A big fat content-rich fictious description of Karl XIII. Intensively laborious to read. Here and there the text gets almost interesting, but mostly it just goes on and on in a even-thick, difficult to penetrate shrubbery of places, names and happenings.
I don’t think it is a mistake. I think the author wanted it that way – unbelievable enough. The test is supposed to give (and almost succeeds) an impression of being a diary, written by the war lord (king) himself. But it gets heavy, with imaginatively old language (language truly from the 16-17-hundreds would be close to impossible to read) and almost fully without dialogues over 807 pages; all sayings are referred to indirectly. Such things do not make a text lighter.

The historian and member of the Swedish Academy Peter Englund has criticised Brunner for “Carolus Rex”, not because it is a fabricated story he squeezes out, but because he doesn’t make up enough. I agree. It never lifts above a dusty History book from school, how ever much Brunner tries.
---
En stor tjock innehållsrik fiktiv teckning av Karl XII. Oerhört jobbig att läsa. Glimtvis piggnar texten till och blir nästan intressant, men annars lunkar den på i ett jämntjockt, svårgenomträngligt snår av platser, namn och händelser.
Jag tror inte det är ett misstag. Jag tror författaren ville ha det så - obegripligt nog. Texten skall ge (och lyckas nästan) intryck av dagbokskaraktär, skriven av krigarkungen själv. Men allt blir tungt, med illusoriskt gammalt språk (verkligt 16-1700-talsspråk skulle bli i det närmast oläsligt) och nästan helt utan dialog på 807 sidor, alla repliker refereras indirekt. Sånt lättar inte upp en text.

Historikern och akademiledamoten Peter Englund har kritiserat Brunner för "Carolus Rex" inte för att det är en påhittad historia han klämmer ur sig, utan för att han hittar på för lite. Så är det nog, jag håller med. Aldrig lyfter det mycket högre än en dammig historiebok från skolan, hur mycket Brunner än tar i. ( )