Mattias Fyhr

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på show more också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut. show less

rimligen också den nyligen utkomna andra delen (som jag ännu inte införsskaffat), är ett långt försök att tillbakavisa påståenden om att det inte skulle finnas någon svensk skräcktradition, liksom att från glömskans rike rädda upp åtminstone några förtjänta namn i ljuset.

Skräcklitteraturen, menar han, har alltid funnits där: det första svenska dramat, Hiärnes Rosimunda, tillhörde den (i dess mer blodiga form), likaså den första svenska operan Gustav Wasa, som även show more den har sin beskärda andel spöken: andra av Gustaf III:s dramer anknyter tydligare till den gotiska litteraturen, liksom ytterligare ett alster av Kellgren. Lenngren både drev med och uppskattade genren. I nästa generation tycks Stagnelius varit mycket uppskattande, och även om Geijer uttryckte avsmak inför den vid ett Londonbesök kom han även att bara ett några få år senare skriva en egen skräckballad, fritt efter Goethe (vilket Fyhr dock inte tar upp); även Bremer och Flygare-Carlén nyttjade skräckens modus, om än i romaner som i stort kan ses som realistiska. Detta är en betydande andel av alla gustavianska och senare författare (endast Bellman – som uppenbarligen kände till skräckmotiven och kunde få in dem alla i en vaggvisa, dock utelämnad av Fyhr – och Tegnér tycks fattas).

Till dessa namn kan knytas de som kanske inte nödvändigtvis nämns i generella översikter, men som utvecklade genren på olika sätt, som de båda Kullberg som översatte Lewis Munken, Euphrosynes ballader, Nicanders och Norlings spökhistorier eller Pontins historiska drama. Det finns uppenbart att hitta för den som vill leta; en gång var även t.ex. Stagnelius skräckromantik fullständigt självklar, för att sedan nedvärderas och förträngas. Sådant vill Fyhr med sin bok ställa till rätta.

I stort sett gör han det med gott resultat: även om han någon gång tycks förivra sig så kan det inte råda någon tvekan om att det har funnits en skräcktradition i Sverige, förvisso, liksom i andra mindre länder, ofta en nettomottagare av intryck utifrån, men även med sina lokala förutsättningar. Den exakta naturen av dessa står inte alldeles klar, men syftet är som sagt snarast att visa på att det finns material att söka sådana i än att alltid utföra det arbetet själv. show less