My Life

In 1980, Hejinian published the first version of this book, containing 37 sections, each with 37 sentences. The format of the autobiography reflected Hejinian’s age at the time of it’s writing so it follows that this version, written 8 years later, is longer by 8 sections and has been edited so that each section now contains 8 additional sentences. More than a formulaic exercise, the format of the book creates its own sense of chronology, providing the reader with something solid to cling to while exploring the unconventional approach of this autobiography. Hejinian seems more interested in the language used to convey memories and emotions and events than in transmitting the facts of her life. Perhaps that is because the language is show more the transmission, the filter, the translation of the reality. And because memories themselves are so illusive.


I feel as if I floated through this book, more than I read it or understood it. Fragments, patterns of phrases and images, richness of words and more a sense of poetry than of prose, this book reminds me of how elusive the combination of memory and language can be in autobiography. To quote the author, “If reality is trying to express itself in words it is certainly taking the long way around” (105). The route taken provides a tremendous experience. I highly recommend this book. show less

This book is pretty awesome. It's 47 pieces with 47 sentences, each dealing with a year in her life. It's very postmodern and not easy to crack at first, but patterns show up and it becomes a fun read. Tons of great lines and insights. "We took a trip as if that were part of the baggage we carried." And of course, "One would not read the book unless one already understood it."

It's difficult to make an evaluation of this book. Perhaps the way to approach it, at least right now, is through a simple list of pros and cons:

PRO:
• Unique
• Evocative
• Poetically charged
• Unsettling

CON:
• Impenetrable
• Self-absorbed
• Willfully opaque
• Nonsensical

Cf. review of Susan Wheeler, Assorted Poems. Both are overtly "poetic" documents that force the reader to make judgments regarding the value of highly associative / subjective verse.

One of the few writers that seems to "get it" in terms of catching everyday life in minimal observational writing.

A special book in my collection. I'd say this is "intersubjective" literature. A personal poetic representation of life lived and experienced.

Metaforen är hotad i svensk lyrik. Poeten Anna Hallberg dödförklarade nyligen stilgreppet i en artikel i DN. I samma tidning meddelar Lars Mikael Raattamaa att han vill skriva en poesi helt befriad från metaforer. Och blickar man ut bland dagens unga diktare är det uppenbart att språkmaterialismen upplever en storartad renässans.

I detta nyväckta intresse återfinns givetvis influenser från 60-talets svenska konkretism, men en ännu viktigare inspirationskälla är den amerikanska languageskolan, uppkallad efter kretsen kring tidskriften L=A=N=G=U=A=G=E som i slutet av 70-talet ägnade sig åt snårig fransk filosofi och syntaxlekar med politiska pretentioner. Det är diktare som aldrig nått fram till Sverige. Förrän nu. show more

Det pigga förlaget Modernista gav förra året ut Michael Palmers diktsamling ”Sol”. Nu är turen kommen till en av skolans riktiga klassiker, Lyn Hejinians stora prosadikt ”Mitt liv” (1980/1987).

Som titeln antyder rör det sig om en självbiografi. Men glöm självömkande bekännelser. I Hejinians minnen ersätts den klassiska självbiografins huvudperson (författaren själv) av språkets tomma subjektsposition – ”jag” – grammatiskt nödvändig men tom på innehåll.

”Jag befann mig i ett rum med de detaljer av vilka en senare nostalgi skulle kunna bestå, en bortskämd barndom”, heter det i början av de 170 tättryckta sidorna. Hejinian varvar vardagens lösryckta detaljer med den intellektuelles oförmedlade tankesprång och Wittgenstein-referenser. De få ”biografiska” upplevelser som lyser genom textbråten är så allmängiltiga att de blir opersonliga: skolgång, barbecue, moderskap, skjutsa ungarna.

Hejinian skriver i läromästaren Gertrude Steins efterföljd: orden är vad de är, ting mer än meningsbärare. Ibland blir denna byggstensrealism så avskalad att bara språkets nakna struktur återstår:

”Artikel adjektiv adjektiv substantiv verb preposition pronomen substantiv komma pronomen substantiv tankestreck gerundium kopula preposition artikel substantiv.”

Det självbiografiska projektet lever i stället kvar som en strikt numerisk systematik. ”Mitt liv” bestod ursprungligen av 37 avsnitt med 37 meningar, skrivna när Hejinian var 37 år. Åtta år senare hade boken växt till 45 avsnitt med 45 meningar. Förra året utkom uppföljaren ”Mitt liv på nittiotalet” – 10 avsnitt med vardera 60 meningar – som påpassligt har slunkit med i den svenska översättningen. Det är en metod som antyder att verket kan skrivas ut hur långt som helst. Eller tvärtom, att varje mening i sig rymmer livet: ”Åren går, under vilka, antar jag, händelser inte saknades.” skriver hon på ett ställe. Det är en bra sammanfattning.

”Mitt liv” kunde lätt ha blivit en olidligt torr textmassa. Det som räddar Hejinian är hennes musikaliska bruk av omkväden, återkommande fraser som klingar genom hela boken – ”En paus, en ros, något på papper” – och den stillsamma humor som dallrar i bokens entydigt ljusa bilder. Här finns inget behov av förlösande metaforer. show less