Kristoffer Leandoer

Det är inte lätt att vara avantgarde. Det slår mig när jag läser Kristoffer Leandoers stora exposé ”Huset som Proust byggde. 200 års fransk modernism”. Det mesta i litteraturväg har redan gjorts av någon lungsjuk och utblottad fransos under de senaste två seklerna.

Leandoer spårar bland annat den förste polyfone poeten: Jules Laforgue (1860-1887), som – just det, både utblottad och lungsjuk – befriade dikten från tvånget att vara bunden till en enda röst. show more Överrumplande modern ter sig även Villiers de l’Isle-Adam (1838-1889) – visserligen adlig men lika luspank för det – som i den symbolistiska romanen ”L’Eve future” skildrar en kvinnlig robot, en android som föregriper Blade Runner och Spielbergs framtidsdystopi A.I.

Det är en högintressant översikt Leandoer har skrivit, inte bara för dem som är nyfikna på den franska traditionen utan även för alla som vill begripa sig på dagens litteratur, i synnerhet den språkkritiska poesin som hämtar mycket av sin inspiration från de franska pionjärerna och deras efterföljare.

Leandoer genomför en grundlig inventering, lika personligt passionerad som programmatisk. ”Huset som Proust byggde är ett rent luftslott”, deklarerar han förtjust och lyfter fram en mottradition som målmedvetet steg för steg rör sig bort från samhället, mot ”den rena litteraturen som inte är i tjänst hos verkligheten utan sätter en alternativ verklighet i spel”.

Att Proust, som upplöste tid och rum i en högst subjektiv kopp te, står som en galjonsfigur i denna rörelse är kanske inte så konstigt. Men det är de många birollerna som fascinerar mest. Boken inleds med Gérard de Nerval (1808-1855), inte Baudelaire som annars brukar räknas som den moderna poesins fader. ”Baudelaire benämner en yttervärld och kallar den modern. Hans dikter handlar om det moderna, medan Nervals dikter inte handlar om något utanför sig själva och just därför är så moderna”, konstaterar Leandoer med ord som lika gärna kunde tillämpas på Ann Jäderlund eller Katarina Frostensson.

Men självrefererande textspel i all ära, i likhet med många av sina senare kollegor hämtade Nerval i själva verket mycket av sin inspiration från Swedenborgs, alkemisternas och mystikernas magiska värld. Det nämns tyvärr bara i förbifarten. Här ligger svagheten i Leandoers essäistiska luftslott. Ivrigt spårar han återtåget från verkligheten, samtidigt som han försummar det innehåll som trots allt finns hos dessa avantgardets spjutspetsar – modernismen var aldrig någon entydig negation utan snarare ett försök att vidga verklighetsbegreppet, att se världen på ett nytt sätt.

Resultatet blir en historieskrivning där allt pekar framåt, närmast teleologiskt, mot en Francis Ponge (1899-1988) som gjorde själva diktens tillblivelse till det huvudsakliga ämnet för sin dikt, utkasten, omtagningarna, det mödosamma sökandet efter den perfekta formuleringen. Eller en Bernard Noël, som betonar tystnaden och diktens omöjlighet: ”det vi följer är litteraturens stegvisa förvandling till litteratur, dess långsamma resa hem”, förkunnar Leandoer.

Fullt så linjär är givetvis inte litteraturhistorien. Men enkelspårigheten uppvägs med lätthet av Kristoffer Leandoers eleganta handlag och imponerande belästhet – han suger in så många lungsjuka (och friska) förnyare i sitt luftslott att det blir direkt oemotståndligt i sin glittrande mångfald. Som en förförisk hägring. show less

Trög i starten som är ganska abstrakt, i synnerhet med tanke på målgruppen. Jag undrar hur många unga läsare författaren lyckas hålla kvar genom de första 70 sidorna. Sedan får berättelsen mer fart när Dödis introduceras i människornas värld. En både filosofisk och bildande berättelse, som ställer frågor om vilka vi är, hur vi lever våra liv, människors olika livsvillkor och hur jordens resurser fördelas. Välskriven, med komplicerat innehåll. Bitvis riktigt vacker.

Intressant på flera sätt: Intressant att väva samman tre berättelser i olika stilar. Intressant att aldrig nämna två av huvudkaraktärernas kön, men utan att göra någon grej av det. Och dessutom bitvis intressant tankeinnehåll kring konst, liv, identitet mm. Jag tycker om den här boken! Mest gillar jag huvudberättelsens stil och innehåll, men även de andra delarna fyller sin funktion. Snyggt tecknad. Rekommenderas.

http://www.youtube.com/watch?v=gym0a8ItIpQ
http://www.pallesgavebod.dk/soeg/?search_query=navnepigen
http://www.pallesgavebod.dk/boeger/laer-at-tegne-graphic-novels
noget der ligner: germini serien, elin
http://www.ipl.org/div/graphicnovels/