Willy Kyrklund (1921–2009)

Speaking of great Scandinavian writers, this finely sculpted piece of modernism convinces me even further that Kyrklund is as good as they get. A short story told through three voices; Master Ma, the Chinese philosopher who uses his life as inspiration for his musings on the Human Condition and the great struggle forward (this was written in the 50s and ends with a moon rocket) which is far more interesting than actual humanity. His aphorisms and koans are then footnoted and undercut by his show more servant girl Yao. Her footnotes are then in turn footnoted and undercut by a later expert, who dismisses her as a foolish emotional woman wanting to make the old man look good and changing the story. Not completely dissimilar to Pale Fire in both form and scope, but cooked down to under 100 pages, letting the actual story just show up in glimpses that are immediately questioned by the people living it… Not a casual browsing read, but coming right after the huge meal of Knausgård’s frustrated attempts to get writing, Kyrklund’s deconstruction of the whole idea of storytelling sobers me up like a triple espresso. show less

8 variationer är en novellsamling som på olika sätt utforskar vad som kunde varit: en variant av Wilhelm Tell där mästerskytten blir blind och istället försörjer sig som skomakare, en beskrivning av två älskarinnor till en man, olika men samtidigt lika, en redogörelse för en lycklig mans tillvaro som via ett resonemang om jaget glider över till att berätta om en annan, lyckad, mans tillvaro.

Fast allt är inte denna typ av experimentell framställning; vissa av berättelserna show more är av mer traditionell natur, som den om hur två likadana konstverk kommit att skapas under helt olika betingelser och sedan hamnat intill varandra, utan att någon kan säga vilket som är vilket, eller den om hur en artificiell intelligens skapas och förälskar sig. Frågan som ställs är hela tiden vad det är som format och formar oss: yttre betingelser, kroppsliga egenskaper, sinnets möjligheter eller den rena slumpen? Svar ges inte många, men det är knappast att vänta med sådant ämne.

Skall något anföras mot boken är det väl närmast att man kunde hoppats att skruvarna kunde dragits åt något mer: allt är förvisso väl hanterat, Kyrklunds stil klar som alltid, men det känns som om texterna hade tålt och till och med förbättrats av en aning mer underlighet. Bra är det likafullt. show less

Detta är nog den underligaste reseskildring jag läst – inte för att jag läst så många, men i alla fall. Frågan är jag ens kan kalla den för reseskildring, men något lämpligare tycks jag oförmögen att åstadkomma: Kyrklund skildrar ju trots allt hur han besöker bortglömda öar, hur han sitter på café i Aten, hur han en längre tid bott i en liten by, och hur han upplever det klassiska arvet, även om det snarare görs essäistiskt än reportagemässigt.

Som vanligt är det show more en vackert skriven bok: inte bara hans beskrivning av hur han går i en bäckfåra med vissnad asfodill på sidorna, eller när han beskriver dotterns lek med arkemandriten, utan även när han ironiserar över den grekiska politiken: Grekland är fritt, emedan kommunistpartiet har förbjudits. Mindre trevligt är väl då det stycke om den grekiska »rasen«. Varför, o varför, skall sådant söka sig in även i de i övrigt bästa av böcker?

Nu bleknar dock detta inför den kanske mest stimulerande sida jag läst: den när han med berått mod sablar ner allt vad dyrkan av marmor och klassisk grekiska kan tänkas heta. Skulden för att intresset för antiken bleknat läggs helt vid de humanisters fötter som mest beklagat sig däröver, och all beundran av grekisk grammatik förkastas som obildning, då sådana komplikationer är ett tecken på primitivitet; istället för exempel på tankens upphöjdhet är de tecken på att man ännu inte lärt sig tänka abstrakt. Hans kritik av fonetiken är dock än roligare (eller värre, beroende på den tillfrågade): »den klassiska grekiskan ›på höjden av sin fulländning‹ lider av svårartad paradigmal elefantiasis: ett svallkött av former och knappast ett enda reglbundet verb.« Säg mig den som idag vågar sätta sådant på pränt?

Aigaion är inte en bok för den som planerar en resa till Grekland, knappast heller för den som vill lära sig något om detta land. Den är dock utomordentligt rolig och intressant, för den som intresserar sig för detta hörn av Europa eller formuleringskonst i största allmänhet. show less

Ångvälten inleder den andra samlingsvolymen med Kyrklunds verk, kallad Berättelser, Dramatik, Anföranden, Artiklar. Ångvälten är en bra titel, ty få saker är så omedgörliga som en dylik, och novellerna handlar i hög grad om det omedgörliga i människans villkor: detta är noveller där hopp är något för andra än huvudpersonerna, som själva oftast sitter fast i en väv de inte förmår slita sig loss från.

I »Prognos: negativ« är det en ung kvinna som hamnat på show more militärsjukhus med en hjärnskada; militärsjukhus då hon träffades av en bomb i närheten av detta och en läkare tog in henne då hon ändå snart skulle dö, vilket dock visade sig ta längre tid än beräknat. Inte för att detta gjorde varken från eller till; det viktigaste resultatet av det hela tycks vara att de anställda på detta sjukhus fick plundra hennes på papper med personuppgifter tomma handväska. I »Abel Amatus Ohmberg« är det en ung mobbad pojke som följs på livets stig, men då det inte är en moralitet så finns det ingen räddning för mobboffer, hur begåvade de än må vara. Detta är de båda lite längre novellerna; även kortare nummer finns, med nästan lika hopplös grundstämning, och alla skrivna på samma vackra Kyrklundprosa. Av dessa övriga noveller kan den som boken tagit titel efter, om hur en ångvält en dag kom på besök i en villaförort, nämnas särskilt då det känns som om den är skriven för att analyseras. Ångvältar kan nämligen överges av sina förare, barn kan få för sig att leka i dem, och barn kan även hamna under dem – och det kan visa sig svårare än väntat att få stopp på dem, eller ens att hoppa av; om detta inte är tänkt att kunna tolkas symbolsikt vet jag inte vad som är.

Ångvälten är en debut värdig Kyrklund: pessimistisk, exakt till språket, stundom ironiskt gycklande mänsklig skröplighet. show less