Kulturkanon

Jeg er vild med ideen. Og vild med, at så mange hovskisnovskiaber er imod. Du ska ku din kanon - og så en masse andet, som du selv bestemmer. Ikke særligt svært at forstå - og ikke spor snærende.

About: http://kum.dk/sw37439.asp
Download as PDF: http://www.kum.dk/graphics/kum/downloads/Kulturkanon/kulturkanon_KK_2udgave.pdf

Kanon utan glöd

Ett berg av snittar hälsar oss välkomna. Platsen är den gamla tryckerihallen i Politikens hus på Rådhusplatsen i Köpenhamn. Anledningen är Danmarks kulturkanon. Nu har den landat i sin slutgiltiga form, ”Kulturkanon” (Politikens forlag), en orange bok á 99 danska kronor.

Många förväntas köpa. Förstaupplagan på 175 000 exemplar är den största någonsin i Danmark. Det är en historiskt ögonblick.

– Aldrig tidigare har kultur diskuterats så intensivt i det danska samhället. Kanon kan gøre en stor forskel, deklarerar kulturminister Brian Mikkelsen under sitt tal.

Församlingen bläddrar och applåderar.

Efteråt, vid snittarna, passar jag på att fråga honom vad han tycker om den svenska show more kanondebatten.

– Det finns så många fördomar. Detta att det skulle vara ett chauvinistiskt, nationalistiskt projekt. Det är det inte, säger Mikkelsen med eftertryck och berättar att han skickat ett exemplar av boken till sin svenske kollega, Leif Pagrotsky.

– Man måste se till slutresultatet. Se dig om i det här rummet, här finns inga rasister. Det är många som gått in för det här, och de har gjort det för kulturens skull.

Det är sant. Jag ser inga rasister i rummet. Bara välklädda kulturmänniskor och en och annan journalist.

Inte heller hittar jag något rasistiskt i boken. ”Værsgo kære læser, træd indenfor i kulturens skatkammer!” skriver kulturministern i sitt förord. Här kryllar med ledord som betonar det frivilliga och lustfyllda med en kulturkanon. Boken ska fungera som ”øjenåbner”, den ska inspirera och ge oss lust att gå på upptäcktsfärd i den danska kulturen. Kanon är en utsträckt hand, inget pekfinger. Den är knappt ens nationell utan snarare internationalistisk:

”Vi skal bruge kunstneriske oplevelser og indsigter ikke til at blot bekræfte egen kulturbaggrund og eget kulturfællesskab, men også som en ressource i udforskningen af og mødet med andre kulturer”, skriver Jørn Lund, som lett de sju arbetsgruppernas arbete med att ta fram den lista på 96 verk som pekar ut det yppersta inom dansk arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film, musik och barnkultur, själva fløden på rødgrøden.

Så har det inte alltid låtit. När tankarna på en superkanon lanserades för snart två år sedan var det för att stärka danskheten. ”En nationell kulturkanon är ett skydd mot negativ påverkan utifrån”, sa Brian Mikkelsen då. Ännu tydligare var han för drygt ett år sedan när han förklarade att en kanon ska lära ”fundamentalisterna” ett och annat och ”berätta vad det innebär att vara dansk”. Den politiska dagordningen bakom kanonarbetet blev för ett ögonblick väldigt tydlig.

Jag väger boken i min hand. För att vara en nationell kanon är den förvånansvärt tunn, inalles 250 sidor, mer som en förvuxen broschyr för Wonderful Copenhagen än ett dammsamlande praktverk för bokhyllan. De 96 verken får två sidor vardera: en sida illustration, en sida text med presentation i säljande smakfull layout. Och i marginalen, under rubriken ”Derfor er den kanon”, en kort och kontant motivering.

Om den franske (!) skulptören Salys ryttarstaty som pryder Amalienborgs slottsplats heter det således ”det smukkeste monument der er rejst over de 200 års enevælde i Danmark”. Kim Larsens skiva ”Værsgo” är kanon därför att det är en ”uopslidelig samling sange, som har mødt nye lyttere igen og igen”. Och Johannes V Jensens roman ”Kongens fald” platsar därför att den språkligt ”er et umådeligt rigt, strømmende digterværk”.

Jaha. Så vet man det. Det blir onekligen lite platt när ett verks eviga värde och outgrundliga djup ska förklaras på ett par rader.

Det är egentligen detta – själva tanken att det finns en upphöjd, neutral position från vilken vissa verk kan sorteras fram – som är det största problemet med ”Kulturkanon”, inte dess grumliga politiska uppsåt eller själva urvalet (förutsägbart, mansdominerat och konservativt). De lärda verkpresentationerna eftersträvar objektivitet och allmängiltighet: detta är bra för alla. Resultatet blir därefter, en kanon utan glöd eller temperament.

Synd, för visst är det kul att läsa om en designer som Thorvald Bindesbøll (Carlsbergflaskan bland annat), Unionsmestern (kalkmåleri) och ett postpunkband som det århusianska Kliche (skivan Supertanker från 1980) i en och samma bok. Ja, jag hade gärna köpt det där med lustfylldheten om man bara vågat släppa in lite subjektivitet, lite passionerat argumenterande, kanske rent av något av den hätska diskussion som föregått urvalet.

Nu liknar ”Kulturkanon” mest en statlig utrednings slutgiltiga betänkande. Här utstakas gränserna för ett reservat kring kultur med särskilt skyddsvärde. Om någon har lust att besöka det är en ovidkommande fråga.

För alla blir lätt synonymt med för ingen. show less