Ingvar Björkeson (1927–2022)

Trettiotre hälsningar till gudarna, de flesta från 600-talet f Kr, är vårens stora händelse på lyrikfronten. Skön naturlyrik, finstämd kärlekspoesi, rapp action – Homerou hymnoi, ”De homeriska hymnerna”, har allt.

De har översatts förut. Esaias Tegnér, Vilhelm Ekelund, Nathan Söderblom provade sina krafter på någon enstaka hymn. Rudolf Röding, grekdocent i Göteborg, översatte hela bunten 1927. Men när Ingvar Björkeson, denne outröttlige översättare av den show more klassiska litteraturen, ger sig i kast med hexametern händer något nytt: språket blir levande, myterna undslipper den arkaiska fernissan.

Vem som skrev dessa lovsånger är okänt. Kopplingen till namnet Homeros är förmodligen bara ett antikt marknadsföringstrick, även om lovsångerna delar många stildrag med den homeriska epiken – det stiliserade formelspråket, anropen av sånggudinnorna, det flitiga bruket av färgstarka epitet som ”den lårinsydde” (Dionysos) och ”molnupptornaren” (Zeus). De flesta av texterna är påfallande korta, små hälsningar till gudarna, med ett summariskt omnämnade av deras viktigaste egenskaper och kultorter. Men de fyra hymnerna till Demeter, Apollon, Hermes och Afrodite, växer ut till regelrätta miniepos.

I hymnen till Apollon, den fruktade fjärrskytten, betonas gudarnas avstånd, ”de odödligas saliga fröjd” kontrasteras med ”mänskornas mödor/ och alla svåra kval som gudarna tvingar dem utstå,/ hur de i dårskap lever, hjälplösa, utan att lyckas/ finna en bot mot död och ett värn mot åldrandets plågor.”

I den religionshistoriskt intressanta Demeterhymnen är ämnet tvärtom gudarnas medlidande med människorna och deras dödlighet. Hades, dödsrikets gud, rövar bort Demeters dotter Persefone när hon plockar blommor på en äng. Mitt i sin sorg förstår Demeter plötsligt människornas oro inför döden. I staden Eleusis befaller hon invånarna att bygga ett tempel till hennes ära. I gengäld lovar hon att inviga dem i hennes hemliga riter. Så grundas den eleusinska mysteriekulten, ett rituellt drama där gränsen mellan de levande och döda korsades.

Fartfylld underhållning erbjuder hymnen till Hermes, handelns, skälmarnas och tjuvarnas gud. Redan från födseln visar sig Hermes vara ett hyperaktivt barn: ”Född i gryningens ljus kunde redan han spela på lyra/ mitt på dan, och när aftonen kom stal han kor från Apollon.”

Stölden skildras ingående, hur den lille parveln smyger sig hemifrån, finner Apollons boskap och driver dem med sig baklänges, så att spåren pekade åt fel håll. Efter att ha gömt boskapet i en grotta skyndar den nyfödde sig hem. Han hinner precis dyka ner i vaggan och linda in sig i sin linda innan Apollon störtar in: ”Du lille pys i vaggan där, om du inte berättar/ strax var du gömt mina kor lär du inte få det så nöjsamt!”

Den munvige Hermes blir dock inte svaret skyldig, med sofistiskt raffinemang slingrar han sig inför både Apollon och Zeus. Hermeshymnen visar oss gudarna från deras mest spralliga sida.

Sture Linnér resonerar i sitt förord kring hymnernas historia. Förmodligen har de fungerat som preludier till den mer utförliga epik man hyllade gudarna med vid festivaler i det arkaiska Grekland, en sorts uppvärmare av publiken med andra ord. Det kan förklara känslan av omedelbarhet, sångernas oförställda berättarglädje.

I och med Ingvar Björkesons nytolkning kan festivalen börja än en gång. Nu i Sverige, 2004. Det är väl värt att fira. show less