Siri Pettersen

Siri Pettersen’s Silver Throat attempts to deliver a high-stakes fantasy full of intrigue and dark magic, but ultimately, it stumbles due to weak character development, forced relationships, and an overcomplicated plot.

Juva, the main character, is written as if she should be compelling, but she never quite earns the depth the story wants to give her. The novel tells us she is struggling, afraid, and conflicted, yet her actions rarely align with this. She moves through the story with an show more almost unnatural ease, making it difficult to truly connect with her journey.

One of the book’s biggest weaknesses is its handling of relationships. Juva’s supposed deep connection with Grif feels unearned, built more on implication than actual development. Their limited interactions do little to justify the intensity of their bond, making the romance feel hollow. Similarly, the shift in Juva’s relationship with Nafraim—previously a villain—feels forced and unnatural. It’s hard to accept him as a father figure when his past actions contradict any logical reason for such a dynamic.

On top of that, the pacing is another issue. Juva, a 19-year-old with no real political influence, is suddenly expected to solve a crisis that has existed for centuries—and in only a month. This artificial time crunch makes the stakes feel more contrived than organic. The council’s motivations are flimsy, seemingly bending to create obstacles rather than forming a believable political landscape.

That said, Pettersen’s prose remains a highlight. Her ability to create an immersive atmosphere and darkly enchanting settings is undeniable. There are moments of brilliance in the book, and longtime fans of her work may still find aspects to enjoy. However, Silver Throat ultimately suffers from predictable storytelling, weak character dynamics, and an overreliance on familiar tropes.

If you’re a dedicated fan of Pettersen, you might appreciate the world she builds here. But if you’re looking for fresh character arcs and engaging relationships, Silver Throat may leave you feeling disappointed.

All this to say, I do like the authors writing style in and of itself. I did read the whole book despite the issues I saw in it. And these issues may have been addressed in the first book, but, I didn't read it before receiving this one. show less

Silver Throat is an extraordinary follow up to the first book Iron Wolf. This is one of my top fantasy books that I’ve read. The world is so easy to get into and I loved following the journey on the map. The whole storyline of Juva putting the pieces back together and trying to save her city was so well written. Especially while she’s been trying to come to terms with her own internal struggles. This book was so unpredictable. I loved all the twists.

In the first book, at the start, I show more wasn’t really interested in Nafraim’s storyline but as it progressed, and especially in the second book, I was really interested in his perspective. Usually when I read multiple pov books, I get bored with at least one character. With this book, I was fascinated with every characters perspective. I really liked the conflicting sides and personalities. I was also very happy with the character development of all the main characters. show less

Hirka hade faktiskt en svans när hon föddes. Det var vargen som tog den när hon fortfarande var en liten bebis; hon har ett stort ärr som sträcker sig upp på halva ryggen som bevisar att hennes svans existerade en gång i tiden. Det är i alla fall vad hennes far har berättat för henne under hennes femton vintrar. Det enda som skiljer henne från alla andra barn är en fruktansvärd olycka. Det är allt. Eller... är det verkligen det? Om det bara är en olycka, varför har hon så show more svårt att famna som hennes jämnåriga? Hon känner inte alls den där kraften som alla säger att man kan känna till och med i varje lilla sandkorn.

Men när det bara är en månad kvar till den årliga ritualen där landets femtonåringar får visa sina talanger för Rådet berättar Hirkas far att hon faktiskt är olik alla andra barn. För hon har aldrig haft en svans. Han hittade henne en kall vinter i närheten av en av stenringarna. Hon har ingen svans för hon är ett odinsbarn; rötan som sägs kunna döda en man med endast en kyss. Hirka förstår plötsligt allt. Varför hennes far verkar så rädd för Rådet och myterna om Skuggorna, Rådets lönnmördare och varför de alltid har levt lite utanför samhället. Ett odinsbarn kommer från andra sidan; i den där andra världen där de blinda kommer ifrån. De blinda som sägs ha smugits sig tillbaka för att förgöra dem alla.

Det är som hela hennes värld raserar men med bara en månad kvar till ritualen inser Hirka att hon har ett svårt val framför sig; ska hon fortsätta leva ensam med sin far och alltid vara beredd att traska vidare från ställe till ställe eller ska hon, med hjälp av sin vän Vetle, lura alla att hon faktiskt kan famna? När hennes far dör rymmer hon från byn men med endast ett mål i tankarna; att klara av ritualen med hjälp av sin vän.

Men det går inte som Hirka har tänkt sig och snart inser hon just hur farligt det är att vara ett odinsbarn – men också att hon kanske är den enda som kan rädda dem alla från hotet av de blinda.

Jag var otroligt peppad på att läsa denna; den var liksom överallt innan jag fick tag på den och bara omslaget fick mig att känna ett sug att sluka alla dess hundratalssidor på, typ, en dag. Helt ärligt kan jag inte heller säga att jag var besviken på något sätt.

Även om det kändes lite klyschigt med en vänskap som kanske håller på att bli lite mer mellan barndomskamrater; det kändes som själva romansdelen mellan Hirka och Rime var onödig. Däremot hade de en väldigt fint dynamik och jag uppskattade verkligen deras stunder tillsammans. För det var absolut inget fel på karaktärerna; de var fulla av liv och de var inte svåra att tycka om. De hade alla olika egenskaper och personligheter som utmärkte dem på intressanta och underhållande sätt. Det var många karaktärer jag gärna hade läst mer om.

Däremot kände jag mig väldigt frustrerad under min läsning. Vid ett tillfälle stöter vi på en lesbisk kvinna och hennes sexualitet verkar helt okej men bara ett femtiotal sidor senare är en av karaktärerna lite bitter över att han antagligen kommer att antas vara homosexuell. Både fantasy och science fiction brukar klappa sig själva på axeln för sin öppenhet och sin nya världar... men de flesta av dessa världar ser i grunden mer eller mindre ut som vår egen. Är det för mycket att begära att det kanske finns en värld där ute någonstans där homosexualitet är helt vanligt?

Det här med att ”amen, det är ju inte praktiskt för homosexuella kan ju inte fortplanta sig” eller något dylikt bara för att det råkar vara fantasy som oftast utspelar sig i en medeltidslik miljö är skrattretande. Det finns säkert lika många infertila män och kvinnor i dessa fantasyvärldar som det gör i vår egen värld. Dessutom bidrar ju homosexuella faktiskt riktigt bra till samhället. I de flesta fall kan de inte fortplanta sig, men det är inte heller säkert för transpersoner finns faktiskt, men det görs ofta klart att föräldralösa barn är ett vanligt fenomen även inom fantasy. Varför kan det inte finnas en bok, bara en bok, där homosexuella och heterosexuella lever sida vid sida utan några större problem? Det finns bara en anledning till att homosexuella ses som otroligt normbrytande och det är homofobi. Varför antar alla att homofobi är något så naturligt att det finns även i fantasyvärldar?

En riktigt bra ”ny” värld betyder inte bara att karaktärerna har svansar eller kan trolla eller lever bland drakar utan det betyder även att världen inte grundas på samma principer som vi tycker är roten till många problem i vår egen värld.

Nu är detta inte bara kritik mot just Siri Pettersen men det går ju inte att undgå det faktum att hon är en del av problemet just av den anledningen att hon låter hennes värld ha samma gamla normer. Det börjar bli tröttsamt.

Trots det älskade jag verkligen denna bok. Det är bland det bästa jag har läst och har helt ärligt mest matat min önskan att ha en svans; bara en liten en. Jag är glad att nästa bok snart kommer ut på svenska, och är otroligt upprymd att få läsa mer om ”andra sidan” som slutet antydde att vi skulle göra. Jag hoppas på mer inspiration från nordisk mytologi i följande böcker av just den anledningen. Det ska bli kul. show less

A book club pick :).

Great potential – but this reader says “no, thank you.”

There is something to be said for Scandinavian authors writing Scandinavian-themed fantasy. Siri Pettersen knows the lay of the land, knows the feel of the wind, the sounds of streams and waterfalls, the feel of the forests and the mountains. All the right images came easily into my head. The universe of this book is rich and interesting, and I wanted to explore it very much. The stone rings were so cool! The show more ravens were fascinating (and sadly underused). The magic was interesting. There were multiple worlds! Unfortunately, my exploration was hampered by the characters, the plot and sometimes the writing.

Thorrald finds a newborn in the snow. She is a freak. An abomination. She has no tail! But Thorrald adopts her and finds a way to explain the lack of tail. (I wished the people of this world would use their tails – for balance, to hang on a roof beam during a tavern brawl. Something! Nope. The tails get decorated with jewels a couple of times, otherwise they are just a plot device.

Anyway, the girl Hirka is now fifteen, and yes, she is different and she knows it. A rite of passage awaits, and she is terrified of it, since it might reveal just how different she is... Hirka’s childhood friend is Rime – he comes from one of the families that rule this world and is a brooding hunk of a warrior. Right. They can’t get a room, because of plot reasons.

A lot of stuff happens in this book. As I write, I find that I can’t be bothered to summarize more. Some events are very predictable, some come out of nowhere. I was annoyed by characters suddenly knowing things and explaining them to others when the plot required it. Stitches that held the plot together were clearly visible and kept sticking out.

We have a generic villain whose story made zero sense to me. None of the characters felt real, they were mostly bouncing off the plot, reacting to events. Sometimes I felt embarrassed for them, for being so clichéd, for saying clichéd things. Some of the dialogue felt almost trashy. Also, I understand how one might want to put badass black-clad ninja assassins in a book, but to me they looked completely ridiculous in a Norse setting.

Thankfully, the pacing picked up in the second half of the book, with lots of drama, blood, revelations and showdowns. It kept me turning the rest of ca 660 pages, at least. There were good descriptions of how people can panic when faced with someone very different from them; of lies and corruption of power. Some scenes were very impactful and seemed to come from a better book: Hirka’s interrogation or Hirka talking to Rime after he’s been severely wounded. I wish I had read this “better book” instead.

The ending is a cliffhanger, but I am not interested in finding out what happens next.

This seems to be an outlier review ;) show less