Karma Cowboy

Karma Cowboy rider igen

Karma Cowboy – den geniala titeln borde vara tillräckligt för en kanonisering, men även till innehållet har boken försvarat sin plats som en milstolpe inom dansk poesi. Utkommen 1974 innebar Karma Cowboy ett genombrott för Dan Turèll som diktare. Nu har Borgens forlag gett ut boken igen, glädjande nog troget originalutförandet med dess Lucky Luke-inspirerade omslag, skrivmaskinstypsnitt och Turèlls egen handskrift. Det är en stor njutning för alla sinnen.

Dan Turèll tillhör Danmarks allra största poesihjältar, och som alla riktiga hjältar dog han alltför tidigt 1993, endast 47 år gammal. Han efterlämnade sig ett nittiotal böcker i ett otal genrer: poesi, odefinierbara undergroundhäften, show more hårdkokta deckare i Chandlers efterföljd, introduktioner till amerikansk kultur och musik, krönikor och anekdotsamlingar från Köpenhamn. Han började som en svårbegriplig avantgardpoet som förläst sig på Burroughs och Ginsberg, men med Karma Cowboy öppnade sig hans språk för världen och läsaren. Den otillgänglige experimentatorn blev den folkkäre Onkel Danny, vardagens diktare.

Karma Cowboy förenar två kulturer, österländsk vishetslära och amerikansk populärkultur, till en mytisk gestalt som rider genom storstaden och sjunger dess sång. ”Som free-lance arbejdsman i min egen bevisthed/ og enhver andens kalder jeg mig/ KARMA COWBOY” skriver han på ett ställe. Det är buddhisten som talar, tillvaron är en medvetandeprocess.

Därför börjar boken med en lång uppräkning av världen så som den ter sig i Turèlls medvetande när den skrivs ner. Det är en stor meditation där världen är mantrat: cigarettpaketet på gatan, flickan på bussen, Extrabladet, en motorcykel som ökar farten utanför huset, celebriteter som Onkel Bill Burroughs, Batman, Kropotkin och Gandhi. Det är en uppräkning som kan fyllas på i oändlighet, en total sidoordning utan hierarkier av tillvarons mångfald. Poängen är att aldrig fastna utan bara acceptera:

”Det er godt nok som det er Jeg mener det er god nok det er Jeg mener hvad/ skulle det ellers være ikke sandt/ Det er hele tiden i gang med at holde hele tiden i gang og omgangs-gong-gong’ens/ klang er processens ubønhørlige sang”

Om detta var buddhisten Turèll så får man inte glömma cowboyen, som gärna brister ut i ett Grateful Dead-nummer eller nynnar solot i någon Charlie Parker-låt. Det är mycket Amerika i Turèlls medvetande. Jazz- och rockmusiker, beatpoeter och kultfigurer som Andy Warhol och John Cage dyker ständigt upp i texten. Tydligast blir detta i avdelningen ”Karma Cowboy’s Greatest Hits”, en samling fördanskade hits av storheter som Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Dylan och The Doors.

Här, i popversens banala uttryck finner Turèll språkliga guldkorn, klichén blir till en uppenbarelse. Lou Reeds ”Walk on the wild side” får en härlig tolkning med bland annat följande nonsensvers, pop art när den är som bäst:

Georg Gearløs [dvs Uppfinnar-Jocke] står og flår og hiver
Tænkefugle i hans hoved river
Men han mister ikke mod’t
for det ligger ham i blod’t

Og han sir:
Hej, skat
Ta et trip af de vilde
Der’r ingen tid at spilde

Og alle pigerne går
Di di diliddilidi
Didi di diliddilidi…

Utöver buddhisten och cowboyen finns även människan Turèll, mannen som knullar på golvet, vaknar upp på en madrass med baksmälla, diskar, röker en cigarett osv. Ändå är det aldrig, rätt betraktat, fråga om någon egocentrism. Tvärtom är Onkel Danny bara den punkt i universum utifrån vilken den totala dikten strömmar, dikten som fångar evigheten i det timliga, det stora i det lilla.”Det findes kun én ting/ Den er overalt/ Og hele vort sprog/ er det navn den blir kaldt”.

Diktsamlingens centrum utgöres av avdelningen ”Karma Cowboy’s LI digte” skrivet för hand för att betona autenciteten och intimiteten, små dagboksaktiga noteringar och funderingar. ”Det regner/ Fuglene synger/ Jeg skriver det”. Här återges tankarna direkt utan några poser eller masker. Det är Dan Turèll – som är universell – som talar.

Turèll var postmodern i ordets rätta bemärkelse långt innan ordet fick sin modestatus. Här finns ingen absolut originalitet utan endast efterlikningar och upprepningar i den oupphörliga ström som är livet, som är språket. Turèll hade inte några hämningar kring att utnyttja andras material som en utgångspunkt för sina improvisationer. Han tar upp gamla beatdikter, refererar aktuella nyheter, parafraserar zenhistorier, och citerar rocksånger.

Livet kallar han ”en pastiche på en parodi/af en efterligning af en travesti/ Det er så besk en drik/ Det er så svinsk et trick/ Det hedt Det er ledt Det er fedt/ Det er manisk/ Der er panisk/ Det er sardonisk satanisk/ og galvanisk organisk/ Det er sammenbruddets litani”

För honom som buddhist, anarkist och socialist finns det ingen jagcentrerad originalitet i romantisk/modernistisk efterföljd, tvärtom är vi alla människor och det mest sanna är kanske våra klichéer, våra fraser. Här finner man buddhismens tomhet som samtidigt borgar för en helt ny originalitet, en som inte kretsar kring något jag utan tvärtom överskrider det.

Dan Turèlls poesi är bortom alla värderingskategorier. Han skriver sig ut ur den klassiska litteraritetens fälla: tvånget att vara god litteratur. Ett allomfattande språkuniversum kan inte enbart vara bra. Tänk bara på andra megaprojekt som Ezra Pounds Cantos eller Almqvists Törnrosens bok, verk som också de sökte omfatta hela verkligheten, med följden att dussinvara och genialitet samsas om utrymmet på sidorna. Hos Turèll möts toalettklotter och dadaistiskt nonsens, popkitsch och innerlighet, Anders And och dagboksanteckningar. Men det finns en omisskännelig energi i denna poesi, en fysiskt påtaglig glädje (och för all del även smärta) som fortplantar sig i läsaren som rytmen genom ett konsertgolv. Att läsa Turèll är livsbejakande!

Nu/ har jeg det bedre Nu/ vil jeg gå ud og/ tale med nogen Yogaen/ har virket igen Yogaen/ eller for min skyld gerne meditationen/ eller ritualet eller showet/ eller bare tricket eller/ som Jerry Lee siger/ ’do my little boogie-woogie/ every day now’ show less