Jag giller det här konceptet allt mer, om man bortser från det metafysiskt oförklarliga i att det finns en pub som man kan komma till endast om man är kapten ombord ett skepp, var man än är någonstans i hela universum eller när man än är i tiden... Jag älskar historieberättandet, det gör att man känner sig som en del av berättandet, en del av den grupp som lyssnar på Benjamin Sisko.

Historien berättar om en hemlig och gömd nation med namnet Mist. Historien känns i huvudsak trovärdig - en detalj irriterar mig dock och det är att man kan färdas över från vårt universum till Mists universum, men inte på ett enkelt sätt färdas tillbaka. Det borde fungera åt båda hållen, menar jag, och detta är ett hål i historien. I övrigt är det "a glourious battle", som klingonerna säger, med strid på två fronter och med osäkerhet omkring vem man kan lita på. Så det blir både stridsscener, deckare och spioneri.

Betyget blir därmed mycket gott och trots de brister som här nedtecknats blir det sammantagna betyget 7 av 10.

En riktigt stark berättelse som följer en ung cardassier (Cardassia är en nation som krigar med omkringliggande territorier), Rugal Pa'Dar, genom sex års historia, en personlig historia som berättar en persons liv mitt i de stora händelserna. Rugals liv berättar alltså om en medborgares upplevelser, när krig, revolter, räddningsprojekt och läkanden sker i hela samhället. När man i TV-serierna får se händelser ur de centrala personernas liv (alltså statsledare, etc) får man här se en enskild persons vy och det ger en hissnande tanke om alla de många miljarders olika öden. På så sätt blir berättelsen episk, för bredden och djupet i en persons historia är lika stort som den om staternas och samhällenas förehavanden.

Det är sällan som jag drabbas av en bok så hårt som jag gjorde med denna bok. Den senaste gången i Star Trek-sammanhang var nog Destiny-trilogin. The never ending sacrifice är en bok som gjorde att jag höll andan och hela tiden ville veta mer. Relationerna känns äkta och utgångspunkten i en enskild persons liv var djärvt och härligt. Jag vet inte hur en Star Trek-ovan tar sig an berättelsen, men är det något som är universellt så är det just relationerna. Una McCormacks författarskap gav mersmak. Betyget för boken blir inte oväntat 10 av 10.

Recensionen är ursprungligen publicerad på Star Trek Databas.

Den sjätte boken i trilogin om Liftarens guide till galaxen har nu kommit ut. Redan att den är den sjätte boken i en trilogi avslöjar för alla att boken är lika skruvad som alla de övriga i trilogin. Eftersom den ursprungliga författaren Douglas Adams är död sedan 2001 har en annan författare tagit över att berätta denna mycket konstiga science fiction-saga, Eoin Colfer. Boken heter Och en grej till... Boken är skruvad, riktigt skruvad, och med härliga underfundiga kommentarer och ordvrängningar som gör att denna bok är en perfekt introduktion till de tidigare böckerna, om man så vill. Det är precis rätt språk i boken - nästan som om Douglas Adams själv hade skrivit den - och den avslöjar både allting om de tidigare böckerna samtidigt som man (om jag inte läst något av Douglas Adams tidigare) blir nyfiken på vad författaren egentligen talar om. Med snabba vändningar och med en drift med allt är det här en superhärlig bok att läsa.

Har du undrat vad Liftarens guide till galaxen är för bok och funderat på att läsa den? Har du kanske läst allt vad Douglas Adams skrev? Gillar du att ha hjärnan på helspänn? Vill du somna förvirrad med boken i hand och sedan vakna upp nyfiken på att veta fortsättningen? Svarar du ja på någon av dessa frågor är svaret självklart - läs denna bok!

En annorlunda upplagd bok, om man jämför med andra Star Trek-böcker. Med ofta mycket korta nedslag i perioden 2380-talet till år 2409 får man snart en överblick över det allt mer stigande hotet från undinerna. Samtidigt är det självklart ur författarens synvinkel ett smart sätt - han behöver ju inte bygga upp en större berättelse kring en enstaka del av historien, utan kan genom genom dessa korta nedslag ändå hålla sig fast i ramberättelsen, en ramberättelse som leder fram till händelserna i Star Trek Online. En mycket välskriven bok som gör att läsaren håller andan, samtidigt som man kan släppa boken när man läst ett av "nedslagen". Du kan läsa den som ett slags uppslagsverk men du kan också läsa den som en helhet.

Boken rekommenderas, särskilt för er som spelar spelet och vill veta mer om bakgrunden.

Fönstrena påminner delvis om konceptet med [url=/arter/arter.php?trek=tng&art=98]iconianernas[/url] [url=/teknik/teknik.php?teknik=7]portaler[/url], även om skillnaden är stor när den väl används. Jag gillar grundtanken, men ser flera grundläggande fel i både design och berättelse, de flesta av dessa är sådana som jag inte kan tydliggöra utan att spoila innehållet. Det allvarligaste felet som jag ser det är att tekniken är 100.000-tals år gammal men ändå fungerar i det närmaste perfekt. Det kvittar hur bra en teknik är, det kan inte hålla så länge.

Negativt: Framsidan visar Kirk och Chekov vilket får en att tro att dessa personer är huvudkaraktärerna i boken. Endast Kirk kan ses som en huvudkaraktär, med Spock som bikaraktär. Inget fel med det, kanske, men det är lite fel marknadsföring och väldigt vanligt i pocketbokssammanhang från 1990-talet.

En bok för den som verkligen vill tränga in i Leonard McCoys tankevärld. Otroligt medryckande, men för den som önskar fart och fläkt är detta inte boken. Boken stannar upp mycket kring händelserna runt den tidpunkt då Edith Keeler var tvungen att dö. Den berättar Leonard McCoys känslor på ett mycket tilltalande och intressant sätt. Men ni som läser den måste se till att ge den mycket tid och låta intrycken smälta in långsamt!

Även om boken tar sig mot slutet, så är de första två tredjedelarna alldeles för mycket. Det är så ofta för mycket detaljer sammankopplat med överdrivna beskrivningar och jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna såsom de var i första säsongen av TV-serien Deep Space 9. Nej, KW Jeter gör mig mycket besviken.

Min frus absolut mest populära barnbok som hon fick när hon var fyra år. Vi läser den nu för vår son och vi tycker den är superbra för barn allt från åldern 3 år och en bit upp. Roliga bilder och texter gör att den är inbjudande. Roligt att se att den kommit i en ny version från 2009, förhoppningsvis är inget i sak ändrat i den!

Underbara berättelser som hänger ihop otroligt bra. Jag är verkligen förvånad och positivt överraskad över hur bra berättelserna var. Man kunde läsa dem enskilt eller som en följd. Jag kan inte framhäva någon särskild av kortnovellerna, för de var samtliga oerhört bra. Redaktören för boken måste ha haft ett riktigt spännande jobb att föra samman alla dessa författare och deras berättelser.

En medelmåttig historia som, trots flera goda intentioner, inte lyckas ta sig. Berättelsen känns inte trovärdig och ärligt talat lite seg.

Keith DeCandidos böcker brukar inte göra mig besviken och det hände inte heller denna gång. Jag brukar personligen tycka att Worfs karaktär blir lite löjeväckande i särskilt de tidiga årens Star Trek: The Next Generation och den känslan har dröjt sig kvar i många av de böcker som behandlar denna (bland andra trekkers mycket uppskattade) karaktär. DeCandido lyckas skapa ett liv i karaktären som gör att jag nagelbitande följer storyn från början till slut.

Arten al'Hmatti känns som en trovärdig skapelse och lösningen på det uppkomna diplomatiska problemet blir ett värdigt slut på boken, värdigt en sinnets krigare - Worf.

Boken är även en god start för att lära känna besättningen i den sedermera bokserien Klingon Empire.

Okej - minuset för denna bok finns den (i mitt tycke) överdrivna "vi i Voyagers familj måste åter få träffas på ett nästan episkt sätt"-känslan. När en efter en bara råkar befinna sig på sådana positioner att de och bara de kan hjälpa varandra med ett mycket akut ärende, känns det lite för mycket.

Bortsett från detta så är boken oerhört välskriven och berättelsen tog tag i mig på ett mycket positivt sätt. Den nystart som utlovats (se i beskrivningen) är verkligen en rejäl nystart och den känns trovärdig och skall bli mycket intressant att följa. Boken rekommenderas därför att läsas för alla som gillade Voyager-serien.

En kort bok på 132 sidor. Den gav ett gott intryck och tog upp frågor som den om total fred är möjlig eller eftertraktad, eller om den bara skulle förslava befolkningar på ett nytt sätt och inte gör den redo för andra faror än den från andra arter. Helt klart en bok som jag kan rekommendera, även om den har några år på nacken (ursprungligen utgiven 1980 och återutgiven 1996).

Wow! Det här är verkligen av de absolut bästa böckerna jag har läst, alla kategorier. Med en ovanligt stor och spännande beskrivning av vulcanernas och romulanernas gemensamma historia skapar detta en mycket mer sammansatt bild av deras historia såväl som av vulcanernas samhälle idag. Större delen av boken utspelar sig i en avlägsen dåtid och detta gör författarnas grepp om situationen ännu starkare. De har möjlighet att skapa något nytt, men viker inte från det som är etablerad kanon. Kopplingarna mellan "nutid" (2360-2370-talet) och dåtid är mycket god och berättelsen är medryckande. Personbeskrivningarna är helt enkelt oöverträffliga.

Det är inte ofta man hör så här starka lovord från mig. Läs boken! Jag skall se om jag kan få tag på den uppföljande boken och gå vidare med den snart. Det här ger mersmak.

Shatner är bra i samarbete med författarna Reeves-Stevens, mycket bra. Det är som alltid mycket svängar och snabba ändringar och man kan som läsare inte vara helt säker på utgången förrän utgången faktiskt är där. Det är det som gör boken så oerhört bra. Att det sedan finns vissa inkonsekvenser gentemot annan litteratur som irriterar en flitig läsare får vi väl ha visst överseende med, men det är också det som sänker betyget. En höjdarsekvens är en med Garak där han låter konspirationsteorier flöda:

Garak: "Det finns inget som en bra konspiration för att sätta igång hjärtat och sinnet".
M'Benga: "Det är ingen konspiration".
Garak: "Men, käre doktor, det är ju precis vad de vill att du skall tänka."
Bashir: "Snälla Garak, nu går du för långt, t.o.m. för att vara du."
Garak: "Du är oerhört känslig omkring detta, doktor. Det är nästan så man tror att du är involverad i de mörka krafter som drar sig samman mot henne."
M'Benga skrattar högt, varpå Garak svarar: "Att vägra tro på att de existerar ger dem bara mer makt. Tro mig, jag vet."