Bellman. Biografin

Carl Michael Bellman är knappast en av de lättare författarna att skriva en biografi över: de källor som finns är få, eller svåranvända. Vi vet naturligtvis sådant som rör hans borgerliga karriär, och det finns mängder av dikter kvar, eftersom han tycks ha skrivit dem nästan tvångsmässigt: till och med hans prosa drar ibland iväg och börjar rimma. Eftersom han med Olof Lagercrantz ord sjöng »med till hälften bortvänt ansikte«, så kan vi ta mycket litet av vad som skrev för dess egna tankar: någon gång, när han skriver om familjen, så kommer vi kanske närmare honom, men för det mesta inte.

Det är således ett stort arbete som ligger bakom Carina Burmans Bellman. Biografin. Oändliga mängder dikt måste ha show more lästs, liksom gamla krognotor, protokoll från tullverk och nummerlotteri och riksdagar, utdrag ur folkbokföringar, suppliker och brev. Och all sekundärlitteratur: Burman står naturligtvis lika lite som andra skickliga forskare helt på egna ben, utan har tagit hjälp av de som kommit före. Allt detta har utmynnat i sjuhundra sidor biografi, varav knappt hundra fotnoter. Gediget var ordet, sa Bull.

Biografi, ja: detta är just en sådan, inte en genomgång av Bellmans främsta verk. De dyker upp, men främst när de illustrerar just hans liv, när han flirtar, när han supplikerar, när han någon sällsynt gång blir arg och driver ordentligt med någon. Burman följer så gott det går Bellman genom olika delar av hans liv: hans arbete, hans diktning och framföranden, hans umgänge, hans kungavurm, hans familj. Ofta fylls det på med utläggningar om vänner och företeelser, så att läsaren lär känna även hans omgivning: de som hjälpte honom, de han någon gång kunde hjälpa, de som motarbetade honom. En av senare var initialt Kellgren, efter att denne attackerat först, och det är till bådas heder att de sedan lyckades sluta fred och samarbeta över ett av svensk litteraturs storverk, Fredmans epistlar.

Burman lyckas hålla intresset uppe nästan hela tiden: man ömkar för den stackars ekonomiskt oförmögne Bellman, som precis lyckas hålla näsan över ytan, i alla fall så länge Gustaf III finns där i bakgrunden. Man ler åt hans vers, åt hans brist på decorum, men också åt hans starka vänskap. 600 sidor text hade kanske kunnat vara färre, men varför skulle man vilja önska det? show less