Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866)

Carl Jonas Love Almqvists Det går an skulle utan större problem kunna utmålas som någon bok av Strindberg: kontroversiell författare skriver upprörande bok om samlevnad och litterär storfejd blir resultatet. Det går an var sannerligen en bok att uppröra sinnena hos konservativa, och inte så värst konservativa, krafter: förutom den mest kända punkten i budskapet – att giftermål på det hela taget mest är av ondo; älskar man varandra är det onödigt, gör man det inte är show more man bundna till varandra och kommer därmed fördärva varandra – så finns det även angrepp på skråväsende och det näringsförbud det lade på det kvinnliga könet, liksom ett ställningstagande för borgerliga dygder som arbetsvilja och praktiskt sinnelag istället för aristokratisk högfärd och privilegier.

Den enkla ramberättelsen med sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck som träffas på en resa mellan Stockholm och hennes hemstad Lidköping är troligen redan känd; därutöver är det inte mycket till handling men desto mer utrymme för diskussion, där Saras praktiska, konkreta tankebanor ställs mot Alberts mer romantiskt svärmande: hon är nöjd med att vara hantverkardotter, vill inte ha mycket mer än vad hon klarar sig på, medan Albert har planer på att bli officer och stor karl – han är redan på väg att lägga sig till med sådan högfärd som Sara vid ett par tillfällen uttrycker sin känsla av löje inför. Det är han som berättar och tar första kontakten, men Sara framstår snart som den ledande parten.

Karaktärsteckningen är driven, och Alberts anlag för romantik kontrasteras väl mot Saras mer praktiska sinnelag: han vill se på utsikter, hon vill se välbyggda hus. De ständiga hyllningarna av västgötarna är till en början trevliga för en därifrån bördig person, även om det kanske blir lite väl tjockt med beröm i längden. Språket har förvisso åldrats, men är absolut inget hinder: klarar man Strindberg klarar man Almqvist – de liknar varandra en smula, även om Strindberg är skickligare.

Det går an är en bok som åldrats med värdighet: idag är allt vad den propagerar för accepterat, och varken ogifta par eller kvinnor som både är yrkesverksamma och kapabla att stå för sina egna kostnader är något att förvåna sig över. Att boken på så sätt överlevt sig själv är ett gott betyg för dess författare. show less

Den lilla volymen med Carl Jonas Love Almquists poesi som getts titeln Svenska rim har hämtat sitt material ur hans exildiktning. Själv samlade han sina alster i ett större verk som han gav titeln Om svenska rim (risk för sammanblandning: hög), med ramberättelse och en massa annat man egentligen inte behöver känna till något av mer än detta: en stor del av diktningen läggs i munnen på Hans Jacob Seseman, uppsaliensisk matematiker och pekoralist.

Almquist ger sig nämligen här på show more den just sådan poesi: tramsdikter, ämnade att visa alla rim på »limmade«, eller makaronisk dikt med dålig engelska, eller bara halva paradoxer. Inget skall tas på större allvar, inte ens verserna om svenska krusbär eller de som ger sig ut för att vara pedagogik.

Efterordet konstaterar att detta verk är långt från oundgängligt. Detta kan nog vara sant i striktare mening, men i vidsträcktare sådan har vi bara att glädjas åt den här typen av dikter som mest finns till för glädjen i sig själva. show less

Huvudpersonen i Drottningens juvelsmycke, den förtrollande Tintomara, måste vara en av svensk litteraturs märkligaste skapelser – en högst androgyn person, som nästan alla hon kommer i kontakt med förälskar sig i och blir olycklig över, hedning i sjuttonhundratalets Sverige, halvsyster till Gustav IV Adolf, bricka i ett dunkelt reuterholmskt spel, stadsbarn och naturvarelse.

Handlingen är tilltrasslad och stundom väl dunkel, men kan sägas sönderfalla i två någorlunda show more separerade hälfter: dels en svartsjuketragedi, där två officerskamrater får för sig att den andre uppvaktar den vackra syster som han själv älskar, vilket som brukligt främst drivs av kontrahenternas oförmåga att tala med varandra, dels ett slags politiskt konspirationsdrama kring maskeraden på operan av den 16 mars 1792, där förvisso den vanliga klicken kring Pechlin erkänns skyldiga, men där även Reuterholm framställs som havande minst ett finger med i spelet. Det hela skulle kunna sammanfattas som en halsbrytande blandning av Trettondedagsafton, En midsommarnattsdröm och Julius Caesar – inte underligt om det skär sig en smula.

De båda förloppen knyts samman kring den vackra Tintomara, som dels är Reuterholms främsta, om ock ovetande, pjäs i spelet om makten, dels hamnar mitt i nämnda svartsjukedrama och där lyckas få samtliga fyra personer att bli förälskade i henne (det hjälper att hon som skådespelare vant växlar mellan manlig och kvinnlig dräkt) . Eftersom hon själv inte kan förälska sig i någon blir hon dock förskräckt: hon vet att de som förälskat sig i henne hamnar i olycka och blir därför förskräckt var gång det sker, men tycks likafullt helt oförmögen att ställa om sitt beteende för att hindra det.

På slutet urartar det hela: efter att ha återhämtat sig från inledningens lite småfåniga svartsjukevändor har det hela tagit fart och blivit intressant med Tintomaras intåg i handlingen, men då dyker den store skurken Reuterholm upp och börjar försöka få tag på henne för ett egna syften, och slutet är flykthistoria som är mer invecklad än roande, så utdraget att man bara sitter och hoppas på att pinan skall ta slut.

Nu undrar säkert någon om titelns juvelsmycke – det förekommer förvisso ett sådant, som lånas av Tintomara för att glädja hennes mor, men stjäls av hennes bror för att få pengar av en synnerligen osympatisk judisk köpman (som dessutom har ett finger med i mordkonspirationen). Det återkommer förvisso vid ett senare tillfälle, men dess främsta syfte tycks vara att tvinga Tintomara att fly från huvudstaden så att hon hamnar i sällskap med de fyra olyckliga älskande. Handlingen lider på det hela taget rätt ofta av sådana problem: Reuterholm behöver få tag på den flydda Tintomara, så han gissar helt enkelt fram exakt var hon gömmer sig, en poliskonstapel som jagar juvelsmycket vet inte var han skall leta men tipsas av en annan att leta där Tintomara bor, helt utan vettig motivering. Förutom oförmågan att driva handlingen framåt utan sådana sjutsar från författaren står det lika pinsamt klart att Almquist även i övrigt endast har en primitiv uppsättning verktyg, och mycken dialog framförs som vore det ett scendrama, komplett med sidorepliker istället för tankeredogörelser.

Bokens styrka är istället just den undanglidande Tintomara: hennes underligt oskyldiga personlighet och felika väsen skulle ensamma göra boken läsvärd. Porträtten är överlag bra: kanske lite udda, men ändå trovärdiga, som kungamördaren Anckarström som inte skildras som alltigenom skurkaktig, eller hertig Karl, som framställs som mindre rätlinjigt halsstarrig än kungen och betydligt mer sympatisk än Reuterholm, ehuru inte utan mörkare drag. Drottningens juvelsmycke är kanske inte ett helgjutet mästerverk, men Tintomara överväger en hel del av de svagheter som finns. show less

Trotz dem Alter des Textes, hat dieses Buch nichts an Aktualität eingebüßt. angenehm ist auch, dass die Sprache nicht allzu schwer gehalten ist.
Das Buch an sich fand ich interessant und die dort wiedergespiegelte Meinung für die damalige Zeit wohl ziemlich revolutionär. Manchmal fand ich das Ganze allerdings doch etwas ins Extrem gehend.
Lieblingsstelle: "Wenn du dort wohnen willst, Albert, wirst du wohl auch viel selbst besorgen und deine Dinge in Ordnung halten müssen, so wie es show more deinem Bedürfnis entspricht. Eine gute Speisewirtschaft gibt es in der Nachbarschaft, und jemand, der für wenig Geld sauber macht, ist leicht zu bekommen. Auch zum Waschen und Bügeln finden sich anständige Leute..." show less