Gud vill det! : nordiska korsfarare under medeltiden

I vår svenska historia utgör korstågen ett bortträngt kapitel. Någonting vi helst inte vill kännas vid. Men korstågsandan var i hög grad levande under nordisk medeltid. Många svenska, danska och norska kungar och herremän tog korset och lovade att sprida kristendomen med svärd i hand.

Varje tid har sitt korståg

Michael Alexander Eisner: Korsfararen (övers Per Nyqvist)
Prisma, 2005
Dick Harrison: Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden
Ordfront, 2005
Kingdom of Heaven, Ridley Scott

Den 27 november 1095: Påven Urban II håller en ovanligt fri predikan i den franska staden Clermont utifrån en passage i Matteusevangeliet, ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Det som låter som en uppmaning att ödmjuka sig själv blir i påvens mun en kallelse till krig mot de otrogna som befläckar Jesu hemland. Deus vult! Gud vill det! Fyra år senare hade Jerusalem erövrats av kristna härskaror. Korstågens tid var kommen.

Egentligen har korstågen aldrig show more upphört. Visserligen är det knappast någon politiker som vill använda termen om en nutida militär kampanj, men desto fler drar gärna ut på metaforiska korståg mot narkotika, ungdomsbrottslighet och korruption. Korstågen har blivit en perfekt symbol för en hängiven kamp som man är beredd att föra till slut, kosta vad det kosta vill.

Fast det är klart, alla är inte riktigt lika förtjusta i ordet. I den muslimska världen fungerar korstågen och dess korsfarare som ett pedagogiskt exempel på blodiga föregångare till dagens västerländska imperialister. Många arabiska tidningsskribenter var snabba att beteckna kriget mot Irak som ett kristet korståg mot islam. Och under sin makts dagar identifierade sig Saddam Hussein gärna med Saladin som återerövrade Jerusalem från de kristna 1187.

Det är därför inte konstigt att Ridley Scotts korstågsfilm ”Kingdom of Heaven” väckte uppståndelse långt innan den nådde duken. I senaste numret av filmtidskriften Sight & Sound skriver Hamid Dabashi, expert på islamisk medeltidshistoria och rådgivare åt Ridley Scott på manusstadiet, om reaktionerna: Å ena sidan fördömdes filmen för sin förment antimuslimska hållning, å andra sidan för att den skulle ge en allt för negativ bild av korsfararna. ”Detta är Osama bin Ladens version av historien”, fnös en kritiker. Dubbelheten i kritiken visar vad det är fråga om – en film ytterligt mån om att inte trampa någon på tårna.

Egentligen handlar Scotts film inte alls om korståg utan om vikten att handla rätt, att stå fast vid sina ideal. Balian (spelad av Orlando Bloom, mest känd som alven Legolas), oäkta son till en ädling låter sig övertalas att följa med faderns korsriddarfölje till Palestina 1184. Väl där, i maktintrigerna bland krigiska riddarordnar inser han att Jerusalem först och främst finns i hjärtat.

Trots de storståtliga bataljscenerna och de ändlösa slowmotiontagningarna av sprutande blod är detta en kamp som först och främst utspelas i Balians inre. Balian låter sig inte korrumperas av makten. Det är inget nytt grepp: redan i Torquato Tassos epos ”Gerusalemme liberata” (Det befriade Jerusalem) från 1580 föregår korståget först och främst på ett inre plan: människans kamp för att vinna det himmelska Jerusalem och djävulens försök att förhindra detta.

En förklaring till korsfararmotivets enorma popularitet är förmodligen dess användbarhet som spegel för västerlandet, berättelser om korsfararna blev snabbt ett sätt att kritisera de egna institutionerna. Således återfinns redan från början i korstågsskildringarna ädla saracener, med den upplyste och måttfulle härskaren Saladin i spetsen, kontra fanatiska och ärelystna tempelherrar och präster, figurer som fick sin mest välkända utformning i Walter Scotts böcker ”Rickard Lejonhjärta och ”Ivanhoe”. ”Kingdom of Heaven” är inget undantag, det är omöjlig att se Ridley Scotts film som något annat än en kritik av såväl Bushadministrationens svartvita världsbild som det judisk-palestinska käbblet om stenarna i Jerusalem.

Lika samtidskommenterande är Lundahistorikern Dick Harrisons nya bok, ”Gud vill det” (Prisma) som skildrar de snudd på bortglömda nordiska korstågen under medeltiden, både det fåtal som gick till det Heliga landet och de många som ägnades åt att slakta hedniska grannar i Finland, Baltikum, Polen och Tyskland. Harrison förklarar studiet av korsfarartiden som oundgängligt i dagens värld av självmordsbombare och kan inte låta bli att i samma rubrik nämna Brian de Bois-Guilbert (den ondskefulle tempelherreriddaren från ”Ivanhoe”) och George W Bush.

Varje tid har sitt korståg, menar Harrison och visar hur fokus inom forskningen varierat. Under romantikens och kolonialismens 1800-tal sågs korsfararna som djärva föregångare till samtidens missionärer och kolonisatörer, rättskaffens män som tagit på sig den vite mannens börda. Efter världskrigen mörknade bilden. Korsfararna var giriga barbarer, drivna av en imperialistisk logik. Men den senaste forskningen ser inte längre korstågen som ekonomiska projekt (de var ofta kolossala förlustaffärer) utan som troshandlingar. De medeltida korsfararna var verkligen övertygade om att detta var vad Gud ville. Denna upptagenhet med trons problematik återspeglar den förvirrade tid vi lever i, sekulariseringen går hand i hand med en radikalisering av de kvarvarande religiösa utövarna där en del, likt korsfararna, är beredda att sätta sig över människors lagar och upphöja sig själva till Guds agenter på jorden.

Som om inte det skulle räcka med korståg för maj månad utkommer snart även en historisk äventyrsroman på samma tema, ”Korsfararen” av amerikanen Michael Alexander Eisner (övers Per Nyqvist, Prisma), författardebutant med en intressant bakgrund. Som expert på internationell rätt har Eisner jobbat åt amerikanska utrikesdepartementet med frågor som rör fredsprocessen i Mellanöstern.

Även här är det svårt att inte lukta sig till en samtidskommentar i intrigen: Francisco drar tillsammans med sin kusin på korståg till det Heliga landet och blir vittne till hur krigsledningen begår ohyggliga övergrepp mot civila. Innan de hinner anmäla övergreppen blir de förrådda och hamnar i muslimsk fångenskap. Krigsledningen visar sig beredd att göra vad som helst för att tysta ner affären.

För den som associerar till kriget i Irak och den USA-ledda alliansens övergrepp mot irakiska fångar finns det dock ett litet problem. Boken utkom i original redan 2001 och får i stället sägas vara ett utmärkt exempel på hur lätt det är att vara profetisk. Historien, även dess svartaste sidor, upprepar sig alltid. show less

Dick Harrisons diskuterar i inledningen två kända svenska korsfarare: Arn Magnusson och Antonius Block. Hade den skrivits idag hade troligen en helt annan nordbo också diskuterats: korståg är något som starkt intresserar en viss grupp kriminaldårar. På medeltiden var det visserligen också främst en angelägenhet främst för en begränsad grupp, men denna var desto viktigare: stormän, kungar, helgon.

Inte heller var korståg något som begränsades till krig mot muslimer: visserligen gick de mest kända av dem mot länder som kontrollerades av Muhammeds efterföljare, men då var det platserna som var det viktiga, inte folket. Men det var inte bara dit som folk drog med vapen i hand för att vinna evigheten: man slogs dessutom show more för att återta iberiska halvön, för att utrota kätterska rörelser, och, viktigast här i Norden, för att omvända hedningar och schismatiker. Korstågen till Mellanöstern var spektakulära men på sikt resultatlösa; de till Vendland och Baltikum är mindre kända men har gett resultat som stått sig genom århundradena (resultaten av de till Preussen sopades undan efter andra världskriget när östtyskarna kastades ut av ryssarna). Korstågen mot Ryssland ledde till slut till att gränsen mot Sverige definierades.

Nordbor deltog på alla dessa scener: danskar och norrmän stred bevisligen i det Heliga landet (och på väg dit hjälpte de ofta till med reconquistan), danskar kristnade Vendland och Estland, svenskar försökte i Estland och kapade åt sig vad som blev delar av Finland. Det är förvisso fullt möjligt att tågen mot Vendland och Ryssland hade ägt rum även korstågsideologin förutan, men den religiösa komponenten gav säkerligen råg i ryggen och hjälpte till att övertala tveksamma krigare.

Mycket av det är tämligen obekant: korståg är något man tror skett för att erövra Jerusalem; möjligen har man hört talas om Tyska orden i Baltikum – kanske också om svenskborgen i Leal och danskarna i Estland, tack vare Jan Gulliou. Men vem i Sverige har hört talas om Valdemar Sejrs lyckade ikonoklasm i Arkona, Visby som bas för korståg, syndernas förlåtelse för krig mot ryssen? Det är ju ändå inga små okända personer som varit inblandade i vissa av projekten: Saxo Grammaticus historia är till viss del tillkommen för att stadfästa minnet av de ärorika danska erövringarna, Heliga Birgitta var den som mest högljutt predikade korståg mot schismatikerna i öst.

Nåväl, som korrektiv mot sådan historielöshet är det ett utmärkt verk, som går igenom mycket av vad man kan vilja veta: vem, var, när, hur, varför, vad. Läsvärt. show less