Sara Danius (1962–2019)

Läsningen av Sidenkatedralen skulle om det inte vore för författarens stora förmåga vara beklämmande. Fast, vid närmare eftertanke vore förmågan faktiskt också orsaken till en sådan känsla: att en sådan stilist inte fick ytterligare årtionden att producera sig på är en förlust. Aningen relaterat till detta är att det är en bok sammanställd av diverse ännu inte slutbehandlad materia, texter menade att ingå dels i en essäbok, dels i en bok om fotografiska nybrytare, liksom ett par texter producerade för andra sammanhang, men där den önskvärda redigeringen inte kunnat utföras och därför släpandes på en hel del upprepningar. Det är sannerligen inte givet alla författare att hålla sig med ett förråd av anekdoter stort nog att aldrig behöva upprepa sig, men de flesta som har möjligheten klarar i alla fall att avhålla sig i en och samma bok.

Det som verkligen slår ned på en är dock förlusten i samband med striderna om kulturprofilen. I efterhand blev mycket som ständiga sekreteraren Danius önskade vad gäller reformer och oönskade ledamöter, men såhär i efterhand framstår de många extra turerna som fullständigt poänglösa. Kulturprofilen med hustru är nu avlägsnade, och intrigerna för att få Danius att avgå framstår som extra småaktiga när man vet att den till synes besegrade cancern skulle återkomma. Så vad har då de som vände sig emot henne vunnit, förutom fläckar på eget rykte, och att ytterligare ledamöter avgått?

Dessa strider behandlas först i bokens slut, och då enbart i from av manus till de Sommar- och Vinterprogram Danius spelade in för P1. Akademiåren sätter annars spår dels i minnestalet över företrädaren Knut Ahnlund, dels i de texter om de klänningar hon beställde och bar, vilket gör att de fungerar som del av den kedja som löper från litteraturen (med ämnen som Madame Bovary och Thomas Mann) till porträttfoton via mode.

Med bara lite mer otur hade boken framstått som ganska splittrad: det är knappast för Danius insikt i fotografi jag plockat upp boken, även om hennes skicklighet med pennan gör att även detta parti enkelt går ner. Låt vara att vissa bilder behöver sökas upp; sådant är alltid en risk med att i ord beskriva konst. Pregnans och humor får en dock att stå ut med detta liksom väl lätt redigering, samt ett ganska grovt redaktionsfel när Martin Gropius tillskrivs ära som vederbörligen tillkommer broderns sonson Walter.

Sidenkatedralen lider på det hela taget varken mer eller mindre än andra postuma samlingsverk av de sjukdomar som normalt drabbar sådana. Här finns snarare tydligare tematik än annars är gängse, likasom ett tydligt bokslut. Börja inte med den, men om hennes tidigare alster gillats, så finns ingen anledning att tveka.… (more)

Den blå tvålen är en granskning av realismen, närmare bestämt den franska, och vad i den som var så nytt och chockerande. Tidigare uttolkare har gärna pekat på att realismen ville skildra världen som den var, inte som den borde vara. Danius menar dock att realismen snarare skildrade världen som den såg ut att vara, att dess upptagenhet med detaljer och ting berodde på att den försökte frammana en åsyn av ämnet, snarare än ämnet själv.

Boken är akademiskt framtung: första kapitlet är genomgång av vad diverse tänkare, vissa själva författare i den realistiska traditionen, har haft att säga. Inte på det sätt som lärlingar inom humaniora brukar få arbeta, genom att ta någon mästares teori och sedan använda den på någonting, utan snarare på ett sätt som pekar på en av skillnaderna mellan naturvetenskap och humanvetenskap: den senare kan om den finner sig för tillfället sysslolös ägna sig åt studiet av sig själv, och läsa sekundärlitteratur som vore den primär.

Nåväl, till slut kommer man fram till grönare marker, då Danius faktiskt ägnar sig åt sådant som i alla fall denne läsare finner mer nöjsamt: närstudier av enskilda författarskap och verk. De det närmast gäller är Stendhals Rött och svart, Balzacs Förlorade Illusioner, och Flauberts Madame Bovary och Hjärtats fostran. Jag har nu bara läst ett av dessa verk, men som ämnet i alla fall till en början är realismen i stort, de aktuella ställena citeras och det finns ett nöje i att studera yrkesskickligt arbete även när man själv inte alltid förstår precis vad som pågår, så gör detta inte så fasligt mycket. Danius egen stil är det heller inget fel på, även om hon gärna upprepar goda formuleringar en gång för mycket (eller för lite. Den humorn hade texten tålt).

Hos såväl Stendhal som Balzac ägnas en hel del möda på att undersöka deras inställning till kläder. Hos Stendhal är de ett sätt att visa på huvudpersonen Julien Sorels växande status: från arbetare till informator till seminarist till privatsekreterare till adelsman på låtsas: varje steg i hans karriär föranleder klädbyte. Hos Balzac är det snarare modets förmåga att signalera status som är det viktiga. Sorel ville finna sig en hög position i ett samhälle baserat på stånd. Balzacs Lucien de Rubempré vill istället vara någon i ett samhälle ordnat efter smak. Det räcker inte att vara dyrt klädd, man måste också vara modernt klädd. (Naturligtvis gör Danius en hel massa andra poänger också, men dessa hör till de mer intressanta).

Även Flaubert ägnar sig ofta åt klädesdräkt, men det Danius då vanligen är ute efter är att förklara hur han på ett sätt frammanar en manlig blick av åtrå: en man ser på en kvinna han åtrår. Hon är passiv, ända ned till meningsbyggnaden; lutar på sin höjd sitt huvud, medan Flaubert istället visar på hur kroppsdelar och kläder ter sig för ögat; rör sig något är det en ljusskälla eller någon klädesdetalj som vinden griper tag i. Ingen handlar, strängt taget är det inte heller männen som ser, utan det är en kroppslös berättare; mannen skulle ha kunnat se det där, gör det möjligen också, men det är inget som uttalas.

Med den genomtråkiga men fulländade Hjärtats fostran är enligt Danius realismens program fulländat och därmed poänglöst: världen har visats möjlig att skildra som yta, intryck, och konstnärligt finns inte mycket kvar här att hämta. Vill man ligga i litteraturteorins framkant får man därefter söka andra vägar, fokusera på annat. Realismen har slutligt segrat över idealismen, och har bara att invänta modernismens stundande attacker. Men det är en annan historia.… (more)

Sara Danius val av titelessä är oklanderligt: i den essä där hon går genom fyra utgåvor av Bonniers kokbok för att bedriva en stunds civilisationskritik är hon på topp, såväl stilistiskt som kompositionsmässigt; genomgången av hur husmodern gått från att vara lättslaktare till att knappt befatta sig med döda kroppar om de inte är så styckade att all likhet med det ursprungliga djuret försvunnit (möjligen undantaget viss fisk) lever upp till hårt ställda krav på essäkonst.

Efter det blir det aldrig riktigt lika bra. De flesta texter tycks från början ha publicerats i Dagens Nyheter, och även om redigeringen är mer sorgfälligt än de flesta liknande samlingar jag sett så att upprepningarna är få, så är texterna fortfarande korta. Halvdussinet sidor är för det mesta snålt tilltaget för annat än startsträckor när författare som Proust, Mann eller Woolf skall avhandlas, och för att essäerna skall kännas vara av väl avvägd längd måste de nästan handla om någon liten detalj, som hur Strindberg i Röda rummet görs vissa ansatser mot en av modernismens tendenser, nämligen att behandla boksidan som visuell helhet, och inte bara ett sätt att föra över ord, genom att inkludera pekande händer i sin återgivning av de reklamskyltar som pryder det hus där ett konglomerat av kristna bolag månglar allt från oblater i lösvikt till försäkringar.

Det är för all del inga dåliga texter: kortheten gör även att om man nu inte är speciellt intresserad av Aniara, eller Stina Aronson, eller vad nu ämnet råkar vara, så kan man ändå lätt ta sig igenom texten och upptäcka något. Allt handlar för all del heller inte om författarskap, som titeln antyder: det finns även några texter som behandlar fotografi och glaskonst, och ett par mer personliga texter, varav avslutningen, den självbiografiska »Min första krets« är speciellt intressant.

Danius skriver väl, om diverse författare verksamma i huvudsak under de senaste hundra åren (undantag görs främst för Austen, Strindberg och Flaubert). Det finns blick för ironi, förmåga till formulering som verkar hållas i strama tyglar, och klar blick för detaljer. För den som vill ha lättare läsning om litteraturhistoria kan detta rekommenderas.… (more)