Marjaneh Bakhtiari

En små rolig bok som på ett humorisk sätt tar upp problem som en nysvensk möter. Författaren hämtar insperation från sitt liv och sina erfarenheter och ger oss inblick rakt in i en iransk familj

In Bakhtiari’s debut she has wanted to deliver a message. “No person is simple, no-one can be catagorised, you can’t put labels on people.” Something of the sort. And it becomes in “Kalla det vad fan du vill” all too obvious.

Everything becomes too obvious. The author so badly wants to tell it like it really is. Not the way we think it is. But we get it shoved down our throats. At least close to.

It is impossible not to compare with Khemiri’s “Ett öga rött”. But where show more Khemiri’s novel has driving flow in its story, a chain of events that you really wants to follow, “Kalla det vad…” only has a lot of chatting, fluffy peripheral occurrences that only wants to illustrate the authors point, the one I have discussed above.

The grade will be three, but barely. It is Bakhtiari’s phenomenal ability to write dialogue in dialect (skånska, Persian accent, Arabian accent, Jamaica-English) that keeps it from becoming a simple two.
---
Debutanten Bakhtiari har velat förmedla ett budskap. "Ingen människa är enkel, ingen kan stoppas in i ett fack, man kan inte sätta stämplar på människor. Alla är mångfasetterade och helt enkelt - människor." Ungefär. Och det blir i "Kalla det vad fan du vill" övertydligt.

Allt blir övertydligt. Författaren vill så gärna berätta om hur det egentligen är. Inte som vi tror. Men vi blir skrivna på näsan. Åtminstone bra nära.

Det är ju oundvikligt att jämföra med Khemiris "Ett öga rött". Men där Khemiris roman har ett driv i berättelsen, ett händelseförlopp som man gärna följer, har "Kalla det vad..." bara en massa snack, fluffiga kringhändelser, som mest bara vill illustrera författarens poäng, den jag redovisat ovan.

Betyget blir tre, men den är svag. Det är Bakhtiaris enastående förmåga att skriva repliker på dialekt (skånska, brytning på persiska, brytning på arabiska, jamaica"engelska") som hindrar det att falla ner till en enkel tvåa. show less

Decent story. It's always interesting to see your own culture from someone else's perspective. It has a lot of heart and is very true to its story and the characters. My problem with it is the dialogue, which is in a Farsi accent when the older Persians are speaking, and in a Skåne accent when anyone else is speaking, which makes it quite paintaking at times - some lines have to be read out loud in that dialect to be understood.

Ens fördomar får sig en törn, skriven med värme och humor.