Gösta Knutsson (1908–1973)

The books about Pelle, a rather naive cat without a tail, are classics in Sweden, but not especially read anymore. Elis got this as a christmas gift from (typically) my elderly aunt last year, and I wasn’t expecting much. But I was pleasantly surprised. Granted, this is failry light-weight stuff, mostly fun and whimsical, but as entertainment it actually still works. Some chapters, like the one where Frida the pixilated cat is trying to tell an endless fairytale about a bird, had us both show more choking with laughter.

So, mostly good fun. But Måns, Pelle’s nemesis, is also a good capture of a type of character you’re well off knowing, as you’re bound to meet it many times in your life: the backstabbing false friend, proud, petty and utterly unable to admit to ever being wrong. Extra points also for a book from the fourties which doesn’t feel sexist or racist. Here the love interests have strong minds of their own, and there is even a clear pro-immigrant stand. Looking forward to read more books in this series! show less

This is the second book about Pelle ,the cat without a tail, that I read with my seven year old. Unfortunately, it’s nowhere near as good as our first attempt. Here Pelle follows his family to America, and visits New York, Niagara, Chicago and Philadelphia. A syndicate of gangster cats get in their minds to ”catnap” Pelle, and most of the book deals with the respective local charters’ schemes to lure him to their hiding places. Pelle falls for it every time, but is always saved by show more newfound friends. Really, the eye-rolling and exchanging of looks with my son, as Pelle walks into yet another obvious trap, is the best part of this. But all in all, the book feels mostly thin and episodic. The cast from back home in Uppsala is sadly missed.

Knutsson was clearly an anti racist, but also a product of his time. The way Pelle defends the ”negro cats” he meets in America is well meaning but paternalistic, and occasional breaks had to be made to explain how certain words just shouldn’t be used, and certain attitudes are just wrong. In the end, the book provided a good crash course in racism for our kid, which was alright. show less

När man läser Pelle Svanslös slås man av två saker: dels den exakta studien av den rena elakhetens mekanismer, dels hur förbaskat repetitiva berättelserna är. En typisk episod ser ut ungefär som följer: Pelle Svanslös träffar elake Måns, Måns blir upprörd över något Pelle sagt, Måns kallar samman några av sina vänner och berättar hur upprörd han är, de bestämmer sig för att kväsa Pelle, Måns lurar i Pelle att han vill göra något snällt mot honom för, Pelle show more klarar sig undan elakheterna och Måns får stå med skammen.

Förutom sådana episoder består de två första böckerna i Känner du Pelle Svanslös (Pelle Svanslös på äventyr och Pelle Svanslös på nya äventyr) av en del menlösheter av typen »Pelle blir kvarglömd på en ö«, »Pelle hamnar på fel tåg« och »Pelle drömmer att han är Snövit«, inte hälften så intressanta som att se Måns utstuderade elakhet och hur den (o)möjliggörs av Bill och Bulls dumma medlöperi och Fritz och Fridas lättleddhet – hade det inte varit för dessa skildringar av vad som gör ondskan möjlig hade Pelle Svanslös varit plågsam vuxenläsning.

Detta blir särskilt tydligt i den tredje boken, Pelle Svanslös i Amerika, där de stadigvarande bifigurerna ersatts av en bunt tillfälliga bekantskaper, främst det outtröttliga Gangstergänget, där alla diskret nog heter saker i stil med Gangster-Jack och Gangster-Murre, och vars fällor Pelle aldrig tröttnar på att falla rätt i och på olika mer eller mindre konstruerade sätt klara sig ur. Dessa historier kan väl kanske vara roliga en och en, men i massverkan blir det mest tröttsamt. Håller man sig bara borta från denna installation i serien kan dock Pelle Svanslös vara något även för vuxna. show less

"Elaka Måns startar en skola bara för att han med hjälp av Bill och Bull, de två side kicks han har, ska kunna sätta den snälle Pelle Svanslös på pottan. Måns beordrar läraren att spela svanslösingen elaka spratt. Men som vanligt när Måns tillsammans med Bill och Bull är i farten så lyckas han inte. Det är inte svårt att lista ut vem som är skurken. Den onde Måns faller alltid på eget grepp."