Den som intresserar sig för svensk (för)historia och ger sig till att söka efter information på Internet får vara med om mycket; många av de som känner sig kallade att yttra sig i ämnet är av någon anledning sådana som tyckt det inte varit idé att läsa något publicerat efter kriget (eller kanske unionsupplösningen) och nu vill återinföra ynglingaätten eller beskriva vikingarna som ett gäng flugsvampsrökande demokratiska hedersknyfflar eller vad det nu kan vara. Den iakttagelse om historisk aningslöshet som fått Maja Hagerman att skriva Det rena landet för att skildra hur dessa idékomplex växt fram kan man således knappast anmärka på. Det kan man däremot på det sätt hon gör det, men mer om det senare.

Boken är alltså främst en idéhistorisk översikt om hur tron på en germansk »ras« växte fram, från Tacitus Germania över Jordanes Getica, Snorres Heimskringla och Johannes Magnus bevisligen förljugna historia fram till och med 1800-talet, som ägnas den egentliga uppmärksamheten. För de tidigare skribenterna drivs tesen att germanerna skapade sig själva för att motsvara dessas bilder, och att dessa alla i sin tur även byggde på varandra; en hyperkritisk inställning som jag undrar om den verkligen är så utbredd bland forskare?

Från 1800-talet ligger fokus på svensk mark, där olika forskare tävlade om vem som bäst kunde visa att svenskarna var det mest oblandade och därmed renaste folket, allt pådrivet av den galopperande nationalismen. Det är intressant och nyttig läsning – även om det lätt knaggliga språket stör ibland; Hagerman kapar långa meningar på mitten och glömmer ibland att hon redan introducerat någon detalj i tidigare kapitel – om den miljö som till exempel formade den bild av vikingen som ännu lever kvar, om ock något avslipad. Denna forskning och kom senare att legitimera Statens institur för rasbiologi, först i världen i sitt slag, liksom den eugenik som fortgick i Sverige ända in på 70-talet, och skildringen av den kultur som gjorde detta möjligt är speciellt angelägen som den håller på att glömmas bort: när Palme talade om att »grumliga rasteorier aldrig vunnit fotfäste« i Sverige så hade han så fel man kan ha – svensk rasforskning var tvärtom ett tag bland den mest högprofilerade i världen.

Så långt allt väl. De stora problemet kommer istället på ett annat plan, och det är när Hagermann, efter att ha visat just på de grumliga teorier som män som far och son Anders och Gustaf Retzius eller Oscar Montelius förfäktade och att de inte var några tillfälliga förvillelser, därefter går till attack mot allt annat de stod för. Visst är det farligt om det ligger kvar gammal skit och skräpar i de intellektuella hörnen som ännu inte städats undan, och nog kan man ifrågasätta de likhetstecken som ställs upp mellan materiell kultur, språk och etnicitet, men bara det att någon kan överbevisas med att ha utgått från rasistiska idéer innebär ju inte att alla personens resultat måste vara felaktiga. Arketypen »vikingen« må ha skapats under 1800-talet, men innebär det med automatik att bilden av en hårdför sjökämpe som beger sig ut på äventyr för att vinna guld och ära därmed är felaktig? Månne den bara är onyanserad och behöver punkteras? Menar Hagerman i konsekvensens namn att Skansen, som skapades för att visa upp exempel på gammal »äktgermansk« kultur, skall stängas som varandes ett inherent rasistiskt projekt?

Sedan kan jag inte avstå från att dra en lans för ett försök till åtminstone partiell äreräddning av Frans G Bengtsson, som får ta lite ovett för den där olyckliga essän om Gobineau. Att det var olämpligt att göra så när Hitler först började ordentligt väsen av sig må även det vara sant, men att inte samtidigt nämna att han faktiskt avskydde nazismen, eller att som i efterordet implicera att Röde Orm på något sätt skulle vara ett rasistiskt verk är faktiskt ganska grovt; speciellt när han vägrade låta sitt verk utkomma i Norge då nazisterna ville censurera de positiva skildringarna av juden Salaman.

Nej, även om jag kan uppskatta syftet med boken, så tycker jag i slutändan att den sluggar lite för vilt, att den skulle mått bättre om den rundats av med att hamra in en mer modern bild av vad som pågick i norra Europa under det första årtusendet istället för anklagelser mot lajvare och nyhedningar för att det de håller på med en gång figurerade i otrevliga sammanhang. ( )