Nils Håkanson (1) (1975–)

200 år in i framtiden har isarna smält. Sveriges kuststäder har svämmats över och förstörts, muterade rovdjur sprids från de självlysande kärren där Forsmark en gång låg, och välbeväpnade kolonisatörer från det sjunkna Nedrigländerna har besatt de delar som än så länge är beboeliga. I hålor ute i skogen bor det som återstår av det svenska folket;

i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva show more nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång. show less

Vafan? …tänker jag ett par kapitel in i Järnskallen, efter att vi etablerat att vi befinner oss i Stockholm anno 1917, med världskrig, revolutioner och inbördeskrig som rasar alldeles inpå knuten, året då allt kunde gått åt helvete, året då både konservativa och arbetare gick beväpnade på gatorna och väntade på startskottet för revolutionen, året då man rev upp parkerna för att odla kålrötter. Det är inte det som får mig att dubbelkolla att jag faktiskt precis show more läste det jag läste, utan att mitt i den här realismen presenterar han en mystisk man som bär en mask med unionsflaggemotiv, som någon jävla Marvelskurk? Jaja, det får väl sin förklaring. Men nudå, här har vi en tänkbar hjältinna, en ung förläst fritänkare som inte vill gifta sig utan vill… dra på sig en maskeradkostym, svinga sig från Gamla Stans tak i ett rep och spöa upp tjuvligor.

Återigen: Vafan?

Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”

Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.

Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.

För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.

Vafan? show less

Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.

Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre show more kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.

Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.

Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen. show less

De flesta berättelser om framtiden vill egentligen främst prata om nutiden, antingen för att varna eller för att hålla upp en skrattspegel. Denna vilja är korrelerad med hur dyster den uppmålade framtiden är: i på det hela taget optimistiska Star Trek så är budskapen för det mesta moraliska, medan historier efter den stora katastrofen vanligen inte nöjer sig med att peka på exakt vad katastrofen berodde på, utan också brer på med påpekanden om att de nya samhällena show more egentligen är precis som de gamla.

Så också i Nils Håkanssons Ödmården, en osedvanligt neddretad, storäcklande, magvändande berättelse om en grupp framtida svenskar som lever i misär så djup att de själva knappt förstår den: landet är försumpat, vattnet stiger år för år, naturen fylld med märkliga, vidriga kreatur som slukar den ovarlige och endast bjuder på halvtjänligt äta. Det finns de som har det bra i städer, men det är ockupationsmakten, nedrigländare som infiltrerade och tog över ett samhälle lagt på entreprenad till utlandet där ingen längre kunde göra något själv.

Nu bor sweonerna i fukta hålor, slutna över vintern för att undvika tångulvarna från Forsmarka tjärn, med ett historiskt minne som tycks bestå av gamla reklamtryck och den heliga skriften Bröderna Lejonhjärta. De dyker efter gammal plast i bukter och lider av dålig hy. En dag trillar visserligen forn teknologi ner från himlen och tycks lova bättring, men detta är en framtidsskildring fylld med satir. I väntan på samhällsvälvningar och undergång roar de sig med att rensa språket på flaameri och holländäs, byta skräp med varandra och blicka dolskt mot tölpanerna som skrinnar runt och skjuter urfolket.

Kritiken i boken riktar sig således inte enkom mot nutida dekadens, och nöjer sig inte med att ställa språket på huvudet och skapa fram en sorts sextonhundratalsvariant: den djupa kritiken verkar snarare vara mot kolonialistiska attityder där ett fåtal kan leva gott i torrlagda städer och ägna sig åt surdeg och löpband medan andra hukar i gyttjan, inte ens önskvärda som arbetskraft men ej heller möjliga att bli av med. show less