Maja Hagerman

"Vi behöver sy fast motortrafiklederna i sitt landskap. Höghuset hör ihop med tvätteriet som fanns i den lilla stugan nere vid sjön. Människorna med de många nationaliteterna i Fisksätra har på sitt sätt även en historia som de delar med de Neglingebor som också blev osynliggjorda då de skurade och tvättade åt herrskapet. Tunnelbanestationen har en förankring i vikingasilvret med arabisk skrift. Vi går fortfarande med våra två fötter på jordytan.
Att se världen i sin show more närhet och tänka på den i hela sin komplexitet. Den värld där man har sina fötter. Och där man vänder upp ansiktet mot himlen, drar in luften i lungorna och spanar efter stjärnljusen: jag är här. Här är jag. I rörelse i tiden och rummet." show less

Jag älskar hur Hagerman skriver. Jag älskar parallellerna hon drar. Jag älskar hur hon knyter ihop till synes orelaterade ämnen utifrån gemensamma teman. Om alla parallellerna funkar tillräckligt för att göra det här till en sammanhängande bok snarare än några långa essäer i ett band är jag inte helt säker på, men det är svårt att se hur den annars skulle ha publicerats. Och publiceras, och läsas, måste den.

Om de tidigaste stadsbildningarna, vikingar och runstenar. Spännand och lärorikt!

Även om inte en av essäerna i Maja Hagermans Minnesbrunnen refererade till de vid skrivandet pågående rättssakerna mot de som stormade Capitolium skulle ändå den, tillsammans med den inledande texten ändå väldigt exakt kunna fastställa tillkomsttiden till 2021 eller 2022. Att denna text om ytterhögerns försök att påverka det historiska minnet ger ett möjligt första årtal för tillkomsten är uppenbart, likaså att en annan som diskuterar fotografiet som minnesmedium show more uppenbart är skriven innan generativ "AI" klev fram i det allmänna medvetandet.

Oavsett detta hade jag nog bedömt denna meditation över fotografin och minnen som bokens svagaste del: den känns inte riktigt som den har ett lika tydligt ärende som övriga, även om också de är skrivna på ett inlindat, icke-linjärt sätt. Texten om revisionism har redan berörts, men det bör nog förtydligas att den egentligen främst handlar om försök att återväcka intresset för Rudolf Kjellén. De övriga tre handlar om gamla rasbiologiska alster i diverse museisamlingar, minnet av sankt Botvid samt minnet som ligger inbäddat i kulturlandskapet.

Även texten om mänskliga kvarlevor och mer eller mindre närgångna fotografier känns präglad av viss ambivalens, men en begriplig sådan: är det bättre att försöka skynda på att sådant material långsamt faller ned i glömskan, med risk för att det en dag skall dyka upp igen, eller skall man försöka se till att bevara minnet och riskera att man inte tillräckligt tydligt kan förklara att detta inte innebär att tankegodset därmed skall anses som acceptabelt?

Den längsta texten är den om Sankt Botvid, och pendlar mellan en kringvandring i dagens Botkyrka och en beskrivning av framväxten av helgonkulten och hur den sedan, tillsammans med minnet av den, snabbt utplånades under reformationen. De platser som går att förknippa med detta Sveriges första helgon behandlas idag inte mindre pietetsfullt när man drar fram motorvägar och bygger parkeringar.

Texten om växter och bevarandet är kanske den minst historiskt inriktade: även om minnet och dess kopplingar till växter, eller bara minnet av hur man skall bruka jorden för att bevara de höga naturvärden man uppmärksammat definitivt kopplar till ämnet känns den som den ligger något vid sidan av övriga.

Läsningen är väl överlag trevlig; några frågor om hur man skall hantera även minnen av mindre trevliga händelser och idéer kommer troligen stanna kvar även om jag kanske önskat lite mer borrande i dem. show less