Det här är en otroligt bra bok, trots att den blir lite överskuggad av den första delen, Kärleken, en bok som jag tyckte var fantastisk. På många sätt påminner Döden om Kärleken, speciellt i de otroligt minnesvärda scener Gardell framkallar. I Kärleken kommer jag främst att tänka på scenen där Rasmus åker runt i Koppom på sitt studentflak och känner sig djupt förnedrad och ensam. Den scenen satte sig på grund av hur Gardell verkligen använder känslor i sitt skrivande, och hur lätt det är att identifiera sig i de känslor som hans karaktärer känner. De känslor Gardell framkallar i denna bok är främst ensamhet. En typ av tragisk självmedvetenhet, som när Paul bjuder på julmiddag straxt innan han dör. Också de lyckliga stunderna är färgade av ensamhet och tragedi, som Lars Åkes födelsedagsfest, där han och Seppo vet att det här är sista födelsedagen, och alla presenter han får kommer han aldrig ens hinna öppna. Trots att själva tillfället är glatt så hänger den vetskapen över de hela tiden, och det gäller även i resten av boken. Benjamin vet inte ens hur han ska reagera när det visar sig att han faktiskt överlever AIDS ända in på 2000-talet, när det överhängande hotet på nåt vis bara långsamt tynar bort i bakgrunden. Jag blev förvånad när Rasmus dog så tidigt i boken, för jag hade tänkt mig honom som huvudkaraktären, men jag insåg när jag läste vidare att det inte alls var hans historia, som jag först trodde. När jag tittade tillbaka insåg jag att hela trilogin inte främst är en kärlekshistoria mellan Benjamin och Rasmus, det är en livshistoria, en berättelse om en familj, där vi råkar följa Rasmus och Benjamin mest, och det knyter även än till den än större berättelsen som hela tiden vävs in förvånansvärt bra, den "faktiska" berättelsen om vad som konkret och politiskt hände kring AIDS och homosexuella under den här tiden. Det ger både emotionellt djup och en insikt om att ja, såhär var det faktiskt. Det var såhär det hände.

Jag tror att denna trilogi kommer få en självklar plats i min bokhylla och i svensk litteraturkanon, då den är en fantastisk och gripande historia om tragiska och förbisedda människoöden. Ser fram emot vad Gardell har att bjuda på nästa gång. ( )