Det är något särskilt med engelska damer. De är excentriska, slår in landet i chintz och ser till att grädden är tillräckligt »clotty«. Ladies är berättelsen om Margaret, hertiginna av Argyll, som föll ned i ett hisschakt och blev nymfoman, om Sylvia Brett, uppvuxen vid Windsor Castle och senare drottning över huvudjägarna på Borneo och många, många fler.

1: Falsk marknadsföring! Det är lika mycket en bok om alla dessa kvinnors fäder, bröder, söner, män och älskare som om dem själva. Resultatet är tråkigt och otillfredsställande. Man skulle tro att det fanns hur mycket som helst att hämta i ämnet, men Hakelius är antingen ur form eller helt enkelt inte särskilt intresserad av kvinnor.
2: Språket lika jobbigt som i "Döda vita män". När blev J.H. en "briljant stilist" (SvD) eller någon som får recensenter att "/.../ana att en Jolo eller en Lytton Strachey ler i sina himlar" (Aftonbladet)?
Underhållande, javisst, men briljant? ICKE. Behållningen ligger i de öden som (rörigt och oftast ganska ytligt) beskrivs, inte i J.H:s språkdräkt som oftast bara sitter såpass illa att läsningen blir obekväm, men ibland närmar sig gränsen för vad en normalt språkbegåvad människa klarar av. Det är inte Cecilia Hagen, riktigt så långt har J.H. inte kunnat vända sig från de verkligt briljanta britter han med rätta beundrar, men besviken blir man om man hoppats på högklassig litterär anglofili.

Som pendang till sin Döda vita män, som behandlar döda brittiska, manliga excentriker har Johan Hakelius även skrivit Ladies, som handlar om brittiska kvinnliga excentriker (inte nödvändigtvis döda). Tyvärr är det en inte fullt lika rolig bok: kvinnor tycks ha svårt att utveckla riktigt samma fulländade excentricitet som män, även när de föds och lever inom det brittiska imperiets hägn. Möjligen är problemet brist på offentlighet och arbeten där sådant tillåts odlas, ty de som kommit närmast – Två feta damer och Dame Edith Sitwell var åtminstone i någon mening arbetande, och inte officiellt sett att betrakta som någon makes hustru.

Annars är det en hygglig samling underliga existenser, företrädesvis ur den övre aristokratin, med levnadsöden utöver det vanliga: maka till rajan av Surawak, hertiginnor, protesterande mot snusk på tv, ambassadörshustrur. Ofta tyvärr dock som sagt privatexcentriker. Väl skrivet är det dock, i alla fall för det mesta: ibland blir det yviga lite för blomstrande och formuleringarna obegripliga självmotsägelser. Det är en heltigenom onödig bok, och därför riktigt trevlig, trots att den inte når riktigt upp till föregångaren . ( )

Underhållande