Hur låter svenskan, ejengklien?

Jag borde nog sluta köpa böcker om svenska språket. Jag börjar känna att det inte finns mycket mer att hämta i dem; att mängden med den sortens enkla genomgångar som kan tänkas acceptabel för läsande allmänhet nog har uttömts. Ändå är upplägget för Olle Engstrands Hur låter svenskan, ejengklien? till synes något ovanligt: här är det talspråket som skall stå i centrum.

Men ändå: det som är intressantast, uttalet, försvinner lite. Det är bara första kapitlet som egentligen handlar om detta, sedan blir det allmänt om vad som är ett språk till skillnad från läten, dialekter och språkhistoria, kopplingen språk-text, svenskans språkmelodi samt brytningar. Visst är detta intressant (speciellt vissa sidospår som annars är lite väl bortom – som att mellanslaget uppfanns av iriska munkar), men det är bara hälften av boken som kan sägas handla om det som titeln ger sken av.

Det som finns är förvisso hyfsat välskrivet och intressant, men som sagt: inte vad jag väntat mig. Något mer spännande är att författaren själv illustrerat texten. Modigt, men kanske inte helt välbetänkt: det finns väl viss talang här, men knappast mer än som skulle ge bra betyg i bild, och långt ifrån tränat nog för att verka professionellt nog. Att diskussionen av språkljud hålls i en ton förvånad över att ljuden passar in i en systematik som bygger på att det bara finns ett ändligt sätt att forma talapparaten om man vill få någorlunda separata läten ur sig är också lätt irriterande.

Det är egentligen inget fel på boken, men jag hade nog hoppats på lite mer fokus, och något fler nyheter. ( )