Erik Lönnroth (1910–2002)

En bärande tanke i Eriks Lönnroths redan klassiska Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv framgår direkt av titeln: Gustaf III var en person som levde så i offentligheten att det är svårt att veta var han själv slutar och rollen som kung (helst med prefixet hjälte-) börjar: man kan inte ta något han rapporterats ha sagts eller han skrivit ner på allvar a priori. Man kan förvisso skönja några personlighetsdrag som intelligens, mod, härsklystnad, opportunism show more och verklighetsförnekande, men det kan vara mycket svårt att se vad som dominerar i en given situation.

Boken är egentligen en utbyggd uppsats med syfte att få reda på var Gustaf III:s ryska krig syftade till: i stort verkar det helt obegripligt att Sverige, som redan åkt på pisk i de tre senaste krigen, ensamma skulle anfalla Ryssland (eller, nåja: Osmanska riket var också i krig med dem och Österrike). Den anledning Lönnroth tycks ge är en allmän vilja att spela hjälte, parad med skygglappar som lät kungen ignorera att de villkor som på förhand ställts upp för att kriget skulle te sig gynnsamt en efter en fallerade: det hölls inte tillräckligt hemligt, subsidier stod inte att få, ej heller något annat stöd från någon. Ren tur, parad med att stridskrafterna faktiskt lyckades hålla någorlunda hög standard, gjorde dock vad som ett tag såg ut att bli en katastrof till en framgång stor nog att kunna stoltsera med den.

Sådan tur hade han haft förut, och skulle i viss mån ha igen. Detta var dock en del av problemet: Gustaf var ovan vid motgångar, och hade en överdriven bild av sig själv som den »tredje gustaven« som skulle rädda riket. Vid motgångar såg han sig tydligen tillfälligt som Karl XII, vilket är en smula intressant för Runebergsläsaren.

Behållningen av läsningen ligger dock delvis också på andra plan än det psykologiska: det diplomatiska spelet, där Gustafs förställningskonst ofta lät honom vinna större fördelar än han annars borde kunnat få, ges särskilt mycket utrymme. Detta torde i viss mån vara en naturlig följd av att de flesta av de gustavianska memoarerna förkastats som alltför opålitliga, medan de diplomatiska depescherna visserligen kan ha föranletts av dupering, men i alla fall var ärligt menade. Intressant är också den uppvärdering som hertig Karl bestås – annars mest ihågkommen som den trötte kung Karl XIII framstår han här som ett lojalt stöd och faktiskt en acceptabelt kompetent överamiral (vilket i sig förvisso är sällsynt nog i svensk historia) och den som framstår som den mest lyckade ledaren under kriget.

Det som däremot inte ingår i så hög grad är väl, naturligt nog, lite mer naturliga frågor: kungens verksamhet som författare berörs knappt, liksom hans inrikes politik i så mån den inte inriktas på ökad makt. Gustav Adolfs tillkomst skildras i huvudsak som ett tvisteäpple med Lovisa Ulrika, och de rykten hon tydligen tog allvarligt på ges inte mycket vikt.

Det är välskrivet och välunderbyggt, och den tes som titeln anger springer aldrig iväg helt med författaren. Det är lätt att se varför Svenska Akademien valt att ge ut det här på nytt. show less