Malte Persson (1) (1976–)

Houston, we have a poem...

Malte Persson är tillbaka. Efter att ha låtit sin virtuosa språkmaskin gå amok på jorden i debuten ”Livet på den här planeten” har nu turen kommit till månen. Diktsamlingen ”Apolloprojektet” kretsar kring den amerikanska rymdsatsningen som kulminerade 1969 med att astronauten Neil Armstrong satte fötterna på – vad de flesta fortfarande tror var – månens yta.

Det är ett tacksamt ämne. Rymdresornas 60-tal, denna populärkulturella show more referenspunkt som med lätthet förenar kitsch med en underton av allvar: det kalla kriget, JFK, männen av det rätta virket. Malte Persson jonglerar elegant med föreställningarna. Kulturpessimism och lekfullhet i fyrfärg.

Rök blandas här i luften som tusch i vatten.
Det är en människoätande sepia.
Vi är upptagna med fabrikationen av en framtida saknad
Det finns ingen luft. Det finns inget vatten.

(Denna edition reproducerar, där så är möjligt, originalets illustrationer.)

Liksom i debuten är språklekarna legio – ”Vi måste bevara våra klichéer. De är vårt viktigaste kulturarv.” – och här samplas friskt från faktaböcker och gulnade tidningsurklipp. Något original finns egentligen inte. Inte ens månlandningen. Förmodligen var den bara ett välregisserat julspel, en inspelning i öknen. Det vore konsekventare, konstaterar Malte Persson och sätter månen inom citationstecken. Distans är hans litterära metod:

”Jag är oerhört frestad att sätta allting inom parentes, för att återställa det till rimliga proportioner.”

Det har sitt pris. När diktsamlingen närmar sig 60-talets överspelade framtidsoptimism, välståndet och materialismen, så liknar det mest en film man sett. Den frustrerade hemmafrun i sovstaden som drömmer om atmosfär:

(Det sägs att alla andra redan har en, John.
Vi har bil och kylskåp och en man på månen, Martha.
I brösten har vi skyddsrummet med torrkonserver.)

Visst, Malte Persson är en förtjusande bekantskap, en nödvändig humorist i kretsen av gravallvarliga språkmaterialister (handen på hjärtat: när skrattade du senast med en Raattamaa eller en Anna Hallberg i handen?). ”Apolloprojektet” är kul, stundtals väldigt kul. Men också fullständigt tyngdlöst. ”Det går inte att säga något originellt om ensamheten”, deklarerar dikten och klipper därmed banden till den avlägsna släktingen Aniara, sarkofagen i ständigt fall genom rymden. Hos Malte har Mimas trasiga bilder blivit den enda verkligheten. Och mimaroben har förläst sig på postmodern textteori.

Ytterst är allt utbytbart, ”bleka salens rymder” lika väl som tv-programmet i Borås tidning, lördagen den 23 november 1963. Svävande i språkrymden där ändå ingen hör dig mumla går det väl an, men vad händer vid inträdet i jordens atmosfär?

...Houston, we have a problem.

P.S. Fick precis ett brådskande fax från förlaget. På grund av ett tekniskt fel har alla å och ä fallit bort i två diktrader. Felet kommer att åtgärdas med det snaraste, meddelar man. Beskedet slår ned som en bomb. Jag undrar om inte raderna ”m rken:::::::::som om tassar hade tassat h r/ det r odon; inte bl b r” ändå är bättre som de är. show less

”Dikter” är titeln på Malte Perssons andra diktsamling. En titel som bara är skenbart anspråkslös: i pluralformen döljer sig en smärre palatsrevolution. Persson skriver verkligen dikter – sällsynt i dessa dagar när koncept- och flödesdiktning trängt ut den avrundade formen – små texter om allt från Caravaggio och nyårsfirande till stilleben med öl och nötter. Och inte nog med det. Han kryddar med metaforer:

Vilken frågespalt / kan svara på / hur hårt en show more skådespelare måste slå / sin garvsyrade känslas tändstål // mot den kärva tidens molngrå flinta / för att antända den fuktiga stubin / vars bomb tänkts att förinta / klosterdagars förkalkade rutin?

Hängde ni med? Alldeles lätt är det inte när Persson släpper loss bildflödet. I ”Dikter” kommer metaforerna i en sådan tät följd att de trampar varandra på hälarna. Processionen snubblar berusat fram över sidorna. Resultatet blir en smittande sprallig dikt på grönbete i språket, vidöppen för assonanser och alitterationer: ”en lyckligt / mousserande litteraturs / pratbubblor sorlar, / pärlar, världar.”

Samtidigt gör Malte Persson bruk av den romantiska traditionens hela uppsättning gester (retoriskt patos med diktjaget i centrum) och utrop (åh, ah, ack). Den gamla sonettformen får dessutom ofta rycka in som skyddsnät för att hålla styr på de bångstyriga versraderna. ”Serotonett” sjunger exempelvis signalsubstansernas lov:

ty varje ord som droppade och blänkte, / på litteraturens spegelyta som en stjärna, / och tonerna och färgerna som stänkte // och bevattnade kulturens äppelkärna, / började med att någon tänkte; / med elektrokemiska processer i en hjärna.

Det är faktiskt inte fullt så olidligt studentikost som det låter. Malte Persson förenar diktkonstens mest beprövade hantverksknep med en finurlig språkmedvetenhet som aldrig slår över i någon enkel ironi. Det hela liknar en lyckosam korsning mellan Stagnelius och Bengt Emil Johnson, fullblodsromantik och konkretism av modernaste snitt – på en gång.

Precis som förra diktsamlingen ”Apolloprojektet” från 2004 kretsar ”Dikter” ytterst kring frågan om det det finns något original. Den gången sattes färden till månen inom citationstecken, den här gången är turen kommen till själva dikten och dess ämne. I diktsamlingens bästa svit ”Tankar om morgonen” liknar morgonen mest en dålig videokopia av sig själv. Och när myten om Orfeus och Eurydike dyker upp mot slutet av boken suckar de medverkande: ”Vi vet ju vad som händer: nu vänder / jag, nu har jag tröttnat på det här, nu, nu, nu vänder jag // mig om”. Det är en myt satt på repeat.

Allt är kopior således. Men vilka kopior! ”Språkets änglar lägger sina ägg i allt / och infekterar det med mening”, skriver Persson och bjuder på en medryckande äggjakt. Vem som kom först, ägget eller hönan, spelar i slutänden ingen roll.

Dag ohoj!
Denna gruvjärnväg
en associationsbana;
detta huvud en planet
som med en trämasks fria vilja
korkskruvsaktigt borrar sig
igenom en oerhörd volym
av ingenting, om allting. show less

This is a very fun-to-read book! Ofissim's musings can make you laugh, maybe make you cry, but they will always make you think - something the world needs a whole lot more of.

An interesting little short story that leaves the reader guessing what is reality and what is "Fantasy".