Gunnar Brusewitz (1924–2004)

Gunnar Brusewitz' blyertspenna är en mycket fin pensel, som kan teckna natur på två sätt: i bilder, och i ord. Teckningarna är mycket exakta, fyllda med detaljer där sådana behövs och mer skissartat i periferin. När man ser dem har man inte svårt att förstå varför man så länge föredrog teckningar framför foton när man skulle illustrera fågelböcker, så detaljrikt och exakt framstår både hökar, tättingar och havsfåglar. Den bok som här skall anmälas, Fyra årstider: show more blad ur naturens kalender, är också fylld med dessa teckningar - uppemot en per uppslag. Förvisso dominerar fåglarna både i bild och text, men även andra djur, liksom även andra naturfenomen, får ta plats på scen för att avporträtteras. För de mesta blir också själva porträtten mycket lyckade.

Något sämre står det dock till med övriga delar av tavlan. Även om skildringarna för det mesta är exakta och välgjorda, så är runtarbetet ibland något slarvigare. Vissa kapitel har slut som kommer helt abrupt och oväntat, vilket får en att vilja ha mer. Det är förvisso en svår sak att avsluta en text, men att låta en mening som normalt inte skulle föranleda ett utropstecken utrustas med ett sådant och ge det ett sådant uppdrag ger här ett klart sämre resultat än om samma mening skulle fått samma uppdrag, men med fullt normal punkt som beväpning.

Nåja, detta var en ganska lång utvikning om ett ganska litet problem. Ett annat sådant är att boken någon gång upprepar sig, men med tanke på att den från början verkar varit uppdelad på fyra olika böcker kan sådat lätt förlåtas. Dess starka sidor uppväger med lätthet detta: de fina naturskildringarna, som redan nämnts, de essä-liknande citaten från annan litteratur med vidhängande betraktelser, och främst kanske den melankoliska känsla av förlust som framkallas. Möjligen kan man än idag göra den typ av exkursioner som Brusewitz företar sig, men det torde vara alltmer sällsynt. Den naturförstörelse han börjat se följderna av– oljeutsläpp, naturgifter som drabbar rovfåglar – har vi idag till viss del kommit ifrån, men den har å andra sidan ersatts av än mer genomgripande förändringar. Som det är nu får man en lätt känsla av att vandra i Astrid Lindgren-land, en idyll som trots att den var hotad ändå var livskraftig. Till viss del är detta troligen ofrånkomligt, men man kan bara hoppas att utvecklingen inte kommer att förstärka den. show less

I en liten stuga vid en sjö, någonstans i Roslagen, hade Gunnar Brusewitz sin arbetsplats; där tecknade och målade han, betraktade och beskrev, skildrade naturen inte bara i på duk utan även i prosa. Även om han inte var någon lysande stilist eller djupare tänkare är det ändå trevlig läsning, vilket denna bok är ett trevligt exempel på: skildringar av naturen i olika stämningslägen, främst gestaltad i form av fåglar, med en lätt sorgsen ton när han konstaterar show more människans dumheter i form av utsläpp eller det gamla kulturlandskapets reträtt från det nya – boskapsskötseln är på nedgång, skogsbruket på uppgång.

Fast mest är det bara skildringar av de stämningar som uppstår när man ser en varfågel sitta uppflugen överst på en videbuske, eller försöken att få se knipungarnas transport från boet ned till vattnet (de är svåra att få syn på), eller kanske en betraktelse över de stora fjärilarnas tid. Oförargligt, trevligt – läsning att njuta av en stund och sedan glömma. Allvarligare blir han som sagt när han konstaterar hur landskapet förändras, hur barrskogen breder ut sig och gammalt bondeland förloras till granarnas kolonner, eller när han konstaterar att när han var lite så var anledningen till att man inte fick äta snö att man blev kall i magen.

Tematiskt blir han vid sin läst: han kan någon gång ge sig på att diskutera konst, eller krydda med några citat från litteraturen, men det mesta anknyter ändå till livet vid sjön. Ibland slingrar sig essäerna fram utan tydligt mål, ibland lyckas han bättre och kan således utifrån älggräset hamna både i forna tiders somrar, och få tillfälle att sällskapa med såväl etymologer som medicinare. I det formatet hittar han knappast någon överman. show less