Jag vet inte om jag har så mycket vettigt att säga om lars Lönnroths och Sven Delblancs Den svenska litteraturen. Det är litteraturhistoria i tre band (ursprungligen fler), varav det första, här behandlade, går Från runor till romantik. Mycket av innehållet är alltså sådant som numer är skäligen bortglömt, mest för att det var vad som nu fanns att skriva om och ett försök att sålla med god läsbarhet som kriterium skulle ge mer hål än ost: någon runsten, landskapslagar, Erikskrönikan, heliga Birgitta, »Frihetsvisan«, Wivallius, Stiernhielm, Lucidor, »Sagan om hästen«, Linné, Bellman, Bellman, Lenngren, något av Kellgren och hans gelikar, Stagnelius, Geijer, Tegnér, och så en del psalmer lite här och var – förvisso alltid något uppställt sådär (och för all del , lägg till och dra ifrån utifrån tycke och smak), men med tanke på att det representerar i alla fall 800 år av litteratur så är det ändå påfallande lite. Därför finns det också en hel del andra författare, som kanske inte läses men som man som vanligt får läsa om: skapare av lutheranska skådespel och katolsk fromhet, herdeverser och tidig romantik, tidiga romanförfattare och lärda spekulanter.

Och det hela är ändå förvånansvärt läsbart. Jag vill för all del inte sätta mig och läsa Johannes Messenius skådespel Disa, men det var inte obehagligt att läsa om det. De små utläggningarna, ofta signerade Delblanc, är ofta direkt roande, även om de också kan vara lite stereotypiska i sina ironiska krumbukter för att skoja såväl med sitt ämne som litteraturhistorikers skojande med detsamma. Första delen har inte fått mig att själv vilja utforska vidare, men jag ser inte med ovilja på fältet. Och när man i kommande två delar kommer behandla mer levande genrer så lär intresset växa. Förhoppningsvis. ( )