Såg nån som kallade 1984 för "Kallocain för dummies" och det tyckte jag var en rolig beskrivning. Visste inte ens då att den här kom först och tycker det är lite konstigt att jag inte läste den i min pretentiösa ungdom (då när jag faktiskt läste 1984). Men men, man kan inte ha koll på allt

Minns inte så mycket av 1984 att jag kan göra en jämförelse, men den här boken var jag onekligen snarlik och bra på sitt sätt. Vi läste den för min bokcirkel så jag har diskuterat den ganska ingående, trots det vet jag inte riktigt hur jag ska ratea eller reviewa den. Jag tyckte den var bra och spännande, världen kändes ganska bra uppbyggd (även om det är bisarrt att läsa något som utspelar sig i en påstått utopisk framtid där teknologin är så uppenbart begränsad till hur den var på 40-talet), och plot-twisten på slutet var ... ja, jag vet inte. Den var lite oväntad i alla fall, det får man ge den. ( )

Sad book. World police state has everyone in fear and hating on and turning on each other. Kind of like what it will be like when Trump gets elected. But like in the book, the finger will lose, as well. ( )

I don't feel enough emotional stable to write this review.

So this is a philosophical dystopia kinda half-way between [b:We|76171|We|Yevgeny Zamyatin|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1421883730i/76171._SY75_.jpg|2144026] and 1984. Maybe a little of the dryness of [b:Meccania, the Super-State|7894479|Meccania, the Super-State|Owen Gregory|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1347444556i/7894479._SY75_.jpg|11130675].

Its main character is a strange sort of combination of the protagonists of We and 1984, in that like the guy from We he's quite happy as part of a dystopia but also like Winston Smith he's terrified of everything. This cognitive dissonance is just one of the confused or complex elements of the story.
Its quite a complicated tale and maybe a little is being lost in translation at times as some elements can be hard to follow. The ending made little sense to me given the character development but perhaps there was a point in that.

Lot of things to think about, lot of angles. Certainly worth a look for We/1984 fans.

One of the ideas that struck deepest for me is how increased state security doesn't make people feel safer or bring them together but rather increases their fear and separates them by making them fear each other. ( )

Leo Kall är en kemist i Kemistaden 4 som arbetar för att förbättra effektiveten när det gäller att hitta och sålla ut Världstatens illojala eller fientliga invånare. Han har skapat en sanningsdrog som tvingar personen att säga precis som det är; utan några lögner eller hemligheter.

Men samtidigt som framgångarna är stora när det gäller sanningsdrogen börjar Leo Kall sakta men säkert inse att det är många som har önskningar och begär bortom Världstatens hårda, känslolösa styre – och snart finner han sig själv i en kamp mellan vad huvud anser vara rätt och vad hjärtat vill.

Kallocain är ett bra exempel på den sorts berättelse jag direkt tänker på när jag hör ordet 'dystopi'. Den liknar 1984 på många sätt – vilket faller mig precis i smaken. Det är en bok där Världstaten härskar. Det talas om platser bortom Världstaten; men de är bara myter, ungefär som när vi berättar om Atlantis och Eldorado för våra barn.

Man förväntas att endast föröka sig för statens bästa; men att knyta sig an sina barn på riktigt är inte ens att tänka på. Sådana känslor är ingen nytta för staten och därför bör de inte finnas. Alla existerar för staten. Men trots det så finns det något i de flesta hjärtan som vill ha mer, som har svårt att inte älska, som drömmer sig bort till värld där staten existerar för invånarna.

Det är en vacker men delvis lite långtråkig bok då den inte håller så mycket action; utan det handlar mer om att tänka till och fundera. Däremot så känns det som det saknas något; jag saknar anknytningar till dagens samhälle, vilket gör det svårt att tänka över budskapet i boken mer än flyktigt. I Fahrenheit 451 handlar det om teknologi och i 1984 är övervakning och fullständig kontroll i centrum. Men jag tycker att det är svårt att riktigt förstå Kallocains centrala problem. Möjligtvis en berättelse om att oavsett miljö så är vi mänskliga – och att vara mänsklig är att ha känslor för både saker och andra människor. Det var åtminstone ett ämne jag tänkte på mycket under min läsning. ( )