Willy Kyrklund (1921–2009)

Speaking of great Scandinavian writers, this finely sculpted piece of modernism convinces me even further that Kyrklund is as good as they get. A short story told through three voices; Master Ma, the Chinese philosopher who uses his life as inspiration for his musings on the Human Condition and the great struggle forward (this was written in the 50s and ends with a moon rocket) which is far more interesting than actual humanity. His aphorisms and koans are then footnoted and undercut by his show more servant girl Yao. Her footnotes are then in turn footnoted and undercut by a later expert, who dismisses her as a foolish emotional woman wanting to make the old man look good and changing the story. Not completely dissimilar to Pale Fire in both form and scope, but cooked down to under 100 pages, letting the actual story just show up in glimpses that are immediately questioned by the people living it… Not a casual browsing read, but coming right after the huge meal of Knausgård’s frustrated attempts to get writing, Kyrklund’s deconstruction of the whole idea of storytelling sobers me up like a triple espresso. show less

De av Kyrklunds senare böcker som upptagits i samlingen Prosa drar alltmer bort från berättande och mot filosofi. Polyfem förvandlad är ett bra exempel: innehållet får väl till nöds gå in under rubriken »Noveller«, men det är inte den sortens noveller där man kan förvänta sig mycket till handling.

Först ut är en skildring av den lurade kyklopen Polyfemos, som sitter på sin ö och längtar efter sin gamla kärlek Galateia och väntar på att Ingen skall återvända, oklart show more vad han då tänker göra. Sedan blir det samtal mellan det pytiska oraklet och en ärrad soldat, en berättelse om en gammal man som betraktar en hand och undrar om han fortfarande är så klar i huvudet som han känner sig. Det är inte mycket glädje i berättelserna, möjligen hos de som har förmånen att kunna glömma och slippa grubbla, men annars är det mest en lång, vacker litania över alltings futilitet.

Förutom klassiska motiv finns även en liten historia om en man som sparat askan efter en fågel men fått den störd i en »atomkrossare« – elementarpartiklarna skall dock vara desamma –, eller besöket hos den nästintill döve guden NN , där ett par föräldrar ber för sitt barns liv utan tillstymmelse till tecken på att det skall lyckas. En berättelse där innevånarna i en modern förort, med snabbköpsarkitektur inspirerat av Dogepalatset, får ett ögonblick av förståelse, känns inte helt ärligt menad, speciellt jämfört med stycket innan då de kände djupaste förtvivlan över alltet.

Polyfem förvandlad är ingen upplyftande bok, ej heller en bok som man skall vänta sig att förstå. Det är dock en vacker bok, och detta är nog för att man skall vilja sysselsätta sig med att se om det finns några mönster i de historier som annars kanske framstått som mystifierade till oläslighet. show less

Varför, o varför skall jag göra dessa försök att bringa tillräcklig reda i Willy Kyrklunds produktion för att kunna skriva recensioner? Denna gång är det Hermelinens död som lätt undviker mina försök att se någon som helst sammanhållande mening i novellerna: det är Timur Lenk (ständigt denne Timur Lenk!) och en västerlänning som blir helig man i Indien, den långsamt ihärdige Geronimo och en man som klättrar upp i ett fort och jagas av en hund, ett barnsligt grymt spöke show more och fred i Bulgarernas rike.

Möjligen kan man uppställa hypotesen att det är fråga om en illustration av alltings meningslöshet: gudarna skall veta att det är besvikelser nog för en sådan läsning. Ändå är det inte helt nattsvart: det vore mycket att kalla det hopp, men livet som det skildras är åtminstone inte outhärdligt förvirrande: grymt och svikande, visst, men åtminstone inte ute för att jävlas med en hela tiden – om det förhoppningar inte uppfylls är det för att inget bryr sig snarare än att det finns något kosmiskt förbud.

Förutom slutnovellen, om en man som försökt hålla förväntningarna nere men ändå njuta av livet och nu hemsöks av en barnsligare variant av sin döda hustru, samt möjligen också novellen om mannen med tumören som han tycks tro är ett barn, så är det flesta berättelser – för att låna en formulering ur novellen om det persisktalande charkuteribiträde som en dag får konkurrens av ett annat, likaledes persisktalande, biträd – verkligen egendomliga ehuru på intet sätt onaturliga.

Ibland är det fråga om noveller med slutvändning, som den om en man som varit vegetarian men som nu äter kött, speciellt sådant från djur som påminner om ogillade egenskaper hos människan – vilket är de flesta. En variant finns i berättelsen om en man som en dag går ut från fru och barn och blir sjöman; efter några år återvänder han och även om slutklämmen inte på något sett kastar nytt ljus över vad som tidigare skett så lyckas den ändå förändra tonen totalt. För det mesta uteblir dock även sådana effekter till förmån för den stora besvikelsen.

Hermelinens död är inget för den som vill ha lättsmälta kortberättelser: finns det någon djupare mening får man gräva efter den. Kyrklunds språk och hans förmåga att utan medlidande teckna den mänskliga naturen är dock desamma som alltid. show less

Jag vet inte om jag tycker om Kyrklunds Solange; den är på samma gång lite väl dunkel och lite väl uppenbar: uppenbar då den i slutet bestämmer sig för att berätta exakt vad som pågått på det själsliga planet, dunkel för att vissa av de tidigare passagerna excellerar lite för mycket i okonventionellt berättande.

Det är synd, för de stycken där inte språkexperimenten får ta över är extremt bra på att visa hur titelns Solange långsamt, långsamt förlorar kampen att få show more leva, och inte bara, som hennes make Hugo vill, överleva: Solange vill dansa men blir i barndomen tillsagd att hon inte kan, Solange får arbete på ett gråtrist kontor där hon hela tiden gör saker men aldrig får något gjort, Solange träffar Hugo som är så förståndig men som inte alls kan förstå hennes önskan efter något mer än livet som hemmafru. Egentligen inte en typ av historia jag normalt skulle intressera mig närmare av, men som sagt, mycket skickligt skrivet. Blandningen av diskbänksrealism (i alla fall i största delen av boken) och dess försvar för att få prova sin dröm fungerar också ypperligt.

Lustan att prova olika former av berättande blir dock för mig i längden tröttande: experiment med inskjutna meningar, dunkla passager, separata kommentarer till hela berättelsen och glidande berättarjag är inte sådant jag normalt uppskattar.

Vad jag minns är Solange är den av Kyrklunds böcker jag tyckte minst om. Det betyder inte att den är dålig, men skulle jag någon gång plocka upp samlingsvolymen för att åter tjusas av hans prosa kommer jag förmodligen hoppa över den. show less