Birgit Stolt (1927–2020)

Luther – tråkmåns eller actionhjälte?

Stackars Martin Luther. Till reformationens fader härleds numera allt från arbetsnarkomani och utbrändhet till sammanbiten pliktuppfyllelse. Mannen som predikade arbetets glädje är i akut behov av en förbättrad image.

Det är dock tveksamt om han får någon hjälp av storfilmen ”Luther” som hade svensk premiär för en vecka sedan. Här förvandlas den tyske teologen till en actionhjälte, en man som 1517 spikade upp sina 95 teser mot show more avlatshandeln, som bannlystes av påven, förklarades fredlös av kejsar Karl – en tvättäkta outlaw med andra ord – men som mot alla odds överlevde och befriade den kristna religionen ur Roms och prästernas klor genom att översätta bibeln till tyska.

Bakom filmen står Thrivent Financial for Lutherans, en finansorganisation som lånar ut pengar till lutheraner (med en riktigt kul slogan för övrigt: ”Where values thrive”). Det märks. ”Luther” är en film gjord av lutheraner för lutheraner. Resultatet har blivit en svartvit saga där det komplexa spel mellan världslig makt och andlig fromhet som utgör religionshistorien reduceras till ”hur en mans tro på Gud förändrade världen”.

Recensenterna har inte varit nådiga. ”Bilderbok i söndagsskoleformat”, suckade tidningen Der Spiegel. Med rätta, får jag säga. Visserligen gör en vilt stirrande Joseph Fiennes (känd från ”Shakespeare in love”) sitt bästa för att göra reformationens karismatiske ledare gripbar, men var tog det sociala och politiska sammanhanget vägen? Borta är det inomkatolska motståndet mot påvestolens korruption, borta är de tyska landsfurstarnas högst realpolitiska skäl att stödja Luther. Och massakern på upproriska bönder, som tolkat reformationens frihetsbudskap som en social revolution, blir en beklaglig parentes. Fiennes må sucka över all blodspillan, lika känslig var inte Luther som i skriften ”Mot de mördande och rövande bondehoparna” uppmanade furstarna att med all kraft slå ner upproret.

Filmen slutar abrupt: ”We did it! We did it!” Året är 1530. En man kommer ridande mot Luther med det glada budskapet. De tyska landsfurstarna har trotsat kejsar Karl vid mötet i Augsburg och läst upp sin protestantiska trosbekännelse. En bekväm men ytterligt förljugen slutpunkt. På så sätt besparas biobesökarna den senare Luther (han levde ytterligare 16 år), författare till den djupt antisemitiska skriften ”Om judarna och deras lögner” som pläderar för att judarnas synagogor och hem ska förstöras, deras skrifter brännas och att judiska rabbiner ska beläggas med dödsstraff om de fortsätter sin verksamhet. På så sätt besparas biobesökarna dessutom de blodiga religionskrig som följde på 1540-talet när kejsar Karl hade konsoliderat sin ställning mot yttre fiender och hade tid att ta itu med de protestantiska furstarna.

Om filmen är en tunn soppa är utbudet av Lutherprodukter på filmens hemsida desto bredare. Vad sägs om en keps med påskriften ”Luther – Rebel, Genius, Liberator”, kaffekoppar och kylväskor med motiv från filmen eller varför inte en flaska Luther Habanero Hot Sauce, något att bräda grannarna med vid nästa kyrkutflykt.

En mer nyanserad äreräddning står Birgit Stolt för i den nyutkomna boken ”Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog” (Artos). Hon visar hur den svenska Lutherbilden, både massmediernas och den teologiska forskningens, skiljer sig från uppfattningen i andra protestantiska länder. Hos oss har Luther blivit en förnuftsmässig tråkmåns vars främsta tes var att man ska göra rätt för sig.

Visst, för Luther var arbetet ett uppdrag från Gud. Men det är aldrig fråga om en livsfientlig pliktmoral. Den svenska läsningen av Luther betonar ensidigt slitet, arbetet som kamp och prövning. Bortglömt är glädjen, hjärtat som med Luthers ord ”dansar och flödar över av fröjd”.

Luther hade också en positiv syn på fritidens tidsfördriv. Allt tjänade kampen mot djävulen, som slår till om man passivt ägnar sig åt mörka grubblerier. I hemmet inrättade han exempelvis en bowlingbana för hushållets förströelse. Och i sina levnadsråd skyr Luther inte det sinnliga: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor så skall du göra det.”

En annan förklaring till den svenska särprägeln finner Stolt hos Gustav Vasa. Han, inte Luther, är den svenska reformationens hjälte. Och Vasa var måttligt intresserad av teologiska spetsfundigheter. För honom handlade reformationen om att bryta den katolska kyrkans ekonomiska och politiska makt.

Därför filtrerades upprorsmakaren Luther bort. Olaus Petri, den svenska reformationens huvudman, befarade att Luthers hätska angrepp mot prästvälde, klosterväsende och påven kunde vara skadligt för dem som var svaga i tron. Kritiken mot kyrkan försvann och därmed även mycket av Luthers färgstarka temperament.

Om Luther var en alltför kontroversiell gestalt fick hans främste medarbetare Melanchthon desto större genomslag i Sverige. Naturligt med tanke på att det var Melanchthon som formulerade de avgörande teologiska dokumenten. Men också lite olyckligt. Melanchthon var humanist, inte teolog, och betonade lärandet, kyrkan som skola, vilket ligger fjärran från det ordets och känslornas mysterium som Luther talade om.

Men Melanchthons roll i den tyska reformationen ska inte underskattas. Det var han som gav Luthers teologi form och stadga, menar Stolt. I den kyrkopolitiska striden ledde han alla förhandlingar medan den bannlyste Luther var förhindrad att delta. Det var han som formulerade den Augsburgska trosbekännelsen. Hans diplomati har gett honom ryktet att ha förrått Luthers teologi. Först med senare tiders ekumeniska strävanden har Melanchthon upprättats.

Dock inte i Lutherfilmen. Där är han lika grundligt bortretuscherad ur historien som en gång Trotskij på det berömda fotot med Lenin. Det kan möjligen förklaras dramaturgiskt – en hjälte rider bäst ensam. Men jag är rädd att orsaken ligger djupare än så. Försonlighet, nyansrikedom och kompromissvilja är inte direkt på modet i dagens religionsklimat. show less