Øyvind Myhre

Øyvind Myhre, som fyllde 80 för ett par dagar sedan, var flitigt utgiven under ett dussin år från mitten på sjuttiotalet, med en eftersläng på nittiotalet, men har sedan dess i stort inte publicerat någon mer skönlitteratur. Han har dock fortsatt varit aktiv i det fanniska samtalet och har inte upphört att besöka kongresser. Han har också bloggat under lång tid, så tyst är fel sätt att beskriva honom på. Hans produktion har rört sig över hela fältet, från hård sf över show more fantasy till lovecraftsk skräck, ofta med ett uttalat eller underförstått frihetligt perspektiv.

När Elide av Sarande utkom i fjol var det hans första utgivna roman på över tjugofem år (om man bortser från den icke tryckta _Kommer aldri levende herfra igjen_ som publicerades på hans blogg 2022).

Elide av Sarande är en fantasyroman, utgiven i egen regi via produktionsbolaget Kolofon Forlag AS. Huvudpersonen är inte titelns Elide, utan en gammal knarrig gubbstrutt vid namn Brannefelso, magus av sjätte ordningen, med mästargrad i geokinesi och telemanti. Han nådde höjdpunkten av sin karriär när han i sin krafts dagar lyckades lägga en besvärjelse runt ett litet grannrike, så att inga fiender kunde nå fram till det utan att gå vilse, men sedan dess har han inte uträttat mycket. Han har framför allt sysslat med att skriva på ett magi-filosofiskt verk med djärva teorier om världsalltets beskaffelse och ondgjort sig över bristen på respekt från hans trollkarlskolleger, medan hans hustru har skött hushåll och ägorna och styrt och ställt med tjänstefolket.

Paret bor i en borg "som har sett bättre sekler". Där bor även två tjänare, två demoner, tre katter, tre korpar och hans personliga avatar, en klon av honom själv i hans ungdom, fängslad i en spegel. Brannefelso äger också en flogistoped, ett slags magisk moped. En gång har hushållet varit större och även omfattat en kock, en fanbärare, tre beväpnade makter, en latrintömmare, två tjänsteflickor och ytterligare åtta demoner. Men eftersom Brannefelsos tjänster blivit allt mindre eftertraktade med åren har intäkterna krympt.

Så störs hans arbetsro plötsligt av att prins Radach av Channo anländer, uppblåst, självsäker och desperat, med ett uppdrag åt honom. Någon märklig magisk makt har kidnappat själen från hans älskade och enligt egen uppgift trolovade Elide, dotter till greven av Sarande. Hon segnade bara ner och sedan dess ligger hon och stirrar i ett slags koma. Egentligen är inte Brannefelso så intresserad av att ta sig an fler uppdrag, hans återstående dagar vill han ägna åt sin forskning, men av flera skäl, varav det pekuniära inte är det minst viktiga, accepterar han uppdraget och beger sig ut på en vindlande, händelsefylld resa tillsammans med den tämligen odrägliga muskelknutten Radach, som i sin tur tvingas stå ut med den inte längre fullt så kompetente och en smula glömske samt mycket knarrige Brannefelso. Det är ett par luriga protagonister. Som läsare är man aldrig riktigt säker på att Radach är den han utger sig för att vara eller om Brannofelso är en charlatan till magiker eller bara någon vars krafter blivit lite rostiga med åren. Och vad har egentligen drabbat Elide? Har Brannefelso rätt i sin diagnos eller är han fullständigt ute och cyklar (förlåt, åker flogistoped)?

Det är ingen ände på de incidenter resenärerna råkar ut för. Stråtrövare, fientliga magiker, sjukdomar och annat. En del utmaningar löser de med magi, vilket inte alltid är den bästa lösningen, för Brannefelsos besvärjelser klickar lika ofta som de lyckas, andra löser de genom att fly, somliga betalar de sig ur, och oturligt nog har prins Radach förlorat sin reskassa så Brannefelso tvingas stå för alla utlägg. Till slut har de tagit sig från ena änden av den ö som handlingen utspelar sig på till den andra, och äventyret får sin något oväntade upplösning.

Det är en omväxlande upplevelse. Fantasyn är av det lite steampunkigare slaget, maskiner och fordon drivs ofta med magisk kraft (vanligen små fängslade demoner) och magin ges ofta en vetenskapsklingande förklaring. Som förhoppningsvis har framgått är Elide av Sarande något av en humoristisk pikaresk som på en del sätt påminner om Erik Granströms bokserie om den femte konfluxen, både namnskicket och typen av humor. En del av Myhres böcker har haft ganska allvarliga teman, detta är i stort inte en av dem, här har författaren mestadels helt enkelt haft roligt, även om människans åldrande och avtagande krafter är ett bärande motiv.

Det är inte ovanligt att författare tappar i kraft och ibland också i förmåga på sin ålders höst. Det kan vi tacksamt notera att det inte verkar gälla Myhre. Även om romanen är lite spretig är den full av spänst och humor. Någon kartritare är han dock inte, Myhre, den obligatoriska fantasykartan på sidan åtta kan vara den fulaste karta jag har sett! :)

(publicerad i SF Forum 144, januari 2025) show less