I liked it, I did. I have liked everything I've read by Williamson. The story is engaging and the characters interesting. But there was something unpolished about this novel. I think it could have benefited from another round of editing.

Øyvind Myhre, som fyllde 80 för ett par dagar sedan, var flitigt utgiven under ett dussin år från mitten på sjuttiotalet, med en eftersläng på nittiotalet, men har sedan dess i stort inte publicerat någon mer skönlitteratur. Han har dock fortsatt varit aktiv i det fanniska samtalet och har inte upphört att besöka kongresser. Han har också bloggat under lång tid, så tyst är fel sätt att beskriva honom på. Hans produktion har rört sig över hela fältet, från hård sf över fantasy till lovecraftsk skräck, ofta med ett uttalat eller underförstått frihetligt perspektiv.

När Elide av Sarande utkom i fjol var det hans första utgivna roman på över tjugofem år (om man bortser från den icke tryckta _Kommer aldri levende herfra igjen_ som publicerades på hans blogg 2022).

Elide av Sarande är en fantasyroman, utgiven i egen regi via produktionsbolaget Kolofon Forlag AS. Huvudpersonen är inte titelns Elide, utan en gammal knarrig gubbstrutt vid namn Brannefelso, magus av sjätte ordningen, med mästargrad i geokinesi och telemanti. Han nådde höjdpunkten av sin karriär när han i sin krafts dagar lyckades lägga en besvärjelse runt ett litet grannrike, så att inga fiender kunde nå fram till det utan att gå vilse, men sedan dess har han inte uträttat mycket. Han har framför allt sysslat med att skriva på ett magi-filosofiskt verk med djärva teorier om världsalltets beskaffelse och ondgjort sig över bristen på respekt från hans show more trollkarlskolleger, medan hans hustru har skött hushåll och ägorna och styrt och ställt med tjänstefolket.

Paret bor i en borg "som har sett bättre sekler". Där bor även två tjänare, två demoner, tre katter, tre korpar och hans personliga avatar, en klon av honom själv i hans ungdom, fängslad i en spegel. Brannefelso äger också en flogistoped, ett slags magisk moped. En gång har hushållet varit större och även omfattat en kock, en fanbärare, tre beväpnade makter, en latrintömmare, två tjänsteflickor och ytterligare åtta demoner. Men eftersom Brannefelsos tjänster blivit allt mindre eftertraktade med åren har intäkterna krympt.

Så störs hans arbetsro plötsligt av att prins Radach av Channo anländer, uppblåst, självsäker och desperat, med ett uppdrag åt honom. Någon märklig magisk makt har kidnappat själen från hans älskade och enligt egen uppgift trolovade Elide, dotter till greven av Sarande. Hon segnade bara ner och sedan dess ligger hon och stirrar i ett slags koma. Egentligen är inte Brannefelso så intresserad av att ta sig an fler uppdrag, hans återstående dagar vill han ägna åt sin forskning, men av flera skäl, varav det pekuniära inte är det minst viktiga, accepterar han uppdraget och beger sig ut på en vindlande, händelsefylld resa tillsammans med den tämligen odrägliga muskelknutten Radach, som i sin tur tvingas stå ut med den inte längre fullt så kompetente och en smula glömske samt mycket knarrige Brannefelso. Det är ett par luriga protagonister. Som läsare är man aldrig riktigt säker på att Radach är den han utger sig för att vara eller om Brannofelso är en charlatan till magiker eller bara någon vars krafter blivit lite rostiga med åren. Och vad har egentligen drabbat Elide? Har Brannefelso rätt i sin diagnos eller är han fullständigt ute och cyklar (förlåt, åker flogistoped)?

Det är ingen ände på de incidenter resenärerna råkar ut för. Stråtrövare, fientliga magiker, sjukdomar och annat. En del utmaningar löser de med magi, vilket inte alltid är den bästa lösningen, för Brannefelsos besvärjelser klickar lika ofta som de lyckas, andra löser de genom att fly, somliga betalar de sig ur, och oturligt nog har prins Radach förlorat sin reskassa så Brannefelso tvingas stå för alla utlägg. Till slut har de tagit sig från ena änden av den ö som handlingen utspelar sig på till den andra, och äventyret får sin något oväntade upplösning.

Det är en omväxlande upplevelse. Fantasyn är av det lite steampunkigare slaget, maskiner och fordon drivs ofta med magisk kraft (vanligen små fängslade demoner) och magin ges ofta en vetenskapsklingande förklaring. Som förhoppningsvis har framgått är Elide av Sarande något av en humoristisk pikaresk som på en del sätt påminner om Erik Granströms bokserie om den femte konfluxen, både namnskicket och typen av humor. En del av Myhres böcker har haft ganska allvarliga teman, detta är i stort inte en av dem, här har författaren mestadels helt enkelt haft roligt, även om människans åldrande och avtagande krafter är ett bärande motiv.

Det är inte ovanligt att författare tappar i kraft och ibland också i förmåga på sin ålders höst. Det kan vi tacksamt notera att det inte verkar gälla Myhre. Även om romanen är lite spretig är den full av spänst och humor. Någon kartritare är han dock inte, Myhre, den obligatoriska fantasykartan på sidan åtta kan vara den fulaste karta jag har sett! :)

(publicerad i SF Forum 144, januari 2025) show less

There are graphic adaptations and there are graphic adaptations. Some are just illustrations to a text, some try to do something completely novel with the book as a base. In her afterword, de Jongh explains how she always was awed by this novel and how important it was to her when she read it growing up, and explains that she wants to stay true to it but add an extra dimension to it with her art. She really succeeds in this. It's a very good graphic novel and even though all the text is verbatim from Golding's text, it succeeds in being truly a graphic novel and not just an illustrated book. Masterful and great art. Recommended!

A disappointment. The Swedish translation is published by a niche publisher famous for quality books translated from non-European languages, so I had high expectations for a literary book that would expand my horizons. However, this was an unremarkable ”heart-warming” book with zero surprises or challenges for the reader, full of clichéd wisdom. Not worth your time.

Chris Priest is one of my favourite authors, but this wasn't a good book. Better than his recent An American story, but that's all. Several strands of the story never really come together. A lot of undigested research is dumped on the reader with little finesse. And again, just like An American story, partly based on the premise that scientists are wrong (the climate) or the establishment has been lying to us (9/11). I see no good reason for that, because those premises were not used well. And other weirdnesses, like that in the future, radio communication will be possible with the past, but that doesn't cause any sensations, it is just accepted with a shrug by the protagonists. One strand of the story seems to be just the author's fascination with a forgotten 19th century court case.

No, this book simply didn't come together.

A "feisty yarn" set in the 19th century in Ireland, with dialogue in thick Oirish brogue, with lots of research blunders (or perhaps the author simply didn't care?). Not my cup of tea.

Härom året utkom Uppdrag i universum. En bok om Sam J. Lundwall redigerad av Jonas Ellerström, Karin Lundwall och Johan Melbi. Den innehöll ett bidrag av Jörgen Jörälv betitlat "Science fiction, fantastik och futurism i JVM", som kan sägas vara en kraftigt förkortad version av historikdelen av föreliggande arbete. Det som där avhandlades på 27 sidor får här 181 sidor på sig. Naturligtvis är det inte bara fler ord om samma saker, utan framförallt väldigt många fler aspekter av Lundwalls karriär som nu tas upp. Och som titeln antyder, är boken om Delta både en fyllig historik och en komplett bibliografi över Sam J. Lundwalls utgivning. Historikdelen omfattar 181 sidor, bibliografierna, källförteckningen och personregistret 157 sidor.

Ja, som både både Jerry Määttä i förordet och John-Henri Holmberg på omslagets baksida påpekar, är titeln Delta science fiction missvisande. Detta är inte främst en bok om förlaget Delta Science Fiction, utan om Sam J. Lundwalls hela livsgärning som förläggare, både som amatör i ungdomen och som yrkesman från tjugofemårsåldern framåt. Det är dock aldrig två glasklart åtskilda roller, Jörälv visar väldigt tydligt hur Lundwalls fanaktivitet redan tidigt dras mot det professionella, och hur hans yrkesverksamhet aldrig lämnar entusiasmen baserad på kärleken till litteratur och science fiction, och Lundwalls inställning att science fiction är något viktigt, något värt att brinna för och show more ägna sitt liv åt.

Ironiskt nog var Ellerströms et al Uppdrag i universum. En bok om Sam J. Lundwall namnet till trots mer en bok om Lundwalls olika passioner och sysselsättningar och om hans författarskap, än om honom själv och det centrala i hans karriär: redaktörens och förläggarens yrke. Jörälvs bok, trots att den förment ägnas åt Delta förlag, ger på många sätt mer information om människan Lundwall. Det är dock svårt att skriva mycket om ämnet Lundwall eftersom denne offentligt uttryckt hur ointressant han tycker att det är, och mer eller mindre konsekvent vägrar att ställa upp på intervjuer och försök att skriva hans och hans förlags historia. Mycket riktigt har han också enligt egen uppgift bränt det mesta som skulle kunna användas som underlag för en biografi, nu eller i framtiden. Det som används i denna bok är till allra största delen baserat på några få, längre texter som Lundwall själv publicerat om sitt liv, samt på ett par intervjuer med gamla medarbetare.

Jörälv redogör på ledig, lättläst prosa utförligt och balanserat för Lundwalls förläggargärning. Det är en balanserad bild som ges, men även med skavankerna nämnda framgår den oerhörda insats för svensk science fiction som Lundwall uträttat. Bilden framträder av en känslig, kreativ entusiast och sällskapsmänniska, en idéspruta som inte drog sig för att ta genvägar och hellre hittade praktiska lösningar på problem än alltid följde regler, någon som alltid jobbade hårt och uppoffrande, som såg utgivningen av science fiction som ett kall och kunde bli irriterad när andra bara såg det som yrke och krävde avtalsenliga villkor för sin medverkan.

Boken tar sin utgångspunkt i tidskriften Häpna!s och den svenska science fiction-rörelsens tidigaste år på femtiotalet och avslutas med skildringen av Jules Verne Magasinets sista dödsryckningar i början av 2010-talet, och skildringen tar vägen över fanzinen, filmprojekten, sidokarriärerna, förlagen, Delta, Fantasi & Fakta, science fiction-kongresserna och JVM:s hela historia. Jörälv redogör detaljerat för varje skeende i den långa karriären, alla ups and downs.

I trettiofem års tid, med ett kortare avbrott under sextiotalets andra hälft, levde, andades och åt Lundwall science fiction dygnet runt känns det som, och inte förrän ålder och sviktande syn tvingade honom därtill släppte han till slut taget. Av bibliografin framgår det vilka oerhörda mängder romaner och noveller som aldrig hade kommit ut på svenska utan hans förtjänst. En lång generation svenska sf-läsare födda mellan 1950 och 1980 har präglats på Delta förlags och Sam J. Lundwalls sf-utgivning.

En sak som slår en när man läser Jörälvs bok (och som författaren själv påpekar) är hur eftervärlden gärna minns Lundwall och Delta som utgivaren som satsade på sf från östblocket och tredje världen. I själva verket var det en ytterst blygsam del av utgivningen. Det var en ambition och en offentlig profilering av utgivningen, men när allt kom omkring var det anglosaxisk sf, och till viss del svensk, som utgjorde lejonparten av vad Lundwall publicerade.

Bibliografin är som sagt fyllig, det är en i det närmaste fullständig bibliografi över allt Lundwall utgivit, på mycket detaljerad nivå (alla enskilda noveller ur novellsamlingar och tidskrifter är exempelvis förtecknade).

Delta science fiction : historik och bibliografi bär kännetecken av ett livsverk, men Jörälv är inte äldre än att det nog går att hoppas på fler insatser från hans sida inom förlagshistoria, sf-fanhistoria, bibliofili eller vad han kan tänkas ta sig före.

Slutligen går det inte att låta bli att nämna att boken är njutbart formgiven: Typografi och grafisk form är såväl professionell som konstnärlig. Den är också rikt illustrerad i färg, huvudsakligen med bilder på bok- och tidskriftsomslag. show less

Platsen är London i ett slags blandning av fantasy och alternativhistoria, i ett Europa som styrs av feerna, och de gillar inte de krigiska, besvärliga människorna. Huvudpersonen är Lana Baker, en skälm som lever på att lura till sig kyssar från söta och sexiga kvinnor i sin omgivning och att knapra lätta droger och dricka alkohol. Hon uträttar inte ett dyft mer än hon måste och väljer alltid att svika en plikt om hon istället får en chans att dricka och roa sig. Hennes yrke är skrivarens, och hon tar gärna betalt i kyssar för sina tjänster.

Men så skickas hon iväg från London av en fe med kort stubin, iväg för att arbeta som parlamentsskrivare vid det stora parlamentet någon dags resa från London. Där sitter kvinnor från hela Europa och stiftar lagar. Parlamentet inrättades av feerna som ett sätt att tvinga fram ett slut på de europeiska krigen som ödelade allt gång på gång. För att garantera att parlamentet fungerar hotar feerna med att dränka alla ledamöter om de inte kommer överens. Och just när Lana kommer dit har de inte lyckats bli ense om lagstiftningen på länge, och drunkningsdöden verkar vänta för dem alla bara några dagar bort ...

Tanken med den här berättelsen är uppenbarligen att den ska vara en lättsam och humoristisk historia om en halvt osympatisk men ändå mysig ung kvinna som gillar att ta för sig av livets goda, och de utmaningar hon tvingas bemästra när det blir allvar och faran hotar. Ett annat show more framträdande tema är vänskap och hur den ibland kan uppstå mot alla odds, och hur den är värd att kämpa för. Det London som målas upp är som en tillrättalagd Disneyvariant av det verkliga 1700-talets London (fast med sex och droger som Disney hade klippt bort). Det känns väldigt amerikanskt och påminner inte särskilt mycket om vare sig det verkliga London eller det verkliga 1700-talet. För all del, det är fantasy. Men allvaret till trots, som antyds här och där och tilltar mot slutet på boken, är det väldigt starka feelgood-vibbar över det hela.

Prosan är inte imponerande, det är ganska babbligt och jag lyckas aldrig bli intresserad av vare sig Lana eller hennes problem. Världen lockar heller inte till vidare utforskning. Nej, jag begriper inte hur den här boken nominerades till en Nebula. Den saknar helt alla de kvaliteter som jag förknippar med prisvinnande böcker.

En intressant sak med berättelsen är att inga män förekommer och att det manliga könet aldrig ens nämns. Det är uppenbarligen är värld där människan aldrig har förekommit i annan form än den kvinnliga. Det kändes lite kul. Men det kompenserar inte särskilt mycket för bokens brister. show less

Helen Brandt står vid en obehaglig mordplats. Hennes uppdrag är att ta spektrala fotografier (hon är både magiker och en begåvad fotograf) och hennes uppdragsgivare, den gåtfulla Marlowe, tror att mordet är begånget av Chicagos nya seriemördare the White City Vampire. Hon tar bilderna, men något är inte vad det borde vara.

Hon har dessutom bara tre dagar kvar i livet. För tio år sedan sålde hon sin själ till djävulen, i utbyte mot att hennes bror skulle få överleva en bilolycka. Hon fick tio år, sedan ska skulden inkasseras.

Hon har förlikat sig med sitt öde, men har svårt att finna sig i att hon måste ta farväl av sin flickvän Edith, inte bara nu utan för all evighet, för Edith kommer garanterat att komma till himlen när hennes stund är kommen.

Men ju mer Helen gräver i de här seriemorden, desto fler märkligheter hittar hon. Och när hon diskuterar dessa med Marlowe får hon ett erbjudande hon inte kan motstå, som kastar nytt ljus både över Marlowe och över vad som driver the White City Vampire.

Even Though I Knew the End är en noir-berättelse, vilket du förmodligen anar redan av namnet Marlowe för uppdragsgivaren, och utspelas 1941 i ett alternativt Chicago. Inte bara noir, utan även en blandning av fantasy och övernaturlig thriller, med stänk av romantik. Bakgrunden är dessutom teologisk: djävlar och änglar finns, och de strider om herraväldet på jorden. Däremot är inte alla djävlar så onda och inte alla änglar så show more goda.

Jag hade lite svårt för den i början, det kändes som att det var mycket noir-poserande för poserandets skull och många boxar som bockades av för att berättelsen skulle framstå som cool. Men ju längre jag kom, desto mer engagerande blev dramat. Det är bra och inkännande porträtt av förbjuden lesbisk kärlek och mental ohälsa, och jag rycktes med när spänningen steg. Språkligt vet jag inte om genreblandningen är helt lyckad, alla de ingående genrerna har sina egen kännetecknande prosastil och blandningen kanske inte alltid fungerar. Men slutresultatet är godkänt. Och är du mer förtjust i övernaturliga thrillers och deckare än vad jag är, så lär du inte ångra det om du läser den här kortromanen. show less

Där Hild var en tegelsten satt i 600-talets England med en stark historisk bakgrund backar Spear ett par hundra år och in i de keltiska sagornas värld, till berättelsen om Peredur/Parsifal. Bakgrunden är den franske författaren Chrétien de Troyes berättelse "Perceval ou le Conte du Graal" från 1100-talet och den walesiska romansen om Peredur fab Efrawg med band till Mabinogion. Möjligen är även den senare från 1100-talet, men förmodligen är den något sekel yngre. Om någon av dem inspirerats av den andra eller om de har en gemensam äldre förlaga är okänt, men båda berättar om ynglingen Perceval/Parsifal/Peredur som växer upp faderlös i vildmarken ensam med sin mor, och hur han träffar på Arthur och hans riddare och ger sig ut på en resa för att själv bli en av riddarna av det runda bordet. Det finns flera skillnader mellan berättelserna, framför allt saknas den heliga gralen i romansen om Peredur medan den är central hos Chrétien de Troyes. Griffith har använt sig av båda berättelserna (och av fler än dem).

Spear tar sin början i en grotta i en kulle som är magiskt dold för omvärlden. Där bor en flicka utan namn med sin inte helt tillräkneliga mor. De är de enda två människor flickan har sett, resten av hennes värld består av djur och växter. Hennes nyfikenhet på världen utanför ökar under uppväxten, då hon allt oftare beger sig på utflykter utanför det skyddade området. Till slut rinner nyfikenheten över och hon show more beger sig mot moderns förmaningar hemifrån. Det är också då hon får sitt namn, Peretur, det hårda spjutet, efter ett magiskt vapen hon tar med sig ur moderns förråd. Moderns identitet är en gåta, likaså vem den frånvarande fadern är, som modern uppenbarligen gömmer de bägge från. Som läsare undrar man också över en del andra saker, inte minst hur långsamt tiden går under flickans uppväxt, och över flickans egenskaper som inte verkar helt normala.

Spear är många saker på en gång, trots det korta formatet (167 sidor i originalutgåvan). Det är en roman om att växa upp, om att se världen expandera, om att vara annorlunda och vilja vidga sina vyer. Det är även styckevis en naturlyrisk bok om att leva nära och i samklang med djur och natur. Vidare är det en godmodig, ofta humoristisk hjältesaga, en hjälteresa som arketypen beskrivs i Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten. Den är allvarlig, subversiv, rolig och tillgänglig, allt på en gång. Det som var tungt och mångordigt i Hild hanteras med ett mycket lättare handlag i Spear. Här har Griffith kul medan hon samlar kraft för att skriva uppföljaren till Hild.

Spear är en feministisk och queer återberättelse av romansen om Peredur/Parsifal, med element från inte bara "Perceval ou le Conte du Graal" och "Peredur fab Efrawg", utan även från andra berättelser med anknytning till Arthur och keltisk mytologi. Uppfinningsrikt flätar den in Merlin och Nimue, Arthur och Excalibur, och irländska gudasagor till en intelligent helhet, och sedan vrider den lite på alltsammans, och skapar en ny saga av alltihop. Den som kan sina irländska myter och sin Arthur har kungligt roligt i denna både arkaiska och väldigt moderna skruvning av legendariet.
Språket lyckas vara både poetiskt och avskalat på samma gång.

I ett väl tilltaget efterord beskriver Griffith de myter och legender hon använt sig av och hur hon resonerat när hon fört in dem och vridit på dem för sina egna syften. show less

Vissa barnböcker är äkta allåldersböcker, skrivna så att de kan njutas lika mycket av barn som av vuxna. Legenden om ögonstenen är dessvärre inte sådan, har jag kommit fram till. Jag skulle inte tveka att välja den om jag skulle läsa för ett barn eller rekommendera en bra fantasyserie åt en elvaåring, men dessvärre är den för enkel för en vuxen, för rakt skriven, okonstlad på fel sätt. Ge den till ditt barn, men du behöver inte läsa den själv.

The reproduction quality is high, the pictures are uncropped or at least less cropped than in the products they have appeared in, but the little text there is, is just fluff texts that are supposed to convey atmosphere. Naturally, in an art book like this, I would have expected interviews with the artists, descriptions of techniques and why this or that motive was picked, discussions of themes etc. So even if it is a gorgeous bok in some ways, it is ultimately a disappointment and an opportunity that was squandered.

Trevlig liten bok om gränslandet mellan fiktion och essä och synen på det inom litteraturvetenskapen. Melberg exemplifierar vad han pratar om med stycken hämtade från favoritförfattare.

Sarah Pinsker är, förutom författare, singer/songwriter med turnéer och tre album bakom sig. Hon bor i Baltimore, USA, tillsammans med sin fru. Hon har gett ut en bok tidigare: novellsamlingen Sooner or later everything falls into the sea kom på Small Beer Press 2019. A Song For a New Day är hennes första roman.

A song for a new day utspelar sig i en ganska nära framtid, 15–20 år efter att världen i grunden förändrats. Säg att det är 2040-tal. I bokens första kapitel är det dock fortfarande vår nutid, och det finns ingen som helst fingervisning om att det är genrelitteratur. I de första kapitlen får vi följa en musiker vid namn Luce och hennes band, som står på randen till sitt stora genombrott efter att en av Luces låtar plötsligt blivit en megahit. Men samma vecka som de håller på att avsluta den turné som gett dem allt större publik, så händer något obehagligt, och sedan något ännu obehagligare. USA hamnar i en kris och regeringen svarar med att stänga ner alla allmänna lokaler och förbjuda alla folksamlingar. Det som skulle ha blivit det stora genombrottet för Luce slutar i att både hennes och alla andra liveartisters karriärer får ett abrupt slut. Hela USA förändras i grunden.

Luce är romanens ena huvudperson. Den andra heter Rosemary. Hon lever i den framtid som resten av boken utspelar sig i. I den världen är (åtminstone i USA) allmänna sammankomster med fler än tjugo personer (fortfarande) förbjudna, och efter de show more katastrofer som inträffade i bokens början är vanligt folk även i övrigt väldigt rädda för att vistas utomhus bland folk, så man sitter hemma och gör allt virtuellt: Går i skola, handlar, umgås, spelar spel, lyssnar på musik, till och med dejtar. Den tekniska hårdvara som används för detta är smarta kläder med inbyggd kamera, skärm, hörlurar, mikrofon och VR-programvara. En utveckling där det som mobiler och datorer gör i dag har hamnat i kläderna. Som synes var detta en roman som plötsligt kändes kusligt aktuell att läsa i och med det nya coronavirusets framfart våren 2020 och de nedstängningar av samhället som införs världen runt för att bromsa in smittspridningen.

Världen har delats upp i Före och Efter året då allt ändrades.

Rosemary arbetar med kundtjänst på Superwally, ett slags kombination av Amazon, Walmart och Disney, som tillhandahåller allt: Underhållning, mat, varor. Allt levereras med drönare eller som virtuell upplevelse, och Rosemarys jobb är som programmerare att hjälpa kunder med tekniska problem. Men av en slump kastas hon ut i världen, med ett helt annat uppdrag, som för henne i kontakt med Luce och hennes medmusiker. För under tiden som har gått har Luce byggt en musikscen i sin hemstad. Hennes karriär är över, men hon brinner fortfarande för musik och arrangerar små olagliga konserter. In i denna värld kommer Rosemary, med väldigt lite förståelse för vad det handlar om, och det är inte konfliktfritt. Örten rosmarin var under renässansen och barocken en symbol för hågkomst, vänskap och trohet, tre egenskaper som Rosemary uppvisar, men vägen från hennes uppväxt utan fysiska sociala kontakter till Luces värld, där de flesta undviker det virtuella och definitivt inte praktiserar social distansering, är enorm. Rosemary upplever fysisk närhet till andra människor som mycket svår att hantera mentalt. “Way too many people. How did they all stand being in the same room?”

Men Rosemary är full av ungdomlig entusiasm och vägrar att ge upp.

Första gången Rosemary lyssnar på livemusik är det som en uppenbarelse; hon känner det som om hon vore källkod som skrivs över av något större och mäktigare. “Nothing had ever satisfied her the way writing code did, but now she was the code, and she was being overwritten.” Hennes uppflammande kärlek till livemusik för henne rätt i armarna på Luce, som hela tiden välkomnar nya, unga människor in i den nya, hemliga musikaliska gemenskap hon har byggt sig.

Man skulle kunna tro att en sådan här roman var helt och hållet fientlig till den sköna nya värld som vi är på väg in i, där livet utspelas på nätet och umgänge sker mellan onlineavatarer och storföretagen håller reda på oss, men Pinsker målar upp en mer nyanserad bild än så. Allt är inte sämre Efter, det finns stort stöd för lagarna som förbjuder allmänna sammankomster och människorna är medvetna om att “the time Before was terrifying and anxious, full of shooting and bombings and crowd-borne disease.” Luce har vägrat all digital teknik, all VR, och klängt sig fast vid livet IRL, men när hon till slut tvingas använda en digital hoodie förstår hon hur bra de trots allt är, vad de ger som man inte kan få utan dem: “The sensation was disorienting and exhilarating at once. How had I never realized that all those hooded kids knew what it felt like to fly?”

Men självklart förekommer spydigheter riktade mot dem som tycker att det är värt det att sälja sina personliga data till företagen i utbyte mot gratis tjänster, och för Rosemarys del så känns hennes lilla virtuella bubbla som ett vingklippt rollspel, en kopia av verkligt liv efter att hon har fått uppleva livet IRL, även om bubblan är trygg och säker. Hon kan inte tänka sig att krypa in i den igen.

Budskapet blir i slutändan: Även om livet tar en oväntad vändning så gräv inte ned dig i det förflutna. Livet är förändring, allt är förändring. “It’s hard to hold a grudge standing beside a river. A river says move on, move on, move on. Flood your banks, alter your borders.” Gör vad du tror på och låt dig inte kuvas – det du har förlorat kan du kämpa för att återta.

Pinsker skriver medryckande och stilsäkert, och man engagerar sig snabbt i både Rosemarys och Luces liv. Man märker också att Pinsker själv är musiker, det är mycket fokus på omständigheterna kring att skapa och framföra musik, på kreativitet och på vad som driver musiker. En träffsäker roman som jag kommer att minnas. show less

Det pågår ett tidsresekrig i universum mellan the Garden och the Agency. Det började förmodligen någonstans i framtiden, men eftersom det är ett tidsresekrig utkämpas det i alla åldrar, långt bak i förhistorien och långt fram i framtiden. Parallella tidslinjer vimlar det av, tiden klyvs hela tiden. Mellan tidslinjerna färdas agenter som försöker påverka summan av tidslinjerna och driva utvecklingen åt det håll som gynnar deras egen framtid, för att säkerställa att den blir av och att deras egen kultur överlever och frodas.

The Garden är en biologisk, organisk kultur, grön och fokuserad på växter. I deras framtid odlas människorna fram. The Agency ären hårdare, kall, mekanisk miljö, mer en provrörs- och maskinkultur. Deras utskickade tidsagenter är de som driver kriget, och de har stor påverkan på historien, det inte inte (enbart) små fjärilar i Amazonas vi talar om.

Agent Red beskrivs som “tålmodig, ensamvarg, försiktig”. Men hon är alldeles för skicklig för de uppdrag hon får, för hon börjar bli uttråkad. Förmodligen är hon the Agencys skickligaste agent. “She thirsts for contact, for a new, more worthy battle.” Och så en dag finner hon inte det förväntade resultatet efter en intervention. Något gick fel, någon vars närvaro hon svagt förnimmer lade ett krokben för henne. Och hon hittar ett crèmefärgat kuvert, med texten “Burn before reading”. Red inser att det förmodligen är en fälla, men kan hon stå show more emot? Så inleds en korrespondens med Blue, som är agent för the Garden. Blue har också börjat bli uttråkad, men hon har noterat spåren efter Reds framfart i tidslinjerna och är motvilligt imponerad, för hon är estet. “The elegance of your work makes this war seem like less of a waste”, skriver hon.

De är båda redan från början medvetna om att deras brevväxling inte får upptäckas, att det skulle ses som förräderi, och de hittar på allt omständligare, tidsödande och konstnärliga sätt att lämna över breven. Att de är tidsödande är inget problem, för de har ju all tid i världen, de tar olika skepnader och kan ibland planteras under en antagen identitet i en tidslinje och leva nästan ett helt liv i den. Men de är aldrig riktigt säkra på att den andra inte gillrar en fälla. De är ju fiender, lojala mot sina egna kulturer.

Red och Blue söker upp varandras tidslinjer för att (bildligen, inte bokstavligen) fäktas, duellera, göra utfall och ripostera – hela tiden utan att någonsin träffas fysiskt. De gömmer sig hela tiden i varandras utkant, varandras ögonvrå. Det blir en lek för dem att besegra varandra på alltmer utstuderade sätt och att skriva retfulla, spirituella brev till varandra. Största delen av boken består av beskrivningar av olika episoder i tiden och agenternas arbete där, och av omständigheterna bakom hur breven produceras, planteras och hittas, och hur Red and Blue reagerar på både hur de hittar breven och på brevens innehåll, men det är innehållet i breven som driver handlingen framåt.

Det här är en lekfull och poetisk bok som rymmer både humor och allvar. Jag kan tänka mig att den upplevs som lite flummig och virrig för en del läsare och det märks att en av författarna är publicerad lyriker. Men lekfull är inte detsamma som lättsam, även om brevväxlingen börjar som retsamma orddueller så djupnar allvaret ju längre berättelsen fortgår. “The elegance of your work” skriver som sagt Blue till Red, och jag känner detsamma för El-Mohtars och Gladstones kortroman. Den är rolig och elegant. show less

Just finished Star Songs of an Old Primate. Thoughtful, intelligent stories, but for me, they felt extremely dated. Feminism filtered through a filter of Jordan Peterson meets an American high school movie from the fifties. The stories were suffused with gender roles painted with the broadest brush possible, jocks and nerds, alpha males and beta males, all cranked up to eleven. To this modern-day Swede it felt extremely alien and impossible to relate to. Caricatures. And advanced space missions manned with muscular guffawy jocks instead of with scientists. Very weird. Unfortunately these facets quite spoiled much of my enjoyment of the stories.

Slow-moving and long, so it took a few weeks to finish. Easily one of the best sets of characterization I've read. The story is well plotted and the setting very credible, but it's the characters that win the day.

This biography is written as a dramatized story, with scenes from Gygax's life interspersed with facts. The dramatization does not present a veracity problem, Witwer is careful to document which of the scenes that are totally fictitious but based on what Witwer has learned about Gygax's way of thinking, behaving and speaking, and which that are based on documented recollections from those who were present.

Unfortunately, for being a biography, Empire of imagination is very thin on facts. It feels like a preview of a long movie, where all you see is a ten second clip from every five minutes of footage. Between each of the short chapters as much as two or three years can pass undocumented, even during Gygax's busiest years. I don't know whether this was a conscious choice to make the biography a light read or the unfortunate consequence of Witwer's failure to better chart what happened in Gygax's life. Although the reader gets a decent but rather shallow sketch of Gygax's personality and an outline of his life, this book is lamentably short on facts and descriptions. A pity.

It's an ultra-fast read, so if you are interested in Gary Gygax and don't know much about him already, by all means read it, but set your hopes low.

After thirty pages I put it down and put it in my "Didn't finish" collection. After half an hour I reconsidered and looked up some reviews. I read another ten pages and thought "Nope". Later the same day I couldn't let go of the nagging feeling that there was more to it than met the eye, so I picked it up again. And ended up by giving it 4.5 stars.

At first, The Other City feels like written by a lazy wannabe surrealist who has discovered that he can ramble and just write sentences by piling words randomly, scribbling whatever his associations bring up without a plan or any coherence, and call it "art". But the longer you read, the more you see the structure and what Ajvaz is trying to do, which both makes the book meaningful and quite funny. This is not a book for everyone, but it gave me great pleasure.

Decent boy with neglected upbringing becomes emperor unexpectedly. He faces much adversity, but because he is basically a good guy everything works out and he makes friends, forms alliances and survives attempts on his life. Moral of the story: If you are a good, kind guy, all we be well.

It wasn't unenjoyable. A nice comfort read. I won't be reading any further books if there are any, though, unless they also get nominated for a Hugo and I feel I must.

Lovely prose. The least successful of the stories was the Vancean pastiche, but it was kind of fun anyway. Nobody evokes scenery and landscape like Elizabeth Hand.

Jag ger den salomoniska tre stjärnor. I bredd och saklighet är den värd en fyra, det är en väldig massa spel som redogörs för och jag ser inga stora luckor. Den är roligt tematiskt upplagd också.

Däremot är den så ytlig att det bara är värd en tvåa för det. Få spel beskrivs med mer än några enstaka meningar och i princip aldrig beskrivs spelmekanik eller några andra detaljer, spelets tema beskrivs mycket kort och spelet sätts kort in i sitt historiska sammanhang, det är allt.

Detta är kulturhistoria snarare än spelhistoria; den spelintresserade får inte mycket kött på benen.

Alltså en trea.

Jag brukar vanligen varken vara rädd för att avslöja detaljer i handlingen när jag recenserar en bok eller vara rädd för att få dem avslöjade som läsare. Men jag känner att Nyckeln är ett specialfall, så jag ska försöka att inte avslöja något som kan punktera spänningen. Däremot förutsätter jag att du har läst de första två delarna i serien, Cirkeln och Eld.

Nyckeln. Den tredje och avslutande delen av Engelsforstrilogin. Man kan gott säga att förväntningarna var höga.

Till att börja med så är det ett omfångsrikt romanbygge, 813 sidor, men inte på något sätt trögläst. Jag påbörjade Nyckeln en söndagskväll och avslutade den lördagen därpå. Samma lördag åkte jag tåg mellan Stockholm och Mjölby och bredvid mig satt en tjej som hade köpt boken dagen innan. Hon började läsa den någonstans i höjd med Södertälje. När jag steg av tåget en och en halv timme senare hade hon hunnit till sidan 265, vilket säger en del om hur snabbt man slukar boken.

Den är i stora stycken riktigt spännande, både som relationsroman och som spänningsroman. Greppet att låta huvudpersoner dö i de båda föregående delarna för med sig att man som läsare aldrig är riktigt säker på hur det ska gå. Så fort någon vandrar iväg ensam längs en korridor, låser upp dörren till sitt rum ensam på kvällen, eller klättrar ner i en grottöppning, så vet man att hon kan vara död på nästa sida. Det är en härlig känsla av osäkerhet: Som show more läsare utgår man så klart från att cirkelns häxor kommer att avstyra apokalypsen i slutändan, men man känner sig aldrig säker på hur eller vilka offer som kommer att krävas.

De tonåriga huvudpersonerna fortsätter att utvecklas som människor i boken, det är en av de röda trådarna. De förstår både sig själva och varandra bättre, och det är både fiender och vänner som bidrar till denna ökade förståelse. Det är för övrigt hela tiden oklart vilka som är vännerna och vilka som är fienderna. Några fiender visar sig vara vänner bara för att avslöjas i slutet som fiender i alla fall, andra fiender förvandlas till och förblir vänner och i någras fall är det inte förrän i slutscenerna som man förstår vem som är vad.

Maktens dilemma är centralt i Nyckeln. Den som är rädd för sin egen förmåga och inte litar på sig själv utvecklas inte, men den som tar steget ännu längre och låter sig berusas av sin makt förlorar perspektivet på vad som är viktigt. Och med makt följer ansvar, ett ansvar som faller allt tyngre på de utvalda och de har växlande framgång i att axla det. Även förhållandet till auktoriteter är komplicerat - hur vet man vem som sitter inne med kunskap och vishet och vem som bara bländar med tomma ord? Det är aldrig lätt, och extra svårt för tonåringar som försöker att hitta rätt väg, med vitt skilda erfarenheter av de vuxnas värld.

Slutet överraskade och förvånade mig. Naturligtvis är det väldigt svårt att knyta ihop en tjock trilogi som handlar om så många olika saker sammanvävda i ett: livet i en svensk småstad i början av 2000-talet, att växa upp och ta sig genom de sena tonåren, magi i vardagen, att inte kunna prata om fundamentala delar av sitt liv med sina närmaste och hur det påverkar ens förhållande till dem, makt och maktlöshet, auktoritetstro och misstro, vänskap och fiendskap, ondska och hat, och mycket mer. Jag vet inte hur jag förväntade mig att boken skulle sluta och hur livet i Engelsfors och världen skulle se ut efteråt, men det var i alla fall inte på det sätt som författarna valde. Jag kan inte påstå att jag hittar något fel på slutet, men det känns ändå som den svagaste delen i boken. Men liksom i schack är slutspelet den svåraste fasen. Det får godkänt, där resten av boken får med beröm godkänt.

Språket är härligt; prosan är klockren, ledig och felfri och dialogen känns äkta. Full poäng för det.

Hela trilogin och Nyckeln i synnerhet är en läsupplevelse som jag kommer att ha kvar i minnet länge; framför allt personporträtten som är tecknade med både värme och djup. Ida, Minoo, Vanessa, Anna-Karin och Linnéa kändes som verkliga människor som jag fick komma nära och lära känna. show less

A number of excellent drawings from the 1880s to the 1930s, depicting people and towns in Central Asia. Wonderful.

I don't really think this book was worth my time. It's quite long, it's not as well written as Miéville's previous novels, and the story never really impressed me. I supposed it's meant to be a fun romp, but it's too long and sluggish for that. Sorry, China, you are a lot better than this!

Vi befinner oss i Malmö i vår samtid, där tjugonågontingåriga Udda hakar sig fram på jobb som telefonundersökare. Hon är ganska ensam, umgänget består huvudsakligen av en tjejkompis och så Daniel två trappor ner i samma hus. Daniel som hon mer eller mindre delar sitt liv med, men helt kyskt - vilket hon gärna skulle vilja ändra på men aldrig kommer till skott med. Hon har det ganska bra ändå tycker hon, om det inte vore för de där mardrömmarna som sliter sönder hennes liv och hennes nätter. Realistiska mardrömmar, djupt obehagliga mardrömmar. Den ende hon vågar tala med om sina drömmar är Daniel, som efter en särskilt obehaglig dröm föreslår att hon ska bege sig till spårområdet där drömmen utspelade sig för att se att det inte var verklighet utan bara en dröm, och på så sätt försöka få bukt med situationen. Men vad de hittar är inte vad Daniel trodde att de skulle finna...

Det här är en utmärkt debut. Ormes har ett varierat språk och markerar drömscenerna med att växla till presens, och de olika romanfigurerna har egna, distinkta röster. Några enstaka anglicismer hade jag önskat att förlaget hade jagat rätt på och utplånat, men de är få och inget som stör läsningen. Bitvis är tempot på de första hundra sidorna väl lågt och det känns som att det tar tid innan boken kommer igång på allvar, men när den gör det är den spännande och den värld som besrkivs fascinerar. Mycket av det som boken ägnas åt show more är utvikningar och bilder av det skuggornas och underjordens Malmö som Udda kommer i kontakt med, och intrigen är rak och ganska enkel.

Jag är ingen vän av bokserier utan föredrar avslutade historier, men för ovanlighetens skull kommer jag på mig själv med att hoppas på en fortsättning och få veta mer om Oraklet, Hemming, Vanadis och de övriga i den värld som Udda mot sin vilja blir en del av. Udda verklighet är en trevlig, välskriven, lättläst och bitvis spännande bok som lovar mycket gott inför framtiden. Jag har en känsla av att Nene Ormes kommer att gå från klarhet till klarhet i sin fortsatta författarkarriär. show less

The setting of this novel is prehistoric Scotland. The reason I know this is because I read the author's afterword after I'd read the novel; when I started reading it, I thought it was probably set among some aboriginal culture, perhaps native Americans. After a while I stopped thinking about when and where the story took place - it wasn't really relevant to the narrative. However, after having finished it, I find myself thinking that this could equally well have been a science fiction story about an alien race - that is not to say that the people are not recognisably human, because they are, but Elphinstone succeeds admirably in creating a culture that does not draw on cultural elements from our own time and reality. The culture is based on thorough historical research, but of course the author has to flesh out the meagre bones that have been preserved to our time.

The novel tells the story of life, death and the cycle of the years in a Mesolithic society. Different narrators tell different parts of the story; this is a narrative device I normally enjoy very much but I don't think it worked that well in this instance, because all the different people who tell the story have exactly the same voice, use the same kind of expressions and the same turns of phrase, and it left me wondering why Elphinstone used this device, rather than having a third-person narrator.

There are many fascinating aspects to the Mesolithic culture that is described. Names are extremely important, and show more the people hold a firm belief in the rebirth of deceased people, who return as newborn babies. It is important that a baby is recognised as a reincarnation of a dead relative soon after birth, and this recognition returns that person's name to the realm of the living. The names of dead people who have not been reborn yet are never mentioned in the story at all; this is very cleverly done and felt completely believable. (That the names are Basque because Basque has "a pre-Indo-European origin" did not feel very believable, though - but that is a different discussion, and as I don't know any Basque I was not bothered by it until I read the afterword.)

Another aspect is the families' movements between different camps and homes as the year changes. This is described in an entirely credible manner, and like the naming conventions and rituals the reader is never explicitly told what is going on - Elphinstone lets us discover it gradually by seeing what happens.

A less credible part of the culture, however, is the gender roles in the society. It is obvious that in a society that depends on muscular strength on the one hand and the ability to bear and rear children on the other, men and women are going to have very clearly defined roles. But the patriarchal society, the rules concerning who is allowed to speak to whom, and the contempt that each gender holds for the other feels more like something that is based on a society where men and women meet very rarely and sex is something unmentionable, than something based on a society where people live very close together and where the greater strength of the males and the females' ability to bear children are recognised as indispensible for the survival of the group. To me, the gender separations felt artificial, like rather exaggerated versions of gender roles from our own age.

Something that felt entirely natural and which I enjoyed very much indeed was the custom of understatement, which shone through many of the dialogues in the novel. That was one of the things that made the people in this story into much more than just primitive humans struggling for survival.

All in all, this was a very enjoyable novel. It is obviously fiction, but I was very interested to read about the historical background of the events and cultures described. show less

Torsten Ekbom skriver i förordet att han valt att lägga tyngdpunkten i denna samling på KJ:s aforismer, eftersom hennes litteraturhistoriska essäer och kritik år 1965, med 50 år på nacken, har åldrats och nu känns ganska stela och konstlade. Ytterligare nästan femtio år senare får man väl ge honom rätt i detta.

Essäerna och kritiken är fortfarande intressanta att läsa, men numera kanske snarare i litteratur- och receptionshistoriskt avseende. KJ har ett fast grepp om språket och även om det är ganska preciöst jämfört med dagens standardprosa, så är det inte onjutbart.

Aforismerna har som Ekbom konstaterar åldrats bättre och är mer tidlösa.

KJ är kanske ingen jag skulle kalla en självklar angelägenhet för alla litteraturhistoriskt intresserade i dag, men jag tycker definitivt att hon förtjänar att man läser åtminstone ett urval av hennes skriverier. Innan jag läste denna bok läste jag Carina Burmans utmärkta biografi över KJ, vilket så klart skänkte en god bakgrund.

-J

NOTE: This review contains mild spoilers

Short story collections written as a series of related tales with a frame to connect them is not a new concept. Nor was it new in 1855 when The Holly-Tree Inn was written and published, in the Christmas issue of Charles Dickens' perodical Household Words. Even if the concept is not new, it is effective: a series of otherwise fairly disparate tales are woven together through being told to the same person.

The collection is short, and it is a fairly quick read - this does not mean that the stories are light-weight or fluffy, however. There is both passion and tragedy here, as well as humour and romance.

The two stories that bookend the collection, and which are the framework for it, are written by Charles Dickens. In the first story, "The Guest", the main character of the book arrives at the Holly-Tree Inn in Yorkshire in the middle of a blizzard, and has to remain there for a few days until the roads are cleared. He spends his time remembering inns he has stayed in before, people he has known and stories he has heard, but eventually decides that he needs some other pastime, and decides to ask the people at the Holly-Tree Inn to tell him some story from their lives. Dickens' writing is a pleasure to read, his imagery and style are so effortless and clear, and there is a lot of subtle humour there, even when the reminiscenses are rather dark.

"The Ostler", which follows after "The Guest", is a story by Wilkie Collins. The ostler does not show more tell his own story, it is told by the landlord to the guest, and it is a Gothic romance, something of a ghost story, with tragic undertones. Gothic romances are often a bit too exaggerated in style for my taste, but that wasn't a problem with this one. The plot is not that remarkable, but the writing is excellent.

The next tale, "The Boots" (that is, the boot black's story) is one of my favourite stories in the collection. It is told in the third person, which sounds a little strange for a first-person narrative, but it works really well. On the surface the story is a romance of two young lovers who run off to Gretna Green to get married - but the "lovers" are small children, seven and eight years old respectively. Even though they really are determined to marry, and talk about their future home together, they are still very much children, who miss their parents and can be comforted with a pudding. This is particularly interesting because at this time, children were usually not depicted in books, not as credible children anyway; one of the earliest English-language authors to write about believable children was Charles Dickens, who was also the author of this story. The tale is somewhat bittersweet but told in a very cheerful voice, which again works very well and makes it much more interesting than the mere plot would have been otherwise. Dickens' humour really shines through and makes it a delightful - but not shallow - read.

In "The Landlord", the proprietor of the inn tells a tale, not of his own life but that of his brother who emigrated to Australia. It is a story about adversity that turns into good fortune, and both the black despair of the innkeeper's brother as everything seems to work against him, and his serene happiness when things start to go well again, are beautifully described by the author, William Howitt. It is not exactly a morality tale, because even though the brother doesn't give up it isn't his hard work as much as his luck, and his wife's shrewdness, that work for him.

"The Barmaid" is a poem, a tale told in verse, about a man who works at an inn and who sees a rich woman ride past. She passes by the inn several times during the man's lifetime, and the changing fortunes of her life is mirrored in a Judas-tree that grows near the inn. The verse, written by Adelaide Anne Procter, is perhaps a little bland, but the imagery is moving and the story is rather touching in all its simplicity.

The final tale told to the guest at the inn is that of "The Poor Pensioner", authored by Harriet Parr. This is a deeply sad story that doesn't leave the reader unmoved. It is the shortest one of the prose stories, and as with the ostler's story it is not the subject herself who tells it, but a waiter at the inn who relates the story of the poor pensioner and her son to the guest. The tale is also an unsolved mystery - the reader does not find out the truth of what happened any more than the characters in the story do, and it is very elegantly written.

The book closes with the second part of the Guest's tale, and for fear of spoiling it I won't say too much about it here. It is a very worthy final to the book.

Many collections frame tale genre contain stories purportedly told by different people, but written by the same author. This collection gets an extra advantage by being written (mostly) by different people - even though Dickens probably edited all the stories fairly extensively, the different voices can be very clearly seen. The informative and interesting foreword by Melisa Klimaszewski, who edited this edition of the collection, tells about how the collection was born and Dickens' woes in collecting and compiling it in time for the Christmas edition of his periodical. One minor quibble I had with the book was the footnotes. I don't mind footnotes as such, when there is good reason to have them there; in this book I was never quite sure whom the footnotes addressed. Some of them explained fairly common words and concepts, while others mentioned rather obscure details such as words that had been misprinted in the original edition but later corrected. Of course those details are interesting to researchers, but then there would be a lot of other details I'd have expected to see footnotes for as well. And the number of footnotes decreased abruptly after the first story. For myself, I don't want to miss any important information so I check all footnotes, which means that the flow of my reading gets interrupted. I may just have to re-read the collection without reading the footnotes - I won't mind doing that, even a little bit. show less

I thought this one was too rambling and the prose style not at all up to Banks' ordinary standard. A disappointment (but I would have loved to accompany Iain on the trips!) ;)