Carin Franzén

Det är inte någon liten uppgift författarna till Natur & kulturs litteraturhistoria har tagit på sig: att på förvisso dubbelspaltiga, förvisso redan otympliga, 900 sidor sammanfatta världens litteratur. Dessutom med ambitioner att vidga utrymmet för utomvästlig historia, liksom kvinnlig (även om det senare inte är uttalat).

Det är klart att vissa saker kommer få stryka på foten.

Man kan naturligtvis snöa in sig på vilka författare man tycker fått oförtjänt utrymme och show more vilka som förbigåtts, eller vilka aspekter av dem, vilken utveckling som skildras felaktigt eller ännu mer småaktigt påpeka att texten har klara brister när den skall förklara Shakespeares tidiga utgivningshistorik. Även om jag gärna skulle vilja sett mer utrymme för barnböcker och populärkultur, eller för den delen någonting överhuvudtaget om Aisopos, Forster eller Njals saga, så är det enda utelämnande jag egentligen kan se som totalt oförlåtligt det som gör det nästan omöjligt att ens veta var man skall leta efter sistnämnda: varför i hela fridens namn finns inget verkregister?

Att detta saknas förvärras ytterligare av att index endast tar upp bokens tio huvudkapitel, med till synes strikt uppdelning efter århundrade, liksom de åtta mellanliggande tematiska essäerna (registret hade för all del även fått ta upp teman och annat också). Lägg därtill att den interna strukturen i varje kapitel varieras, och att den skenbarligen strikta uppdelningen efter år i praktiken inte följs (speciellt synligt i de två kapitlen om 1800-talet, där det första när det behandlar väst enbart tar upp romantiken, och överlåter åt det senare att ta upp den romankonstens utveckling), så blir inledningens påstående om att boken inte är menad som ett uppslagsverk närmast en ironisk underdrift, och den påföljande parentesen om att registret gör att det ändå kan användas som ett närmast sadism.

Så om partiell läsning uppenbart inte varit något som prioriterats, hur står sig boken om man försöker ta sig an den som en helhet? Ja, med över tjoget författare så blir det naturligtvis inte någon större litterär njutning i sig, utan snarare akademisk bruksprosa: någon gång väl snårig, någon gång med lite uppenbara omtag. En kortare text om japansk litteratur har råkat redigeras in på två ställen, och jag stötte på (det freudianska?) slagfelet »euroepisk«, men annars tycks redaktörernas hand varit lagom tung. Fokus ligger uppenbart också på översikt, teori och idéhistoria, vilket gör att det är få författarskap som diskuteras mer ingående än över någon sida.

Ett sammanfattande omdöme är svårt att ge: jobsposterna är utan tvekan tunga. Boken har uppenbara svagheter som referensverk, och som nöjesläsning är den måttligt lyckosam. Det är en uppenbart intellektuell prestation, men undergrävd av redaktionella felgrepp. Egentligen skulle boken nog, i linje med vad som diskuteras i vissa snabbt åldrande delar på slutet, göra sig bäst i elektroniskt format: då skulle såväl avsaknaden av såväl fullgott register som tymplighet avhjälpas. show less