Erik Andersson (1) (1962–)

Han har inte läst böckerna innan.

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av Sagan om r… förlåt, Lord of the Rings till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant show more den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

Ö.a. är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättaren ska inte märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för ”lagom”… eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för ”mellanmål” men troligtvis inget för ”höjdhopp”.

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga…) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som ”the one ring” – den ”enda” ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? – eller dubbeltydigheten i ordet ”pity” (synd om/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag… precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa Ö.a. än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till. show less

Spännande och intressant (och roligt!) om den kreativa processen i översättning.

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för denna bok: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig show more dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog? show less

Jag var inte helt säkert på vad jag skulle hitta i Översättarens anmärkningar: apolegetik för de val som Tolkiennördar lagt många timmar på att nagelfara, visst, men utöver det?

Svaret visade sig vara, bland annat: seminarieverksamhet, två förlorade ringar (varav en som gled av fingret vid bad i en sjö och nu ligger på dybotten och väntar på att en underlig varelse skall finna den), ett barn, sökande efter ett kontor i Alingsås, bokauktioner i Vara, en natt på slott show more utanför Vara (det är roligt att kunna se igenom beskrivningar av platser man inte får namnet på), noter om hur många tecken som producerats en viss dag, val vid översättningar av stycken som är knepiga men ingen direkt kommer att fundera över.

Och så, naturligtvis, alla dessa namn: hobbitar och deras efternamn, ortnamn, titlar i Gondor, alviska orter, namn på ringen (det går inte att adekvat översätta »The One Ring«) och Gollums språk. Inte allt jag har invändingar mot får förklaring, men en del, och det framgår att de mer radikala Tolkienfans som var inblandade ofta slet sitt hår över att Andersson vägrade följa deras (och ibland Tolkiens) råd.

Likväl, jag har ett förslag ifall någon får för sig att om femtio år översätta det hela igen: Gollum bör helt klart kunna väsa fram sitt smeknamn på ringen vid behov, och som Andersson säger bör namnet också kunna tänkas användas av andra som fångats av den. Varför då inte något i still med »min kostliga«? Inte lika naturligt som originalet, men knappast obrukbart.

Anderssons anteckningar är trevliga att följa, och man ser hur han ibland våndas över sina val, för att vid andra tillfällen dra i strid för dem. Sedan kan man inte annat än tycka att det är en trevlig ironi hur han på slutet uttrycker sin lättnad över att vara färdig, när man vet att han senare skall sätta sig ner med först Hobbiten och senare Odysseus. Ingen ro för de syndiga. show less