Andra delen av Sveriges historia skildrar tiden 600-1350. Vid bokens början finns inte Sverige ens som koncept, vid dess slut är det en medeltida stat, lyckligt ovetande om att dess krafts dagar precis håller på att ta slut: pesten har börjat sprida sig i Norge och Danmark, men har ännu inte nått den svenska delen av Magnus Erikssons nordiska välde. Däremellan har folk från det som nu är Sverige utvecklat kontakter med övriga världen på ett långt mer aktivt sätt än det finns tidigare belägg för, rest runstenar, döpts, varit lokala härskare i Ryssland, kämpat i väringagardet, koloniserat Norrland och Finland, stridit i korståg och nedtecknat lagar, förutom att göra sånt som folk gjort mest i alla tider: brukat jorden, oroat sig över vädret, och sökt blidka makterna.

Dick Harrison skriver i förordet att boken troligen skulle sett annorlunda ut om den skrivits av en arkeolog, och det är bara att instämma. Jämför man med Stig Welinders första del har mycket av detaljfokuset försvunnit och ersatts med generella resonemang om hur makt utövades, vad vikingarna egentligen hade för sig, vad alla andra nordbor som for ner till kontinenten hade för sig, om hur källurvalet format bilden av Sveriges tidiga historia. Allt utmärkta saker, men knappast det underifrånperspektiv som utlovades under bokmässan: här är det mycket statsbildning och lite bondeliv som gäller (vilket har två goda anledningar: bondelivet torde knappast vara lika omdebatterat, och kungarnas och stormännens kamp för att få mer makt är bättre källbelagd). Även om Welinders många skildringar av olika fyndplatser ibland gjorde hans framställning något fragmenterad saknar jag ändå något av den spridningen, i synnerhet för periodens tidigare del. Det stora fokuset på riksbildningen gör också att de områden som under perioden inte var delar av svenska riket också försvinner; man får se lite av skånsk och halländsk historia, men det är rätt tyst från Blekinge och Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Samerna får ett par sidor alldeles mot slutet.

Så nej, andra delen av Sveriges historia är faktiskt rätt traditionell historieskrivning vad gäller temat, och även om den tar klar ställning mot grumliga idéer om Sverige som en stat med rötter långt tillbaka i folkvandringstiden så hade den gärna fått ta upp mer om hur vardagen såg ut för de som inte bad, krigade eller härskade. ( )

Det här är historien om hur Sverige grundades under en 750 år lång process som inleddes på 600-talet. Då bestod landet av självstyrande bygder och landskap som på 1100-talet enades under en kung. Riket stärktes sedan under Birger jarl och hans söner.

Den röda tråden i andra volymen av Sveriges historia är det svenska rikets uppkomst. När boken börjar, år 600, finns inte ens en tillstymmelse till riksorganisation. Det område som motsvarar dagens Sverige består av självstyrande bygder med sinsemellan mycket stora ekonomiska och sociala skillnader. När boken slutar, omkring 1350, har allt förändrats; den gamla bygdemakten har fått vika för en expansiv riksmakt med kung, drottning och råd. Under ledning av Birger jarl och hans familj har det svenska politiska systemet formats till en medeltida monarki med kyrka, frälse, städer, kungamakt och allmoge.

Historien om hur riket skapades är berättelsen om hur ett flertal företeelser från den europeiska kontinenten och Brittiska öarna fördes in i landet och började prägla kulturen, ibland med fredliga medel, ibland med våld. Till det nya hörde så skilda element som kristendomen, skatteväsendet, riddarväsendet, stads- och befästningsbyggandet, myntväsendet och den kontinentala jordbruksteknologin. Mötet mellan allt det nya och allt det gamla var inte sällan dramatisk och blodig, och det är inte märkligt att epoken i efterhand har blivit föremål för omfattande mytbildning. I synnerhet seklerna mellan 800 och 1100 - vikingatiden - har omgetts av ett närmast romantiskt skimmer som har försvårat för oss att inse hur stora och djupgående förändringarna var.

Detta är historien om de bönder, präster, änkor, krigare, handelsmän och invandrare som byggde upp riket, som gav Sverige en riksidentitet som ännu består.

Huvudredaktören för Sveriges historia Dick Harrison är också författare till detta band. Den första volymen kom ut i september 2009 och de övriga sex utges löpande under 2010 och 2011.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet. Han har tilldelats Cliopriset, Augustpriset i fackboksklassen och Hertig Karls pris. Hans Jarlens sekel utsågs till Årets bok om svensk historia 2002 av nättidningens läsare.

Dick Harrison:
Sveriges historia. 600-1350
Norstedts ( )