Jan Lööf

Read the full review (with illustrations) on Sparkling Adventures: http://www.sparklingadventures.com/index.php?id=888

I'm about to take up a new challenge upon in this honourable pursuit of motherhood, certain that millions of mothers around the world have already blazed the trail for me -- the next step in practical, home-making, home-educating, nerdy-is-necessary skilling up. I've bought two rolls of clear contact paper and will begin covering some of my more fragile paperbacks in the hope show more that they will endure my children's less-than-gentle handling. If other mothers have done this for decades, surely it'll work, right?

One of the first books to receive this VIP treatment is a gem that I'm afraid I could never replace. Published in the late 70s, Who's got the apple? by Swedish writer/illustrator Jan Lööf is a great storybook, an easy early-reader and a funny picture book that can promote a depth of discussion similar to those hilarious talks that happen while browsing though one of Richard Scarry's masterpieces.

This is a deceptively simple book. It starts with an April Fool's Day joke and ends up with the tables being turned and the joke ending up on the original joker. (Did someone also play a joke on you for the first of this month?)

While these events are taking place, the police are chasing a thief, a car accident wrecks the storekeeper's fence, and a kitten runs up a tree and needs to be rescued by the friendly firemen.

The man in the striped suit returns to the storekeeper to compliment him on his delicious apple: "This is the juiciest apple I've ever tasted!".

My quick summary does not do this book justice. There are several little sub-plots in the illustrations, so you'll find yourself flipping back through the pages to see what's happening.

Read the full review (with illustrations) on Sparkling Adventures: http://www.sparklingadventures.com/index.php?id=888. show less

Så har då den tredje delen av Jan Lööfs serier kommit, innehållandes de kvarvarande tre Felix-serierna samt en hel del extramaterial. Märkligt nog är detta nästan mer underhållande: Jan Lööf är ingen stor berättare, och även om serierna alltid är vältecknade så är historierna rätt yxiga.

Serierna är alltså tre: först en historia med utomjordingar som vill ta över jorden (nähä?), men som behöver en hög diamanter för att kunna bygga andningsmanicker av något slag show more (det hela är lite oklart: jordatmosfären är tydligen giftig för dem, men deras atmosfär är OK för jordbor). Efter bland annat lite bråk bland generaler huruvida utomjordingarna skall atombombas eller ej så övertalas de dock att avstå när de får se alla fabriker jorden är fylld av, så de bosätter sig på månen istället.

Nästa historia är om Cecilia: en ung dam som tydligen fått ett stort arv som hennes slemme farbror vill stjäla, varför han tar hjälp av de två knivkastare som har henne som medhjälperska i sitt cirkusprogram. Den besatte skurken är roande, men historien är annars mest en stor sörja, vilket inte döljs av de lager pang-pang den försökts täckas med.

Sista historien är så en slags transponering av Moby Dick till Afrika, med en elefantjagande, men annars tämligen vänlig kapten Ahab. Samt ett inbördeskrig, en liansvingande figur kallad »farsan«, ett tyskt-portugisiskt skurkpar samt en del nya lappkast i historien.

För att återvända till inledningen visar den tydligt att Lööf egentligen är konstnär: när han verkligen lägger manken till på det området är resultatet för det mesta mycket trevligt. Berättelser har han det värre med, även när han snor dem från andra. show less

(Not: den här recensionen gäller i lika hög grad Jan Lööfs serier volym 2).

Det är rätt tydligt att Lööf stundom har två rätt allvarliga brister: han vet inte hur han skall börja en historia, och han vet inte hur han skall avsluta den. Han verkar överhuvudtaget inte ha någon riktig plan med vart han vill komma, så det hela vacklar runt lite hursomhelst med vändningar som verkar nästan lika oväntade för författaren som läsaren samtobegripliga slut. Ibland kan det här vara show more rätt skoj, men i längden blir det lite tröttande med alla robotar, tidsresor och märkliga manicker: i äventyret med tidsmaskinen hamnar Felix och professor Propp på det antika Rhodos, 500 f.Kr, där de träffar ett pelarhelgon(!) och en vetenskapsman märkligt lik professorn, som bor i kolossen (tydligen har bronset förvandlats till tegelsten) och har byggt en »orakelmaskin« som lyckat förutse de bådas ankomst, men inte skurkens planer. Sen tar Felix en sväng till uråldrig tid, där han letar efter T-rex-ägg (han lider tydligen inte av velociraptorfrossa), men lyckas för utom ett ägg även få med sig en grottmänniska hem. Sen hamnar han och grott människan på en skola för förbrytare, innan de tillsammans med skurkarna gör revolution i något latinamerikanskt land.

Att ta upp alla märkliga vändningar och konstiga situationer skulle bli alldeles för långrandigt; noteras bör bara hur han mot slutet börjar låna alltmer skamlöst ur litteraturen och hejdlöst hoppar från Den hemlighetsfulla ön till Tusen och en natt. På så sätt blir det alltmer en resa genom diverse pojkrumslitteratur, och faktiskt en alltmer kompetent berättad sådan –vilket gör att den senare, en aning valhänt berättade Ville blir än svårare att förstå sig på (även om den räddas av att både Kungen och Palme är med och slåss mot skurkarna).

Av de smärre styckena förtjänar väl främst Det sista uppdraget att nämnas, en liten pastisch på Tintin, där denne har kommit upp sig i åren, och testamenterats en summa pengar från Haddock. Dock med villkoret att han måste gifta sig inom en månad … Annars visar han här att han skulle kunnat bli en kompetent politisk teknare: stilen ligger redan nära karikatyren, och när han vänder sitt öga mot stadsarkitekturen lyckas han briljant visa spänningen mellan de dehumaniserande miljonprojekten och hur folk egentligen vill ha det.

På det hela taget är det alltså kompetent teknat, klumpigt berättat, kanske en liten aning för pojkboksnaivt, men i slutändan mycket charmfullt. show less

Érase una vez un señor con traje a rayas al que le coincidió pasar ante una frutería. LA HISTORIA DE LA MANZANA ROJA «Qué bien me sentaría una buena manzana jugosa» pensó el señor, y entró en la tienda. El frutero pensó que aquel hombre sería fácil de engañar, y le mostró una manzana de plástico...