Inferno

An admittedly great writer writing from within the depths of psychosis. And I'm not exaggerating. He rants about how evil feminists have driven him from his homeland, tries to make gold (literally), is convinced that everyone up to and including the devil himself is after him, describes how electric fields come from out of nowhere to tear him apart, how invisible forces push over his absinthe glass, how signs appear everywhere and he sees maps of cities he's yet to visit in the useless flakes of mineral that refuse to obey his will and turn into gold...

...he flees every hotel, runs from Paris to Lund to Berlin to Graz, he reads Swedenborg, he reads Nietzsche, he reads Balzac, he reads the OT, he quotes Ezekiel 25 120 years before Samuel show more L Jackson did...

...friends contact him, begging him not to throw his life away on a suicide mission to the North pole, and he explains in vain that that's his nephew in the papers...

...basically, substitute "electricity" for "chemtrails" and he'd feel right at home in the darker corners of Reddit.

And yet, there's something to it. His insistance that this is August Strindberg writing, this is not fiction, this is exactly what he's going through and you're welcome to compare it to his diaries if you want. His refusal both to back down from his earlier ideas, and his refusal to NOT change. Those magnificent last few chapters when he goes through his crisis, not out of it. The older Strindberg is a deeply unpleasant person, and Inferno - much like Confessions of a Fool - a deeply unpleasant book. But as fin-de-siecle madness and timeless manpain goes, it's hard to deny the power of it. show less

This has been variously described as a novel or as one of a multi-volume autobiography. It doesn't really succeed as either, but maybe it doesn't have to. It has been called an example of unreliable narration. The themes are gritty Paris life, desperation, alchemy, and witchcraft. The best approach may be simply to take it on its own terms.

August Strindberg skulle troligen själv funnit det mycket passande att jag dagen innan jag började läsa Inferno rotade fram Strindberg and Helium, utan att veta att dessa byggde på citat ur just den boken. Just sammanträffanden är nämligen något som ständigt uppmärksammas i boken, som tecken på förföljelse, Makternas välvilja eller deras straffdom.

Och ungefär där tar möjligheterna slut att tala om boken utan att ta upp den stora frågan: är Inferno det slutliga beviset på att Strindberg var galen, paranoid och manisk, eller är det att betrakta som skönlitteratur, förvisso med en närmare koppling till verkligheten än vad som är vanligt men likväl oduglig att bruka som det utdrag ur hans dagböcker han i boken show more påstår det är? Mitt svar: skönlitteratur. (Det görs idag mycket av att biografins rågångar mot skönlitteraturen inte upprätthålls. Strindberg skulle kunna skratta och citera predikaren.) Strindberg må ha varit småtokig, och tog uppenbarligen vissa av vansinnigheterna på allvar, som guldmakeriet och den allmänna orienteringen mot Swedenborg, men jag tror ändå inte han gick omkring och trodde att kvistar på marken gav budskap om att han skulle sammanfoga järn och svavel för att få guld.

Just alkemin och paranoian är dock det mest roande: man borde kanske inte roas av en stackars människa som tror att alla oljud skapas för att han inte skall få arbetsro, eller att hans hotellgrannar använder elektriska apparater för att döda honom, eller att hans negativa tankar är förgörande och anledningen till att personer omkring honom drabbas av olyckor och sjukdomar, men det gör jag. Det hela är så vrickat att det bara inte går att ta på fullt allvar.

Ett par sista ord måste också sägas om språket: Inferno skrevs av Strindberg på franska – en högst säregen och oidiomatisk franska –, och översattes sedan till svenska av Eugène Fahlstedt. Nationalutgåvan är tvåspråkig, med originalet till vänster och översättningen till höger av varje uppslag (och när man är klar med boken känns det plötsligt väldigt märkligt att läsa en bok på normalt vis). Denna översättning är dock en stark omarbetning av Fahlstedts, med korrigeringar från Strindbergs manuskript, stiländringar och ordval som är menade att få svenskan närmare ursprungsförfattarens! Kommentarer överflödiga!

Nåväl, det bästa i boken är tämligen oberoende av de exakta formuleringarna. Ett stycke som

Anländ till Marolles-en-Brie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har dödat ankorna; en tjänsteflicka har blivit sjuk; den tredje har jag glömt.

skall det mycket till för en översättare att lyckas förstöra. Och som hela boken kan det bara skrivas om man är mycket frisk eller helt förvirrad. show less