Om man vill kan man med Geijer säga att Sveriges historia är dess styresmäns. I alla fall delen som behandlar åren 1920-1965, ty om det i tidigare band fanns en uttalad vilja att medvetet flytta blicken från kung, råd, riksdag och regering så syns inte mycket av en sådan nu; undantaget de kortare temaartiklarna så är detta en historia klart skriven ovanifrån och ned: om man får syn på folkets alkoholvanor är det för att politikerna oroade sig, får man höra om hungerkravaller (de där årtalen är rätt nominella, och skildringen av första världskriget häri är långt utförligare än den i det tidigare bandet) så är det i samma svep man får höra vad regeringen försökte göra, om vetenskap någon gång kommer i blickfånget är det i form av politikens hantlangare, eller för att Erlander var personligen intresserad.

Nu är det förvisso första gången som politiska frågor på allvar börjar genomsyra vardagen för Sveriges innevånare, men ändå är det en märklig ironi att det är när medborgarna för första gången får allmän rätt att rösta, lön och fritid som gör att de kan konsumera kultur och ny teknik, och möjlighet att se och höra världen i hemmet som de själva helt tycks förblekna i vikt, liksom de böcker de läste, den idrott de utövade och såg utövas, den musik och den radio de nu lyssnade på, och den tv de sedermera parkerade framför. Annorlunda uttryckt: en underhållare i bättre hem likt Bellman var i en tidigare del i serien värd att berätta om, medan en sångare som hela folket kunde ta del av via etermedier som Taube nu helt förbigås med tystnad!

Att det som sedan sägs om politiken är intressant, och att det sägs på ett gott sätt (i synnerhet de delar som Yvonne Hirdman skrivit är god läsning som de är) är då förvisso en tröst. Det finns ett par formuleringar som den som inte tror på den i exakt mening rätta tron på könsmakten kommer snubbla på, och även om regeringsinnehållet kan motivera det så är mycket av historien dessutom centrerad runt Partiet – Sverige är väl den enda demokrati där ett sådant utan tvetydighet låtit sig skrivas närmare precisering än inledande versal – men i stort tycks det inte vara mycket att anmärka på detta innehåll som sådant, bara att det hela tiden är den punkt från vilken berättandet utgår. ( )