The Wind on the Moon

So, I'm reading a "wartime book" edition from the university archives. Thin paper, small margins... so fascinating to see history fall into my hands like that.

Also it was owned by St. Louis Mercantile Library: "Established in 1846 by civic leaders and philanthropists.... It is the oldest library west of the Mississippi and the grandparent of St. Louis cultural institutions." On the UMSL campus. This book also has markings indicating it now is avl. directly from the current university library. So, from 1944 to 2020 I wonder how many ppl read this copy. It's in great shape.

As to the story itself, well, I'm surprised it was reissued this century. It's a tiny bit Mary Poppins or Charlie and the Chocolate Factory, almost as clever, but not show more nearly as heartfelt or resonant. I do admit child me probably would have loved it, but I'm glad I didn't read it then, especially the glorification of revenge, because I'm proud of the fact that I have even now not a vengeful bone in my body.
---
Now about 1/2 way. There sure is plenty of humor, and adventure. And bad science. And beautiful writing: the speeches of the Puma and the Falcon about the beauty of their original homes, and about freedom, and about hunting, are poetic. And there's insight; "The only way to keep your friends was to make allowance for them.... You had to understand her point of view...."

And the characters are two young girls, not only adventurous but independent and clever. And to me they feel very real.
---
Ok done. Ack. Such mixed feelings I have. I'm def. glad that I was recommended it. I'd recommend it to some of you, but those of you who I imagine would be most likely to enjoy it also have, I'm confident, the longest to-read lists. Also can't rate. Parts & aspects I loved, others, well, not so much. Part of me wants to reread it... I know child me would have. Oh well. Done and done. show less

Sisters Dinah and Dorinda eat until they're balloon-sized, cry until they're back to normal, turn into kangaroos, solve egg-icide in a zoo, set free and make friends with a falcon and puma, convince a judge to change his mind, and go off to rescue their father from a foreign tyrant.

The heroines are not your typical downtrodden children (think Harry Potter, or Matilda) — you can imagine them as the sort of children who stamp their feet and get what they want. In the beginning they're even a little creepy, with their magic friend and insistence on greediness as their chosen form of rebellion.

Dinah and Dorinda try to be good, but somehow all their good intentions turn into something different than what they had thought. This was a huge favorite when I was a kid, but the library's copy was stolen before it was my turn at it, so I haven't actually gotten around to reading it until now. I want to say it was great, but it isn't fantastic, although quite entertaining in its own surreal way. I think I had expected something more magical (although there is magic in it) and may have an issue with consolidating my expectations and reality, which can't really be blamed on the book itself. Can't really tell if I would have liked it as a kid, but it's odd enough that I think I would have.

https://nwhyte.livejournal.com/3424586.html

Apparently a really popular children's book, which won the Carnegie Medal for 1944; the two sisters Dinah and Dorinda have a series of magical adventures including being turned into giraffes for the local zoo and dramatically rescuing their father from a foreign prison. Didn't especially grab me, but obviously it has a loyal following.

www.thebookpond.se

Jag vet inte riktigt om jag skall beklaga eller vara nöjd med att Frans G Bengtsson inte längre var Eric Linklaters översättare när denne utgav Det blåser på månen (det lutar åt nöjd, eftersom Bengtsson vid samma tid var upptagen med Röde Orm): det är en mycket bra bok, men att få läsa den i Bengtssonsk språkdräkt – det vore något extra, det. boken handlar om Dina och Dorinda, som kvällen innan deras far reser bort för att som major i den brittiska armén vistas ett år i Bombardiet förmanas av honom att vara snälla, eftersom det blåser på månen, och om det är en ond vind och man uppför sig illa kan den blåsa in i hjärtat och göra så man fortsätter uppföra sig illa. Fast det är ju inte lätt att veta show more hur man skall uppföra sig, och inte blir det lättare när man har en guvernant som fröken Tjatlund som ständigt försöker tuta i en en massa onödigheter. Känner man dessutom en fru Häxelin (som synes har Hugo Hultenberg gjort en bra översättning han med, förutom i fråga om versen) som kan förse en med trolldrycker är det inte så konstigt om allt kanske inte blir som ens föräldrar tänkt sig.

Det blåser på månen är på många sätt en alldeles utmärkt bok; Dina och Dorinda är helt förtjusande, och de råkar ut för en hel massa saker under tiden deras far är borta – de sväller upp och blir stora som ballonger, de blir tunna som tändstickor, de förvandlar sig till kängurur och fångas in och hamnar i en djurpark, där de träffar Guldpuman och Silverfalken, de befriar herr Gitarr ur fängelset och till slut försöker de också få sin far att komma hem, allt fantastiskt illustrerat av Katarina Strömgård.

Det enda jag egentligen har att anföra är att boken känns en aning ogenomtänkt: ibland är den en lätt absurd satir, ibland en ren äventyrsberättelse, men de två sidorna känns inte riktigt välbalanserade och den hoppar mellan längre och kortare episoder utan riktigt sammanhang. Sedan är det också synd att trots att ett fantastiskt omslag – med sina jugendslingor hör det till de absolut bästa jag sett – och att förlaget försett boken med läsband så är den slarvigt typsatt, med en enorm mängd felaktiga radbrytningar. Denna petitess bör dock inte hindra någon att unna sig denna läsupplevelse. show less

Ett härligt läsminne från min mellanstadietid