En ganska tråkig och övertydlig historia om (kvinnlig) frigörelse från det patrialkala maktsamhället. Det är en feministisk roman, detta, men det känns som den har fått några år på nacken (vilket den ju har). Jag vet inte, kanske behövdes det för 35 år sedan att man skrev folk på näsan så att alla skulle fatta och verkligen SE hur samhället ser ut. Men det blir tråkig läsning.
Men jag slås av Boëthius tankar om kvällstidningspressen då är exakt samma som många invändningar är NU. Alltså händer inte mycket på det planet i alla fall. Men man kan ju välja att inte läsa Aftonbladet och Expressen (eller Svensson)!
Likaså kan man välja att hoppa över "Svensson, Svensson!" och hellre läsa modernare feministisk samhällskritik.

Reflektion: Har Maria-Pia Boëthius polat med Ulf Lundell? ( )