Sonja Berg Pleijel (1909–1996)

Sonja Berg Pleijel was born in Surabaya on the island of Java, Indonesia (the former Dutch East Indies), where her father Allan Berg worked as a coffee exporter and later as a Swedish consul. Her mother Caroline van der Velde was Dutch, and Sonja attended a Dutch girls' school. In 1922, the family moved to Sweden and Sonja studied the piano at the Royal Academy of Music in 1929-1933 and then in Paris at the École Normale de Musique. She became a concert pianist and music teacher in Oslo and Stockholm before marrying mathematics Åke Pleijel in 1939, with whom she had two daughters. She studied literary history and languages ​​in Sweden and abroad and in the 1950s began to act as translator of literature, mainly from Dutch, but also from French, German, and English. Subsequently, she wrote books for young people related to to the Dutch East Indies of her childhood.

Sonja Berg Pleijel föddes 1909 i staden Surabaya på Java, i dåvarande Nederländska Indien. Hennes svenske far, Allan Berg, kom från en konstnärssläkt, där fadern Albert Berg var marinmålare och farfadern Isak Berg operasångare. Fadern var verksam som kaffeexportör i Surabaya på Java, där han så småningom blev svensk konsul och gifte sig med Caroline van der Velde, en nederländska av javanesiskt ursprung.

Sonja Berg Pleijel gick först i nederländsk flickskola i Surabaya. När familjen 1922 flyttade till Stockholm började hon i Anna Sandströms flickskola. Därefter studerade hon litteraturhistoria, svenska och franska. År 1929 antogs hon i hård konkurrens till Kungl. Musikaliska akademien i Stockholm (pianostudier) och studerade 1933–1935 vid École Normale de Musique i Paris. Hon läste även franska vid Sorbonne. Åren 1936–1950 var hon verksam som musikpedagog och konsertpianist i Oslo, Stockholm och Lund. År 1937 gifte hon sig med matematikern Åke Pleijel från vilken hon skilde sig 1967. På grund av makens verksamhet flyttade hon mellan Stockholm, Lund och USA. I äktenskapet föddes de tre döttrarna Agneta, Sonja och Maria.

1959–1974 arbetade Sonja Berg Pleijel på Bibliotekstjänst i Lund, där hon informerade biblioteken om nyutkommen utländsk litteratur (engelsk, fransk, tysk och även nederländsk). Åren 1965–1975 var hon redaktör för Bibliotekstjänsts tidskrift Utlandsspegeln där korta recensioner gavs av nya utländska böcker. Mellan 1968 och 1976 sammanställde hon åtta listor om nederländsk litteratur, som var vägledande för de svenska bibliotekens bokinköp. Hon anlitades även som lektör av olika svenska förlag, främst Rabén & Sjögren där hon sammanställde en omfattande översikt över nederländsk barn- och ungdomslitteratur. Hon ansåg själv att lektörsarbetet var en av hennes viktigaste insatser. I tidskrifter som Studiekamraten och Bonniers LItterära Magasin skrev hon artiklar om ny nederländsk litteratur och allra helst om det som hon föredrog att kalla ”hollindisk” litteratur, d.v.s. den litteratur som utspelade sig i och tog upp situationen i Nederländska Indien, senare Indonesien (självständigt 1947).

Till det första barnbarnet skrev Sonja Berg Pleijel ungdomsboken Atlasfjärilen (1971) för att göra den nya familjemedlemmen bekant med sin bakgrund – berättelsen utspelar sig på Java. Boken kom ut på Rabén & Sjögren och erhöll förlagets utmärkelse ”Bästa barn- och ungdomsbok 1971”. Också Varsel över Wonokojo (1973) och Eldflagor (1976) utspelar sig i samma del av världen.

Behovet att presentera den egna ”hollindiska” bakgrunden och uttrycka den invandrades känsla av utanförskap ledde förutom till ungdomsromanerna och introduktionsartiklarna också till en engagerad översättargärning. Den första översättningen av en nederländsk bok kom 1955 (klassikern Afkes tiental av Nienke van Hichtum) och ledde till att hon fick fler uppdrag. Sonja Berg Pleijels djupaste engagemang gällde litteratur skriven på nederländska. Men hennes språkkunskaper tillät även att hon roade sig med översättningar från engelska, tyska och franska – hon tyckte verkligen att det var roligt att översätta.

I en intervju 1994 skriver Fredrik Hallingström:

Hon var mån om att leva sig in i författarens ego, tolka vad han vill säga med sina uttrycksmedel. Den största fallgropen är väl att försöka ”bättra på” texten och framhäva sig själv. Det gäller att vara författaren trogen, också vad gäller hans eventuella språkliga snårigheter. Fast man har ju också en plikt mot den svenska publiken, kanske den måste flirtas med ibland? Ja, det där är en känslofråga, man måste kanske ha nån sorts gnutta musik i sig …?

Sonja Pleijel översatte förutom skönlitteratur för barn, ungdomar och vuxna även facklitteratur, främst på musikens område. Bland de översatta författarna märks Simon Vestdijk, länge den nederländska litteraturens nobelpriskandidat, samt Sybren Polet, framstående företrädare för den grupp experimentella nydanare som brukar kallas Femtiotalisterna (De Vijftigers). Särskilt engagemang hade hon för den store indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer, som hon översatte från nederländska men med sina egna kunskaper i malajiska som hjälp. Tillsammans med Lasse Söderberg översatte hon dikter för tidskriften Tärningskastets Femtiotalistnummer (1985) och Lucebertantologin Dubbel metamorfos (1988). Både hennes egna verk och hennes översättningar fick oftast översvallande vitsord av recensenterna.

År 1973 mottog Sonja Berg Pleijel Sveriges Författarfonds premium för litterär förtjänst.