Jag vet inte om jag tycker om Kyrklunds Solange; den är på samma gång lite väl dunkel och lite väl uppenbar: uppenbar då den i slutet bestämmer sig för att berätta exakt vad som pågått på det själsliga planet, dunkel för att vissa av de tidigare passagerna excellerar lite för mycket i okonventionellt berättande.

Det är synd, för de stycken där inte språkexperimenten får ta över är extremt bra på att visa hur titelns Solange långsamt, långsamt förlorar kampen att få leva, och inte bara, som hennes make Hugo vill, överleva: Solange vill dansa men blir i barndomen tillsagd att hon inte kan, Solange får arbete på ett gråtrist kontor där hon hela tiden gör saker men aldrig får något gjort, Solange träffar Hugo som är så förståndig men som inte alls kan förstå hennes önskan efter något mer än livet som hemmafru. Egentligen inte en typ av historia jag normalt skulle intressera mig närmare av, men som sagt, mycket skickligt skrivet. Blandningen av diskbänksrealism (i alla fall i största delen av boken) och dess försvar för att få prova sin dröm fungerar också ypperligt.

Lustan att prova olika former av berättande blir dock för mig i längden tröttande: experiment med inskjutna meningar, dunkla passager, separata kommentarer till hela berättelsen och glidande berättarjag är inte sådant jag normalt uppskattar.

Vad jag minns är Solange är den av Kyrklunds böcker jag tyckte minst om. Det betyder inte att den är dålig, men skulle jag någon gång plocka upp samlingsvolymen för att åter tjusas av hans prosa kommer jag förmodligen hoppa över den. ( )