Doris Kareva

Although Kareva's often piercing poems can be quite moving I found that the final piece "Lesson in Harmony," a prose elegy to her composer father Hillar Kareva (1931-1992) was especially touching.

Although composer Arvo Pärt is not mentioned specifically, one of the poems here mentions his composition style of "tintinnabuli

41/2020. These poems seem to be based on some sort of new agey christian sentiments? In any case, I found too much of this poetry wishy-washy and lacking in concrete imagery. It's not actively bad though, merely hollow for any reader who doesn't buy into the "walk towards the light" ideology.

Currently reading my way around the European Union.

Reading: Estonia.

Read: Austria, Belgium, Bulgaria, Finland, France, Germany, Greece, Hungary, Ireland, Italy, Lithuania, Malta, Netherlands, Poland, show more Portugal, Romania, Slovakia, Spain, Sweden.

Remaining unread countries: Croatia, Republic of Cyprus, Czech Republic, Denmark, Latvia, Luxembourg, Slovenia. show less

Östersjösamtal: Doris Kareva

Mittemot mig på tåget sitter en kvinna inbegripen i ett svajigt mobiltelefonsamtal. En välbekant scen med förtvivlade rop in i tystnaden utspelar sig.
– Men va fan, hallå!?
– Hallå…? Ronny…?
Djup suck. Samtalet har brutits.
Själv är jag på väg till ett samtal som ska visa sig mer lyckat, den estniska poeten Doris Kareva och hennes svenska kollega Marie Lundquist ska läsa tillsammans i Lund. Medan utgivningen av poesi i bokform kan vara lika svajig show more som ett mobilsamtal – orden trevar ut i intet efter en eventuell läsare – förhåller det sig annorlunda med poesiuppläsningar. Här når dikterna utan mellanhänder sin mottagare. Ett möte uppstår. Poetry connecting people, för att parafrasera en bekant slogan från telecom-industrin.
Mötet äger rum under trädkronorna på Kulturens uteservering. Sensommarens sista solstrålar dröjer sig kvar i grenverket, men det är redan kyligt. Publiken värms dock av två intensiva författarinnor med var sin särpräglad stämma. Marie Lundquist behöver knappast någon presentation. Men Doris Kareva? Som en av Estlands största nu levande poeter borde hon vara känd i Sverige. Själv måste jag erkänna min begränsning, förmodligen är jag inte ensam heller. Det är långt till Estland i dag, väldigt långt.
Därför har det bildats en förening vid namn Östersjösamtal med det uttalade syftet att binda samman länderna utmed Östersjön igen. Uppläsningen i Lund är den första i en ambitiös serie av utländska gäster. Vid fyra tillfällen per år ska poeter, prosaister, kritiker och översättare från olika Östersjöländer sammanstråla för uppläsningar och samtal med varandra och en svensk publik. Bakom initiativet står tidskriften Ariel, som länge fungerat som en introduktör av baltisk litteratur, och bokförlaget Ellerströms som aldrig ryggat för det smala.
Vid varje tillfälle utges även en bok. Doris Kareva åtföljs sålunda av en samlingsvolym med dikter från debuten 1978 fram till i år, betitlad Nådatid. Skriftseriens enkla omslag visar konturerna av Östersjön, inte som ett hav utan som ett land. Så var det en gång i tiden då havet förband länderna snarare än skiljde dem åt. Och de historiska banden är många.
I början av 1200-talet bosatte sig danskar i Estland, min historiebok hävdar till och med att de anlade Reval (estniska Tallinn) vilket betyder danskstaden. Efter ett tyskt mellanspel var det på 1500-talet Sveriges tur att besätta norra Estland framtill 1721 då Ryssland tog över. Kontakterna upphörde inte för det. Så sent som under mellankrigstiden var Estland ett populärt resmål för badturister från Sverige. Men någonstans på vägen har järnridån för kulturella utbyten sänkt sig.
När jag frågar Mikael Nydahl, redaktör för Ariel, om tanken bakom Östersjösamtal är han först blygsam i övermått. Det är själva uppläsningen i sig som är meningen, förklarar han. Men visst finns det även en vidare strävan.
– Östersjösamtal är en viktig förlängning av min övriga verksamhet som förläggare och redaktör. Det är värdefullt att inte bara producera papper utan att även låta författarna komma hit för att träffa sin publik och få respons på vad de gör. Saker och ting blir mer verkliga på ett sätt, som man annars kan sakna. Och så finns det ju en kulturpolitisk ambition att förvandla detta tidigare låsta hav till något som förenar snarare än skiljer. Dessa möten kommer att bilda en länk över havet. Tyvärr kan det bara uttryckas med floskler, men låt tiden ha sin gång, ursäktar sig Mikael Nydahl
Förvisso har det gått inflation i broretoriken efter tillkomsten av Öresundsbron, men under kvällen i Lund fylls havet verkligen ut igen – Doris Kareva, och med henne Estland, kommer publiken nära. Konceptet är lika enkelt som effektivt: Sätt två författare mot varandra, varva poesiuppläsningen med musik och samtal. Resultatet blir en balanserad kväll som lycka styra undan för både akademisk torrhet och underhållningsinriktad stå upp-poesi, alla poesiuppläsningars Skylla och Karybdis.
Först läser Marie Lundquist sina sugande prosadikter. Hennes konstlösa men sjungande uppläsning trippar lätt fram över orden. Radsluten ges lite tyngd av ett dovt vibrato. Mödrar, barn, kvinnor och vuxenblivandets förvandlingar passerar revy i rader som ”inuti mig finns en död kvinna” och ”att råka tappa ut hela sin barndom genom fönstret.”
Mot Marie Lundquists snirklande prosadikter utgör Karevas mer avskalade bildpoesi en kontrast. Men den största skillnaden ligger ändå i hennes sätt att läsa. Först den svenska översättningen läst av konferencieren Niklas Törnlund: ”Stad / med insjunkna ögonhålor, / en ublommad skönhet som nu / säljer sig för småmynt…” Sedan Karevas melodiska estniska. Hon framför dikterna med ett energiskt raseri, smattrandet av rullande r-ljud och hårda k-ljud dominerar helt. Låneorden, de urskiljbara, slungas ut ur sin finsk-ugriska obegriplighet. Det är den dekadenta moderniteten, möjligheterna och förfallet, hoppet och undergången som hon besjunger i tre laddade dikter om staden.
– Det finns så mycket energi i estniskan, jag avundas dig verkligen, utbrister Marie Lundquist. Det är raka motsatsen av ett språk som danskan. Och det verkar som det finns en stor tro på poesin i sig själv. I Sverige är vi mer tvekande, inför poesin och möjligheten att kommunicera med någon annan människa.
Det är nog en korrekt iakttagelse. Medan metadikter om diktandets omöjlighet kan fås i parti och minut i dagens svenska utgivning så är förtroendet orubbat hos Kareva tycks det. Hon avslutar sin uppläsning med några magiska dikter från sviten ”Trolldomstid”: Med en fjäder på sanden, med en blommande gren i luften, / med fingret på din bara rygg skriver jag ett hemligt ord – / urgammalt, ömsint och mäktigt, / som tanken inte kan mäta, språket inte fjättra. I denna besvärjelse har frenesin ersatts av en mjukt sjungande ton. Det är musikaliteten som är det slående i Karevas framförande.
Musiken blir också den naturliga utgångspunkten för vårt samtal när jag träffar Doris Kareva efter uppläsningen. Det är uppenbart att det är något som ligger henne nära om hjärtat.
– En del dikter är skrivna för ögat, en del för örat. Några är som intima brev att läsas i avskildhet, medan andra dikter har en tydlig scenkvalitet. Musiken träder fram först när man läser dem högt. Det känns lite som att dansa. Det är livsglädje att dela en dikt med publiken. När jag skriver hör jag både rytm och ton mycket tydligt inom mig. Först hörs musiken på avstånd, sedan när man noggrannt lyssnar efter hör man även orden. Det är så en dikt växer fram, förklarar hon för mig.
Efter att ha hört Doris Karevas kraftfulla uppläsning ger hon ett överraskande ljust och sprött intryck. Svaren kommer dröjande i väntan på den perfekta formuleringen.
För henne är rytmen diktens nerv. En översättare behöver inte bry sig om rimmen, men rytmen i texten måste man fånga. Hon översatte en gång Emily Dickinson till estniska. Vid en uppläsning i England kunde litteraturstudenterna där känna igen Dickinsons dikter på rytmen. Då visste hon med säkerhet att hon hade lyckats.
En annan viktig beståndsdel är tilltalet i dikten. Allt skrivande är en dialog med en tänkt mottagare, menar Doris Kareva. Själv har hon fört dialogen med sin estniska kollega, Juhan Viiding (1948-1995).
– När jag skriver vet jag att det finns någon som lyssnar, någon som jag vänder mig till. Det handlar om att välja ton. Det är likadant när man översätter. Jag har översatt Anna Achmatova från ryska. Det var lätt för mig att spela henne, att nå tillbaka till ögonblicket som föregick diktens födelse. Hon lärde mig att att uttrycka känslor genom beskrivande gester.
Precis som hos Achmatova är kärleken ett centralt tema i Doris Karevas poesi. Men det är inte någon stillastående harmoni som målas upp utan ofta en rörelse. Varje dikt tycks rymma sin egen motpol, det är tillvaron i sin helhet, både ljus och mörker som bejakas: ”Världen är svaret / människobarnet frågan, / alltjämt, ja alltjämt. // En märklig beständighet”. Och med tiden blir denna insikt allt mer avskalat och aforistiskt formulerad.
– Jag jobbar själv som redaktör för en tidskrift och får därför mycket lyrik i manuskriptform, så mycket att jag helt har tröttnat på det lyriska. Nu försöker jag i mitt eget skrivande att finna essensen, förklarar hon utvecklingen.
Den sovjetiska ockupationen fram till 1991 har också satt djupa spår i hennes diktning.
– Många av mina texter är kopplade till situationen och dess mänskliga villkor. Inte så att de är uttalat politiska men de speglar känslan av att leva under ett politiskt förtryck, att ständigt bli kontrollerad och styrd.
I en av hennes dikter i Nådatid skriver hon om ett stort dödshjul som rullar fram bland folket, en tydlig anspelning på känslan av nationell utplåning. Här har uppenbarligen censuren sovit.
– Givetvis har även jag fått uppleva censuren. Men den var mer inriktad på vissa ord än på innebörden i hela dikter. En gång hade jag skrivit ”vem kan glömma denna march”. Min förläggare sade till mig att ordet march med dess associationer till deportationen aldrig skulle gå genom censuren. Jag var ung då och böjde mig. I stället valde jag ett gammalt estniskt ord för fasta som förstörde rytmen helt i dikten. Men när diktsamlingen kom ut rådde det livsmedelsbrist i Estland, folk var hungriga och stämningen upprörd. ”Hur vågade du skriva så?” frågade man mig. Det nya ordet fick också en politiskt tolkning fastän det inte alls var avsikten!
Jag undrar om det är det politiska förtrycket som lett fram till den starka tron på poesins kraft, som Marie Lundquist var inne på.
– Kanske är det ett estniskt karaktärsdrag. Vi har olika sätt att bevara oss själva. En del fjärilar försöker vara osynliga och smälta in i omgivningen, en del vill skrämmas genom sina starka färger som får dem att se större ut. Esterna är så rädda för att försvinna. ”Vår lilla nation, vår lilla nation” – det är en refräng som jag hunnit tröttna på under mitt arbete inom Unesco. Det finns länder som är betydligt mindre, jag försäkrar! Som ett barn som sjunger högt när det går genom skogen, det kan uppfattas som förtroende men är nog mer en sorts räddsla för att försvinna, säger Doris Kareva och skrattar.
Men det är inte bara skämt. Självförtroende som märks i hennes diktning ligger nära gamla tiders tro på ordens magi. Hos Kareva är poeten nära släkt med schamanen. Schamanen är en mästare som osjälviskt företar en farlig resa mot själens inre, en mission som kräver stort mod. Detta kunde även vara ett sätt att identifiera poeten, förklarar hon. Denna inomsjälsliga resa gör också att hon känner sig besläktad med Marie Lundquists poesi
– En del poeter är mycket cerebrala, allt händer i hjärnan, i synnerhet i dag. Andra är emotionella. Men dem jag uppskattar mest är de som har djupa rötter. Vad de säger kommer inte bara från deras personlighet utan från något djupare och universellt. Marie Lundquists poesi rymmer en osynlig flod av instinkt under ytan, detta ligger nära mitt eget hjärta. Jag tycker att dikten liknar drömmen. Dels är den personlig kopplad till dig själv, men samtidigt är drömmen universell – den kan hemsöka och överraska dig
Doris Karevas dikter har fått stor spridning, de finns att läsa på så skilda språk som ryska, lettiska, tyska, engelska och thai, ett bevis så gott som något på det universella i dem. Och inledningen till det svenska urvalet, ”Harmonins timme”, skrevs ursprungligen under ett besök i Thailand på uppmaning av en munkförsamling.
– Herregud, vad kan jag tillföra den buddhistiska filosofin, tänkte jag först när de bad mig. Det blev en berättelse om min far, visserligen lärare i harmoni på Musikaliska Akademin i Tallinn, men en mycket oharmonisk person. Av alla religioner är det nog buddhismen som ligger mig närmast.
Ett annat, än mer udda uttryck för universalitet finner man i Doris Karevas enda postmoderna verk, en ljuddikt beställd av tonsättaren Lepo Sumera till ett körverk. Kravet från tonsättaren var att texten inte skulle innehålla någon mening.
– Jag tackade ja men upptäckte snart hur svårt det var att skriva något som saknade all mening. Lustigt nog är det min mest populära dikt. Den behöver inte översättas men alla översättare älskar att ge sig på den.
I denna klangfulla dikt, ”Concerto strumenti e voce”, möts latin, låneord och onomapoetiskt nonsens. Här förenas Doris Karevas universalitet och musikalitet. Estniskan känns nästan begriplig.

[---]
Mater, mater dolorosa,
Hosianna, roosamanna
Asterix, krutsifiks,
Aksakall, paralleel – Ariel,
eel-eel-eel-eleuterokokk!
Jokkmokk.
[---] show less