Ida Linde

Everything dies, baby that's a fact
Maybe everything that dies someday comes back

En idé som låter krystad men faktiskt visar sig fungera; Linde tar alltså Springsteens Nebraska och återberättar den som en historia om Norrland, bygger ut varje låt till ett kapitel i en berättelse som snart hittar förgreningar och rötter och kronor långt bortom Nebraskas raka motorvägar och övergivna bondgårdar. Drömmen om Amerrkat - om det Andra, om Friheten, om det mytologiska Last Stand - lever show more ju ofta starkast i en Volvo 240 med tärningar i backspegeln. Men man kan inte göra sådana saker i Sverige, här blir de bara brott, bara deckare, bara depression, bara diskbänksdrama; Linde lånar Springsteens patos lika mycket som hans textrader, placerar den mörka amerikanska himlen över det sossiga Sverige.

Sen jo, ibland kan jag önska att hon gömt förlagan ännu något bättre. Egentligen borde det inte vara konstigare att anpassa en skiva till en roman än att anpassa en roman till en film (eller en låt till en film, som Sean Penn gjorde med "Highway Patrolman"). Men Springsteens raka arbetarklassmonologer samsas inte alltid helt väl med Lindes mer impressionistiska (om det nu inte är för att jag kan Nebraska i princip utantill); varje gång hon faktiskt citerar rakt av ur en låt känns det lite påklistrat. Men ändå. Fint. show less

Det är som att lyssna på Bruce Springsteens album Nebraska. Avskalat, mörkt, vackert, ödesmättat. Här utförs ett dubbelmord och vi läser hur det påverkar nära och kära. Det är också en hyllning till Norrland.