Essays, Part 1/3

Свій славетний твір “Проби” французький мораліст Мішель Монтень (1533–1592) оприлюднив у сорок сім років. У цій книзі він насамперед вирішив відповісти на запитання, яке стало його гаслом: “Хто я?”. Героєм “Проб” можна вважати саму людську думку, вільну від догматизму і схоластики, не залежну від сильних світу цього, безстрашну, критичну. Завдяки розкутій манері викладу у творі представлено різні show more літературні жанри: і філософську розвідку, і критичний есей, і повістярське побутописання, і навіть вірші у прозі. show less

not same cover

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är show more det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt. Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt. show less

GB-4

Fecha de Publicación 1960
Editorial W.M. Jackson, inc.
Categorías: Ensayo
Series: CLÁSICOS JACKSON (volumen 13)
380 Páginas
"PRIMERA SERIE
QUINTA EDICIÓN
Selección, traducción, estudio preliminar y notas por EZEQUIEL MARTÍNEZ ESTRADA

> Babelio : https://www.babelio.com/livres/Montaigne-Essais-tome-1/646819

—« Je veux qu’on agisse, et qu’on
allonge les offices de la vie tant qu’on peut ;
et que la mort me trouve plantant mes choux,
mais nonchalant d’elle, et encore plus de mon
jardin imparfait. »
—MONTAIGNE

> "Lecteur, je suis moi-même la matière de mon livre" : c'est ce surprenant aveu de subjectivité qui ouvre l'un des textes les plus modernes de la littérature française, quoique l'un des plus anciens. À la mort de son ami La Boétie, Montaigne décide en effet de prendre la plume pour perpétuer leurs discussions si fécondes. Sur ce mode autobiographique, tous les sujets seront abordés, de l'amitié à l'éducation, de la philosophie à la show more lecture, de la religion à la mort des hommes. En s'observant lui-même, Montaigne fait ainsi le tour de l'homme, proposant une réflexion essentielle sur sa place dans le monde et sur le champ d'action de la pensée humaine.
Au siècle de Rabelais, des poètes de la Pléiade et de l'humanisme européen, l'oeuvre de Montaigne reste une météorite inclassable, entre écriture personnelle et monument philosophique. Oeuvre d'un homme engagé dans son temps, les Essais allaient fonder toute une tradition d'écriture à la française, de Pascal à Malraux, de Rousseau à Camus.
—Karla Manuele - Amazon.fr

> Par Adrian (Laculturegenerale.com) : Les 150 classiques de la littérature française qu’il faut avoir lus !
07/05/2017 - Grand classique de la littérature française, monument célèbre et lu (malgré sa mise à l’Index jusqu’en 1945), les Essais sont, par bien des aspects, novateurs : par leur forme expérimentale (des notes de lecture), la liberté de l’écriture et la familiarité de leur ton. Fruits de 20 années de pensées, on trouve dans ces causeries de Montaigne, bourrées de références antiques, tout un siècle : celui de l’humanisme.

> Pourquoi ne pas retrouver, dans notre fond culturel et occidental, les expressions d'une philosophie quotidienne, à la mesure de « l'homme commun » ? Qui, mieux que Montaigne, a fait des événements de la vie des maîtres à penser ? Qui a eu, autant que lui, cette finesse psychologique, ce recul, cette humilité, cet amour de la solitude qui font les grands maîtres ? De combien de générations de Français, justement, n'a-t-il pas été l'initiateur, le catalyseur ? Tous les éditeurs scolaires ont fait des morceaux choisis avec les Essais. En ce qui concerne notre sujet, on pourrait recommander : « Que philosopher c’est apprendre à mourir » ; « De ne pas communiquer sa gloire » ; « De la vanité » ; « De l'expérience », et bien d'autres perles...
—Revue Française de Yoga, (1), Janv. 1990

> Les Essais « L’ami Montaigne »
Se reporter au compte rendu de Pierre MONETTE
In: Monette, P. (2005). Compte rendu de [Les Essais : l’ami Montaigne]. Entre les lignes, 2 (1), pp. 38–39… ; (en ligne),
URL : https://id.erudit.org/iderudit/10818ac show less

M.3.4