Skildringen av Janas väg till konstnärskapet är inte lika övertygande som hennes tuffa och rediga kamp för överlevnaden bland bybor, onda barndomsminnen och ilskna björnar men jag beundrar Smirnoff för att hon på sitt handfasta vis försöker gestalta även sånt som Smalångerborna, för att inte tala om laestadianerna uppe i Kukkojärvi helst blundar för, förnekar och fördömer.

Det finns mycken människovärme i Smirnoffs bokserie. Hon tillåter det galna och otrevliga hos sina romangestalter, särskilt porträtten av de gamla och ofärdiga ensamma i sina hus tycker jag mycket om. Och sättet Jana talar med djur, utan gränser i sitt huvud. Önskar jag kunde