )

Per Olov Enquists biografi har slik jeg ser det hatt alle muligheter for å mislykkes. For det første er det han selv som har skrevet boka, og bare her er det grunn til å spørre seg om hvor selvransakende det hele faktisk kan bli ... For det andre skriver han om seg selv i tredje person entall. "Jaha", tenkte jeg ... "dette skal bli ... eh ... spennende ..." Og for det tredje er det Trond Brænne som leser, og han er ok han, men passer han til å lese denne boka da, tenkte jeg ... (etter å ha hørt ham som oppleser i "litt for mange" bøker om barn med en noe tilgjort barnestemme). Når jeg likevel valgte å lese den, skyldtes det en kombinasjon av en del nysgjerrighet (etter å ha sett et intervju med forfatteren om boka for en tid tilbake) og at jeg syntes at jeg burde få den med meg. Alle mine bekymringer ble grundig gjort til skamme, for maken til selvbiografi har jeg aldri i mine levedager lest noen gang! Enquist tok pusten fra meg! Jeg har knapt vært borte i en mer selvransakende biografi! Og hvorfor skulle han nå overlate skrivingen til noen andre, når han er en slik eminent forfatter selv?

Enquist forteller om sin oppvekst i Hjoggböle, som nærmest er en liten bygd i Västerbotten i Sverige. Moren var strengt religiøs og dette preget den unge Enquists oppvekst i betydelig grad. I tillegg var moren lærerinne, men det faktum at de liksom tilhørte middelklassen merket Per Olov strengt tatt lite til. Moren var nemlig så livredd for at noen skulle tro at de tilsnek seg privilegier, og dermed ble resultatet stikk motsatt. Det var faktisk arbeiderklassens barn som stakk av med privilegiene, slik han opplevde det. Han gikk mye for seg selv, og hadde få venner. Likevel er det ikke først og fremst en trist oppveksthistorie han forteller. I det området hvor han vokste opp ble det etter hvert klart at det var stor tetthet på forfattere. "Innavl", var forklaringen. Og dermed er tonen satt i Enquists selvbiografi, som er svært humoristisk, varm og full av selvinnsikt.

Enquist gjorde seg etter hvert sterkt bemerket som en solid forfatter. Han levde mye av sitt liv utenlands - i København, New York og Paris bare for å nevne noe. Men suksessen hadde sin pris, og etter hvert fikk han et stort alkoholproblem. Mens han var på toppen, holdt dette på å ødelegge ham fullstendig. Hans andre kone, danske Lone, hadde et hav av tålmodighet med sin alkoholiserte mann, og hun sørget for at han ble innlagt på ulike behandlingshjem, helst så langt borte fra sivilisasjonen som mulig. Men selv ikke å bli plassert i ødemarken på Island forhindret at Per Olov så sitt snitt til å rømme når trangen til alkohol ble for sterk. Til slutt overvant han heldigvis sin alkoholisme, noe som skjedde i starten av 1990-årene, og "et annet liv" kunne begynne ... Som en ren terapi skrev han "Kaptein Nemos bibliotek", en bok som handlet om hans egen oppvekst. (Denne boka tror jeg nok at jeg må lese om igjen, for akkurat dette - at den handlet om forfatterens eget liv - gikk meg, skam og melde, hus forbi den gangen jeg leste den.) Siden dette har han ikke rørt en dråpe alkohol!

Boka er så glitrende skrevet at jeg drister meg til å kalle den stor litteratur i seg selv! Enquist er skånselløs i sin selvransakelse - særlig omkring dette med sitt alkoholmisbruk. Det forhold at han skrev om seg selv i tredje person entall ga ham noen muligheter til å tilføre historien en hel del ekstra dimmensjoner, noe som heller beriket enn begrenset hans biografi. I tillegg til å høre hans historie om forfatterskapet og arbeidet på noen av de mest kjente teaterscenene i verdensmetropolene, får vi høre om hans politiske og journalistiske engasjement både i forhold til Vietnam, Pol Pot og Kambodja på 1960-70-tallet, for ikke å snakke om hans dekning av OL i München i 1972, der hele den israelske OL-troppen endte med å bli drept. Etter å ha lest Enquists selvbiografi har jeg fått jeg lyst til å kaste meg over absolutt alt han har skrevet! "Livlegens besøk" ligger i så måte klar ...

Her kan det ikke bli annet enn terningkast seks! ( )

Fascinerande resa mot höjden

Publicerad: 15 september 2008, 09.34. Senast ändrad: 24 november 2008, 21.57

UTVECKLINGSROMAN Det finns avsnitt i PO Enquists självbiografiska bok som förtjänar att bli klassiska i svensk litteratur, till exempel när pojken tvingas ljuga ihop synder för veckans obligatoriska bekännelse. Men boken är också tvetydig och full av luckor, skriver Lars Lönnroth.

Egentligen är det väl tveksamt om P O Enquists nya bok, Ett annat liv, kan betecknas som ”sakprosa”. Ett slags självbiografi är den onekligen men ofullständig, tvetydig och full av luckor. Mest liknar den en utvecklingsroman i tre akter, diktad med Enquists sedvanliga berättartekniska briljans och sinne för dramatik.

Första akten, ”Oskuld”, utspelar sig i Västerbotten, där den faderlöse lille Per-Ola – en snäll och idrottsintresserad gosse – växer upp i byn Hjoggböle som ende son till byns strängt religiösa lärarinna. Den fromma miljön känns igen från tidigare romaner och tv-program men skildras här mer rättframt än tidigare, möjligen därför att mamman och and ra äldre släktingar inte längre finns i livet.

Andra akten, ”En starkt upplyst plats”, skildrar hur den vuxne ynglingen reser ut i världen och efter åtskilliga mödor gör sig ett namn som höjdhoppare, romanförfattare, socialdemokratisk kulturjournalist och dramatiker, till att börja med i Uppsala, senare i den internationella offentligheten. När ridån går ned för denna akt är han redan en världsberömd men också kontroversiell författare, som just brutit upp från sin första fru och sina barn för att bosätta sig i Köpenhamn med sin nya kärlek, som passande nog råkar vara regissör och teaterchef på Det Kongelige Teater, där man spelar Enquists pjäser.

Tredje akten, ”In i mörkret”, skildrar hur han efter flytten till Danmark kommer in i en svår kris som gör att han inte längre kan skriva och nästan dör i alkoholism. Först efter en lång serie förödmjukande upplevelser på olika alkoholistanstalter kommer han ut på andra sidan, beredd att börja ”ett annat liv” och en ny fas i författarskapet – den som inleds med ”Kapten Nemos bibliotek” (1991) och fortsätter med flera starka romaner och skådespel under senare år.

Av denna utvecklingshistoria har blivit en fascinerande berättelse och samtidigt en fortlöpande kommentar till det egna författarskapet. Det vimlar av mer eller mindre dolda referenser till föregående Enquisttexter, som oftast visar sig ha rötter i tidiga upplevelser. Han betonar gärna själv att det bästa han skriver vuxit fram ur dessa upplevelser, och att det är genom att återknyta till barndomsmiljön som han lyckas övervinna sin kris och återuppstå som diktare.

Antagligen har han också rätt i detta. Inte på så vis att allt han skriver nödvändigtvis måste handla om Hjoggböle men på så vis att det han skriver måste vara förankrat i en värld där han själv är hemmastadd. Det är när han inte känner sig hemma – till exempel i Paris schangtila salar på 80-talet – som det går galet. Det är då han tappar fotfästet och faller tungt.

Därför är det också första och sista delen i den här boken som är mest övertygande, både som litteratur och historieskrivning.

Helt underbar är till exempel berättelsen om hur den lille Per-Ola tvingas av sin mamma att bekänna minst en synd varje vecka men inte kan komma på någon och därför ljuger ihop en historia om att han stulit en karamell hos handlarn – en lögn som avslöjas, eftersom handlarn förvarat sina karameller på en oåtkomlig hylla.

Suverän är också den skrämmande skildringen av hur han vid 55 års ålder är nära att gå under i supande och först i sista stund räddas till livet genom att börja skriva om barndomsmiljön. Det här är berättelser som förtjänar att bli klassiska i svensk litteratur och säkert också kommer att bli det.

Också det mellanliggande avsnittet om vägen från Hjoggböles utanförskap till framgång i stora världen rymmer lysande partier men är mer problematiskt, eftersom PO Enquist där ofta befinner sig i försvarsposition. Det gäller till exempel att försvara sig för synen på baltutlämningen i ”Legionärerna” – en av tiden efter hand överspelad dokumentärroman – och för dumma uttalanden på 70-talet om situationen i Pol Pots Kambodja. Vad Enquist numera skriver om detta är nyanserat och skickligt formulerat men inte hundraprocentigt övertygande.

Man märker också att han har svårt att skriva om sitt uppbrott från den första hustrun och barnen. Texten blir full av svarta hål som osar av förtigande och dåligt samvete.

Mycket rolig är å andra sidan berättelsen om hur den långe drasuten Per-Ola från Hjoggböle anländer till lärdomsstaden Uppsala och känner sig som en bortkommen lantis vid mötet med två jämnåriga intellektuella snobbar i dvärgformat vid namn Lars Gustafsson och Lars Lönnroth, som vägrar imponeras av lantisens insatser som höjdhoppare.

Själv minns jag inte detta möte men är säker på att jag ingalunda tyckte att drasuten var så bortkommen som han själv framställer sig utan betraktade honom från mitt låga perspektiv med respekt och beundran. Inte desto mindre tror jag historien är subjektivt sann såtillvida att PO Enquist alltid uppfattat sig som en oskyldig lantis – och i viss mån fortfarande gör det.

Den självsynen fungerar nog också som självförsvar i svåra lägen: ”Inte kan väl jag stackars lantis rå för och begripa…”

Sannolikt har PO Enquist aldrig varit så naivt oskyldig som han gärna vill verka. I varje fall har han länge varit en mycket sofistikerad, rentav mondän författare som rör sig med elegans över hela den internationella kulturvärlden. Detta framgår inte minst av hans kvicka skildringar från den hysteriska teatervärlden på Broadway och den trosvisst väns­terintellektuella författarmiljön i Berlin på 70-talet – också detta hör till bokens höjdpunkter.

Men i grunden förblir han ändå bäst hemmastadd i ”ett annat liv” – det som levdes i det gröna huset i Hjoggböle under moder Majas fromma men stränga regemente.

LARS LÖNNROTH ( )

Fängslande, självutlämnande biografi och underbart språk som alltid. Barndomsskildringen dock något lite utdragen. Jag uppskattar det spännande vuxenlivet bättre, självdistansen och den mörka alkoholmättade skildringen. ( )

Enquist är en lisa för själen.
Ja, faktiskt. Trots det i stora stycken dramatiska innehållet i "Ett annat liv" lägger man den ifrån sig uppiggad. Och det beror inte enbart på att det ju går bra till sist (knappast en spoiler!). Enquist har sitt eget språk. Och sitt eget angrepp. Och de är lysande. Han balanserar fantastiskt på en tunn linje mellan att vara djupt tråkigt intellektuell, eller folkligt buskis. Men han är varken eller. Eller både och. Han vågar nämligen, mitt i sina beskrivningar om det hemtama i Västerbotten med sina typer och dialektala uttryck, sväva ut i långa intellektuella analyser över världspolitik. Eller idrottens roll i samhället. Och få läsaren att ta intryck av båda.
Jag tror ingen annan klarar det. ( )