Gustaf Hellström (1882–1953)

Av titeln förväntade jag mig snarast att Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé skulle vara något i den lättare skolan, definitivt inte en stundtals tämligen allvarlia familjehistoria, om den något högfärdige och inte helt klipske snörmakaren samt dennes barn och barnbarn. Men visst finns det gott om humor: idén att en av snörmakarens söner, en försupen musiker, går med i en godtemplarloge och lovar skriva en paradmarsch men bara finner sig förmögen att göra så show more efter att ha druckit sprit, och därefter måste fortsätta komponera, med samma förutsättningar, är i sig helt underbar men skickligt undertryckt och balanserad av de katastrofer som ungefär samtidigt drabbar familjen.

Men för att börja om i rätt ände: snörmakare Lekholm deltog som frivillig i holsteinska kriget, kom hem och blev driftkucku. För att stilla sin högfärd lovade han att alla hans söner skulle bli studerade karlar, men alla hans pengar förslösades på en överliggare till bror, och sönerna fick istället klara sig bäst de kunde. Förutom musikern är den broder som blev underofficer den mest framträdande: han bestämmer sig för att klara vad hans far misslyckades med, och når faktiskt långt, men till priset av sparsamhet och hårdhet. De båda brödernas barn sprider sig, och allt berättas ur en av deras synvinkel: Karl Lekholm har flytt till Amerika, och där blivit marinläkare, men har när historien börjar återvänt till Sverige för att försonas med sin far, och återkallar därför allt han kan ur sitt minne.

Jag gillar det här: visserligen finns det ett par stycken i början, där boken är medveten om sig själv eller försöker kalla på auktoriteter som Kant och Freud, men sådant går snart över, och istället får man en starkt berättad historia med en uppsjö av olika karaktärer: de flesta begripliga, och om en lätt aning åt det överdrivna hållet så i alla fall utom ett rätt solida: man förstår och kan känna för dem alla (utom då en fröken Lekholm som dock snart visar sig sinnesjuk). Olyckor blandas med framgångar, men inget känns i sig orimligt, även om det sammantaget kanske lutar aningen däråt. Och om inte annat förstår man uppskatta ett samhälle där utbildningsmöjligheter inte beror på ens föräldrars ekonomi. show less

Även om jag bara köpte in Om Lund och det lundensiska för att ett av bidragen kom från Frans G. Bengtsson, så fanns det tack och lov fler duktiga författare som en gång legat där nere i syd, så genomläsningen av resten av häftet var inte helt onjutbart det heller. Visst finns det – naturligt nog – ett visst mått av självförhärligande och den sortens längtan till den gamla klang- och jubeltid som man vanligen träffar på i akademiska sammanhang – så även från den show more yngste av bidragsgivarna, Ivar Harrie, som är noga med att påpeka att han minsann fick uppleva den gamla tiden före kriget (första världskriget; boken tillkom under andra).

Sådant är dock i huvudsak en angelägenhet för lundensare, och tillsammans med åldern gör detta att man nog bör vara specialintresserad för att verkligen få ut något av de flesta styckenas detaljer (generalisering till ett högre plan kan dock som sagt ge insikter om studenter i allmänhet, även dagens), med två undantag: Frans G. Bengtssons lilla skildring av ett tidningsrummet på universitetsbiblioteket, och Fritiof Nilsson Piratens anekdot från en natt med alkohol och en av de många debatterna mellan tro och vetande – dessa må ha hänt just i Lund, och det är måhända så att de rent faktiskt omöjligt skulle ha kunnat hända på någon annan ort, men som berättelser höjer de sig över sitt ursprung och blir litteratur. Tack för det. show less